Wow-faktorn

Nu har det faktiskt varit wow! här i hemmet innanför vallarna; titta bara! Ända sedan vi var på visningen av lägenheten har jag tjatat om att jag ska gå på stan på fredagar och köpa blommor på torget. Första fredagen här, ja då höll vi som bäst på att slå oss fram med machete bland alla kartonger så då kom jag för sent och torghandeln hade packat ihop för dagen. Andra fredagen var jag i Helsingfors och då blev logistiken för svår. Men igår! Då var det midsommarafton och torghandeln var i full sprutt redan strax efter kl sju såg jag när Huliganen och jag var på morgonpromenad. Alltså galopperade vi hem igen, slängde i oss frukost, slet upp maken ur sängen och innan han hann säga vare sig bu eller bä befann han sig på torget, inhandlandes jordgubbar, gräslök, dill, persilja... och blommor!

- Det är fullbordat! sa jag och kände mig högtidlig och nöjd. Nu har jag liksom flyttat in rejält.

Det var ju inte bara fredag igår, utan vi firade dessutom midsommarafton. Till sedvanligt väder. Spridda skurar och en eller annan solglimt. Tanken var ju att sitta ute länge, länge i vår nya lilla trädgård i en ljum sommarkväll, men eftersom det droppade från ovan så dukade vi inne och åt sill och potatis i sällskap av rosorna.

Vi hade fått fint besök av syrran och Zoya (som dock inte ville ha sill), och jag vill framhäva att syrran var pigg och glad även om hon ser aningens tveksam ut på bilden. Man kan även notera att vi nu har börjat få upp en eller annan tavla på väggarna! Det räknas som wow! nr 2.

Vi åt sill och drack (mycket lite) snaps och blev tämligen mätta och belåtna. Då kom solen fram!

- Vi äter resten i trädgården, sa maken som gripits av midsommarkänslor så det sprutade om det. Jag stretade emot. Att släpa glas och vin och mat och tallrikar - för att inte tala om två hundar! - fem trappor ner kändes onödigt, för vem vet om det inte skulle komma en skur igen? Eftersom det ändå var misommar så vill jag ju inte rakt ut säga att han var en idiot, och på ett eller annat vis så hamnade vi ändå där nere i trädgården och nu får jag krypa till korset och erkänna att det var ändå mysigt att sitta ute ett tag. Inlindad i diverse filtar så gick det så bra! Vovvarna spankulerade runt och vi åt wästerbottenpaj och drack ett gott Sancerre-vin. (Ja jag vet, den som nu hoppar högt när det står wästerbottenpaj och tänker har människan inget kalendersinne?, den har helt rätt. Jag blandade lite ihop det där med kräftskiva och midsommar, så det blev wästerbottenpaj. Den blev god - men jag kan ju säga att efter sill och nypotatis så orkade man inga större utsvävningar i pajväg.)

Tredje wow:et således; utesittande under blå himmel en midsommar! Så småningom drog vi oss ändå in igen - till jordgubbar, vaniljglass och sedan te och små goda chokladtryfflar som syrran haft med sig. Och tänk - det fanns faktiskt utrymme för det också!

Vissa ville inte ha tryfflar heller, vissa ville hellre ta igen sig en stund. Och var gör man det bättre än i en stickkorg? I alla fall om man är liten och smidig, maken somnade så småningom i soffan i stället. Han hade aldrig fått plats i min stickkorg.

Nu ska jag vara en storsint fru och erkänna att det var väldigt mysigt att sitta ute - inte minst för att jag fick se klematisen blomma så fint i vårt lilla äppleträd. Wow! på det också.

Var är reklamationsavdelningen?

Igår var det sista gången på stickcaféet för den här terminen - jag var (i vanlig ordning...) lite sent ute, så jag slet åt mig närmaste ofärdiga stickning (av de många...) och galopperade iväg till Tant Huldas genom det iskallt strilande regnet. Väl där upptäckte jag att jag fått med mig ett par yllestrumpor som ska stickas färdigt och det känns på något vis lite symboliskt. Vädret är avgjort yllestrumpsbetonat får man säga.


