Med en bra hatt klarar man sig långt

Igår var ju maken och jag ute på landet, närmare bestämt hos Hunden och Herden och köpte oss var sin ny oljerock. Första besöket, men säkerligen inte det sista; för en inbiten anglofil som ändå inte vill lägga ohemula mängder pengar på överprisade Barbour var det här ett fantastiskt ställe! Och så blidde det ju liksom så att de hade hattar också... och hattar är synnerligen svårt att motstå, så nog blev det en oljerockshatt (kan det heta så?!) också. Alltid bra att ha om det skulle regna. Och det regnar ju lite nu och då faktiskt, herregud så blött det är ute.

Lite väta avhåller dock inte Loppan och mig från att kasta oss ut i spenaten och traska runt. Alltså klämde jag ner den nya hatten på skulten, visslade på Loppan och trotsade elementens raseri. Och det var ändå skönt. Skönt men blött och lerigt skulle man kunna säga.

När jag gick där så tänkte jag att det kunde ju vara lite kul att ha ett foto på sin nya hatt. Grynet brukar ju glatt ställa upp på på att fotografera mormor, men nu var hon ju inte med. Min blick föll på Loppan...

- kan du ta ett foto på mig? frågade jag Loppan
- självklart! langa hit mobilen bara! svarade Loppan

Fast sen såg jag hur lerig hon var... och tänkte att det skulle resultera i en synnerligen lerig mobil och leriga mobiler, det känns som en icke-bra grej. Så då fick det ju bli en selfie på Loppan och mig. Och hatten, som gjorde en utomordentlig insats som skydd mot vätan ovanifrån (dock ej mot leran underifrån).