Dagar med morr

Vissa dagar är bara sådana. Man vaknar är på dåligt humör redan från början.
Håret har passerat bad-hair-day med råge och närmar sig total-katastrof-område med stormsteg.

Termometern visar på 10 svala grader och dimman hänger i luften på morgonpromenaden medan man känner den omisstagliga aningen om en annalkande höst hånskratta en i nacken, ungefär som att "trodde du det skulle bli sommar i år också? Va? Ha!".

Man har tappat en massa maskor i en stickning som man lite försiktigt trodde skulle närma sig sin fullbordan.

Vågen hånskrattar också och vägrar att röra sig neråt trots att man ätit på ett synnerligen präktigt sätt den senaste tiden. Däremot kastar den sig med ett jubelrop mot hittills oanade höjder bara man så mycket som tänker på en kanelbulle.

Knäet värker på ett högst osolidariskt sätt trots att jag samvetsgrant böjt och stretchat och balanserat och haft mig så att sjukgymnasten skulle ha jublat av fröjd om hon sett det.

Vissa dagar är liksom av sekunda kvalitet redan från början och det känns nästan hopplöst att försöka stå emot. Lika bra att kasta in handduken med en gång och inse att den här dagen, den är körd som dag betraktat.

Men även morriga dagar går över. Man kan plocka in sensommarblommor från trädgården och som en liten oväntad bonus spottar vädret upp sig och det blir, kanske inte varmt direkt, men ändå soligt nog för att ha en av sommarens alltför få grillkvällar. Till all lycka hittar man lite vildsvinsstek i frysen, det finns tomater och potatis och basilika och man gör tabberas på creme fraiche och andra rester i kylskåpet och gör en sås på den med en skvätt majonnäs, vitlök och persilja.

 Sen sitter man där med maken och Loppan och äter och tar ett glas vin och känner lite försiktigt efter; har det vänt? Börjar livsandarna återvända? Och ja, det gör de nog kan man konstatera.
Loppan, som fortfarande inte får mat vid bordet, har inte gett upp hoppet utan tigger skamlöst ändå - och varför skulle hon inte det? Rätt vad det är så är matten glömsk och senil och stoppar vildsvin i Loppans mun tänker Loppan förhoppningsfullt. Men inte än, än är matten (någorlunda) vid sina sinnens fulla bruk och äter snålt upp allt vildsvinet själv.