Vid den sista kvällsrundan hade jag vinterkappan på och det kändes så skämmigt att vi smög längs husväggarna, Huliganen och jag. Jag menar, han var ju iklädd päls trots att det enligt kalendern är juni.


Nåja, man kan äta sill och potatis inomhus också, även om man alltid ser framför sig den där perfekta midsommaraftonen med sol, värme och en blå himmel som sakta mörknar... För rätt många år sedan firade vi alltid midsommar ihop med goda vänner vilket var väldigt trevligt, utom de där kalla midsommaraftnarna när man prompt skulle sitta utomhus, eftersom det gör man på midsommar och en i sällskapet var en avgjord midsommarfascist. Det hjälper liksom inte med snapsar när fötter och ben börjar anta en avgjort blåmarmorerad ton och tårna klirrar som isbitar mot varandra.


Nu-är-det-nästan-midsommar-känslan stod som spön i backen imorse när jag cyklade till jobbet; en mås prickade mycket träffsäkert in mig och jag känner nu att jag vill


a) reklamera sommarvädret - ull, vinterkappa och blåfrusna fingrar när vi är i andra halvan av juni, vad är det för sätt?! frågar man sig upprört
b) reklamera måsar - hur är det med potträningen? frågar man sig minst lika upprört


Men det blir nog en bra midsommar, trots allt!

Helsingfors

Ibland är jag så, tja genialisk är väl det ord som närmast faller en in, att jag nästan förvånar till och med mig själv. Maken skulle till Finland på konferens. Långt mitt in i och uppåt Finland, till en ort dit man färdas i dagar och nätter för att komma. Eller i alla fall i tre timmar med tåg från Helsingfors. Det var ju nog så bra, men det gjorde hemkomsten en fredag kväll lite vansklig. Och det var då min snillrikhet slog till! - Varför flyger inte jag till Helsingfors och möter dig, så tillbringar vi en helg där? sa jag och maken gapade förundrat över hur begåvad fru han har. (Det där gapandet och beundrandet kan jag ju ha inbillat mig i och för sig).

Så efter att ha färdats med diverse olika kollektivtrafiker; tåg och buss och flyg och det ena med det andra så sammanstrålade vi med tio minuters mellanrum i fredags kväll på Helsingfors station. Hade makens tåg tuffat in i ånga och rök hade det väl känts ännu mer som en gammal film där jag stod och väntade på perrongen, men det gick bra så här med.

På lördagen vaknade vi till strålande sol! Onekligen härligt och då promenerade vi in mot staden, bländades av domkyrkan och tog sedan båten ut till Sveaborg.

Vi plöjde fram genom vattenvidderna mot Suomenlinna, som det ju heter på finska, ihärdigt påhejade av diverse närgångna måsar.

Väl där bokade vi in oss på en guidad tur, men med nästan en timme att vänta beslöt vi oss för att utnyttja tiden väl. Glass med utsikt över glittrande vatten - mer "väl" än så kan det väl inte bli?

Sveaborg är makalöst pittoreskt, även om man nu är medveten om dess krigiska förflutna. Omgiven av glass, sol och måsar är det liksom inte så krigiskt.

Vi traskade runt (med viss försiktighet för stenläggningen är tämligen knagglig får man nog säga) och lyssnade på hur Augustin Ehrensvärd byggt Sveaborg. Vi tittade in i försvarsvallarna och skänkte en tanke åt hur mörkt, trångt och eländigt det hade varit där. Och så förundrades vi över det något märkliga gravmonument Gustav III designat över Augustin.

Av allt traskande blir man hungrig, så vi hittade en liten restaurang med lokalbryggt öl, där vi tillbringade en trevlig stund innan vi på alltmer trötta fötter kilade ner till Kungsporten för att ta båten tillbaka in till Helsingfors.

Trötta i fötterna eller ej - mer skulle det gås! Fast först tog vi spårvagnen, när vi väl insett att man på gammalt hederligt vis kunde köpa biljett av föraren och slapp att skämma ut sig med att inte fixa biljetteriandet med sin osmarta telefon. Eller om det nu är handhavaren som är osmart?

Vi skulle till Olympiastadion - maken har ju en viss svaghet för sådana. Helsingfors Olympiastadion har ett mäkta högt torn, men det skulle vi inte upp i. Jag har med visst våld tvingat upp maken på Peterskyrkans kupol för att beundra utsikten, men han föredrar att beundra utsikter på mer nära håll, från en mer modest höjd. Dessutom kom man inte in, för det skulle vara fotbollsmatch. Så vi promenerade runt stadion och vandrade sedan genom en park mot hotellet. Vid det laget var fötterna avgjort ömfotade, så vi dopade oss med glass och då gick det så väldigt mycket bättre. När vi inte åt glass satt vi på en bänk och beundrade den lokala konsten.

På söndagen vaknade vi till ihållande regn. - Har vi tagit med oss paraply? undrade maken förhoppningsfullt. "Vi" hade tagit med ett. Ett litet, litet ett, men tätt sammanslingrade tog vi oss till Nationalmuseum. Där regnade det inte. Det var ett plus. Å andra sidan var det kanske inte det mest inspirerande museum jag varit på, men nog kunde man tillbringa några timmar där. Vi anlände samtidigt som två busslaster kryssningsturister, och jag tror de var färdiga innan vi hunnit med två salar.

Maken har, förutom den där svagheten för olympiastadions, en svaghet för basilisker. I Rom snavade man över basilisker i vartenda hörn, men här var det mer tunnsått med sådana. Vi såg dock något som med mycket god vilja och en stor portion fantasi kan betecknas som en basilisk och då blev maken nöjd.

Därefter lunchade vi näringsriktigt på muffins och kaffe och sen var det dags att dra sig mot Lund igen, fast först gjorde vi ett litet stopp vid Tempelkyrkan. - Den ser inte alls ut som en skånsk 1100-tals vit kyrka sa maken som har en skarp blick för detaljer.

Tja, det var nog det, tror jag. Helsingfors. En vacker stad med måsar, vatten och inte så många basilisker.

Att börja känna sig hemma

 Nu har vi bott här i en dryg vecka och det börjar kännas väldigt hemma. Vi traskar runt och hittar nya genvägar över bakgårdar och genom smågator - onekligen en av fördelarna med att ha hund, man promenerar ogenerat längs obanade stigar och det känns på något sätt helt ok, för hunden måste ju få se sig om, eller hur? Hänger det då en matte i kopplet så får ju även hon upptäcka nya jaktmarker.

Vi börjar lära oss var och hur golven knarrar som mest. Vi börjar lära oss var de mest exotiska träden står i Botan. Näsduksträdet, till exempel. En av (kanske den enda?) fördelen med den avgjort svala vår och försommar vi haft är att blomningen håller i sig, och näsduksträdet har hållit på i två veckor. Det är ju trevligt, men hade jag fått välja hade jag kanske ändå valt några fler plusgrader, trots allt. Fast visst tycker jag ändå att det är lite häftigt, med alla sina näsdukar som fladdrar i vinden.

 Men det räcker ju inte med blommor, hur exotiska de än är, för att man ska känna sig hemma. Det vill till lite annat också. Som att baka sin första kaka till exempel. Och det kan jag numera stryka på listan, en enkel sockerkaka med äpple blev det. Inte så exotiskt - men ganska gott! Det tar ett tag att hitta sina rutiner i ett ovant kök känner jag. I synnerhet med ugnar som piper på en. Trots pip så blev det en kaka ändå.

 En hel del besök har vi haft också; syrran och Zoya till exempel. Zoya tycker att tja, för alldel - men vad var det för fel på huset egentligen? Med den utmärkta gräsmattan där man kunde hitta små frolicbitar? Så helt övertygad är hon nog inte, men det blir nog bättre. Vi har ju trots allt en gräsmatta här också, och vem vet, en vacker dag kanske det vankas hundgodis därmed?

Maken har dragit iväg till Finland på konferens, men som tur är kan man ju pratas vid per telefon. Det gjorde vi tidigare ikväll och jag passade på att häva ur mig diverse invektiv över tv:n som på det mest irriterande sätt vägrade att samarbeta. "Kontrollera kabel" stod det, och jag petade på alla kablar jag såg. Sen tänkte jag vara lite dådkraftig och tryckte på några knappar på fjärrkontrollen varpå tv-eländet betedde sig ännu mer motsträvigt. Men maken löste problemet via telefon och jag kunde konstatera att det fanns inget jag ville se i alla fall, så då kunde det ju kvittat lika.

I stället gick jag ut på balkongen och tittade ut över kvällskymningen. Efter drygt 30 år i markplan tycker jag det är väldigt tilltalande att se silhuetter av kyrkspiror och takåsar mot kvällshimlen. Bättre än vilket tv-program som helst.

Morgonpromenad

Efter att ha gått ungefär samma morgonrunda i drygt 12 år så går vi nu på nya äventyr! Huliganen tycker det är mycket spännande, så många nya dofter att undersöka! Det är därför han ger matte en blick som tydligt säger - sluta ta bilder nu, nu ska vi kasta oss över dagens smörgåsbord av intressanta dofter!

Tänk vilken tur att bo nära den enda botaniska trädgården i Sverige som tillåter hundar! Det gör den mycket rätt i tycker vi. Förresten heter botaniska trädgården inte det, den heter Botan och inget annat. Dessutom firar Botan 150 år i år - en aktningsvärd ålder. Ja-må-du-leva och allt det där, med tulipaner från Amsterdam, tralala! Förmodligen massor av tulpaner, fast de har blommat över nu.

Det är kanske inte världens största botaniska trädgård, men väldigt fin! Det finns välklippta gräsmattor där man kan ha picknick om man så vill, det finns rabatter i långa rader - och det finns små rufsiga gångar att passera igenom. Det råder strikt koppeltvång och det håller vi oss till. Så om någon från Botan råkar kika in här vill jag påpeka att kopplet hänger efter den lille Huliganen och jag i sekunden efter kastade mig som en panter över det och i fortsättningen lät mig ledas runt av Han Som Bestämmer.

När vi traskat igenom Botan var vi ännu inte färdiga att gå hem - det finns ju fler gator att undersöka, fler kissfläckar att snusa på och jag hade absolut inget emot att spankulera runt i morgonsolen. Värre kan man ha det.

Vi gick på Tomegapsgatan.

Och sen kom vi fram till Hökeriet i hörnet av S:t Annegatan. Där kan man köpa gammaldags karameller och fika på den mycket lilla innergården, i alla fall när det är öppet. Det var det inte nu. Därför vandrade vi vidare ner mot Kulturen.

Sen började vi vända kosan hemåt. Vi gick förbi lilla Sigridsgatan. Där vill man inte promenera i högklackat... så det var ju tur att Huliganen bara hade pälstofflorna på.

Men sen började det bli dags för frukost kände jag. Så vi knallade vidare hemåt, hem till Maken och Sonen som vaknat när vi kom upp och så drack vi te och åt rostade mackor tillsammans. Huliganen ville mest ha ost. Ganska mycket ost ville han ha.

Och nu hålls det på att sorteras in böcker i bokhyllan. Dottern och svärsonen är på väg för att bistå med råd och dåd i routerfrågan och kyrklockorna ringer i katolska kyrkan.

Som morgonpromenad betraktat får man nog ge den en guldstjärna tror jag.

Ny adress

Jodå, ni har kommit rätt. Västgötaspetsen har blivit stadshund och vi har numera utsikt över kyrkspiror och takåsar - innanför de gamla stadsvallarna. Så då fick bloggen byta namn, och processen är väl bara påbörjad. Några bilder får det bli. Sedan, när tiden finns och det finns en router. Just nu har vi en datortåt att dela på för att komma ut på internet, och dessutom har vi fortfarande ca 60 packlådor böcker att tömma.

Men vi är på plats, med Huligan och allt!

Nu känner jag att jag har flyttat färdigt, att flytta efter drygt 30 år i samma hus är liksom inte gjort i en handvändning. Men vi gapade förundrat när flyttgubbarna kånkade våra tunga möbler upp till femte våningen. Hissen är liksom väldigt dekorativ - men liten. - Äsch det är inga problem, sa flyttgubbarna  men fortsatte sedan - det som är jobbigt är alla era tunga boklådor (man hörde nästan ett underförstått #"!?+%!! framför "boklådor"). Nu står de i alla fall här, och as we speak (ja i bokstavlig mening då, jag knattrar ju på tangenterna för mig själv ut i cyberrymden) håller maken på att sortera in böcker i de nya bokhyllorna. Närmare 2 ton böcker kom vi fram till och det kan ju vara lite knivigt att få i ordning. Men inte om man är en excelmatador och har förberett sig på ett mycket kompetent vis. Det verkar gå bra. Vissa kör ju mer på inspiration, och det är därför köksskåpen ser ut som de gör. Lite anarkistiska, sådär.

Vi har också börjat pilla på alla maskiner här; jag är inte en digital person känner jag. Herregud förr visste man precis hur man satte på ugnen och spisen; nu poppar det upp menyer till höger och vänster och det tar en halvtimme bara att ställa klockan på ugnen! Diskmaskinen plingar och plongar och det är ju nog så bra, men jag bryr mig ju faktiskt mest om att den diskar. Det gör den. När man väl petat på rätt knapp.

Igår kom dottern på besök i den underbart ljumma sommarkväll som man fick som en liten present sådär. Vi satt i trädgården och drack vitt vin, och sedan drog vi oss upp till våningen, åt ost och charkuterier och åt franska kanelbullar alltmedan skymningen föll utanför burspråket. Idag flyttar dottern så hon behövde nog en paus ifrån flyttkartongerna tror jag.

Maken var på disputationsmiddag, vilket han i och för sig tyckte var trevligt, men han hade lite svårt att förstå hur någon kan ge sig till att disputera när han har ett bibliotek att organisera? Märkligt, får man säga.

Nu ska jag gå och se om premiärtvätten har tvättats, eller om det mest har varit pling och plong där också.

Vi kommer tillbaka, härifrån innanför vallarna.

Nya dörrar öppnas

Idag är jag trött ända in i benmärgen - trots att själva flytten inte sker förrän imorgon. Trött - men glad! För idag fick vi nycklarna och vi har tillbringat dagen med väsentliga saker. Som att flytta ner lite krukväxter till lägenheten. Ett litet köksbord och några stolar - vilket gjorde mig oändligt tacksam att det inte är jag som ska släpa alla möbler och 1,5 ton böcker upp till femte våningen, med tanke på att inte ens det lilla köksbordet fick plats i hissen. Maken och jag gjorde dock en heroisk insats och kånkade det uppför alla trapporna.

Det känns så bra - det känns som hemma. Det är ljust och fint. Imorgon kommer det att se annorlunda ut, då kommer det att finnas flyttkartonger överallt, precis som i huset. Men idag var det skönt att se ytorna och ljuset!

Viktiga saker har också skett; den första buketten har kommit. Dottern kom nämligen förbi och hade med sig både delikata bullar, blommor och grekisk honung. Dottern är välkommen närhelst hon vill!

Nu är vi tillbaka i huset igen, sista natten ska jag sova här, jag och maken. Huliganen snarkar väl förmodligen på hundpensionatet. Men imorgon åker vi tillbaka dit igen, i sällskap med 100 flyttkartonger och spridda kassar. Då ska det in lite möbler i mitt framtida syrum, det som tidigare var jungfrukammare. Det tar kanske lite tid innan det sker några storverk vid symaskinen där (om någonsin?), men snart ska det dit lite garner, lite tyger och andra prylar. Det kommer inte att bli så rent och ljust och tomt, men förhoppningsvis mysigt.

Nu ska vi lära oss alla nya maskiner, herregud vad krångligt det är i den digitala eran! För visste man precis hur man satte på ugnen. Spisen. Diskmaskinen. Nu måste man läsa instruktioner tills ögonen går i kors och sen petar man med viss försiktighet på diverse knappar. Nåja, det ska nog gå bra.

Nu är det dags att gå och ha en date med John Blund känner jag. Om jag hittar sängen bland alla flyttkartonger vill säga.