Workout

Dagen har inletts med en promenad på golfbanan. Att kalla det "att spela" vore till att ta i. Solen sken. Sällskapet var trevligt. Det räcker ju faktiskt långt, det med.

Maken och jag är inte direkt några hurtbullar, det kan man inte påstå. Jag är för all del rätt bra på att äta bullar, men jag tror inte att det kvalificerar för att man ska ses som en välgymnastiserad typ. Jag är mer en mind-motionär. Jag motionerar väldigt bra i andanom så att säga, och jag tänker mig att det ändå är ett steg i rätt riktning.

Nu har dock maken kommit på den ultimata workouten. Bra för biceps. Bra för ryggen.  Bra för flåset. Och alldeles väldigt bra för endorfinerna!

Det här, det är min typ av träning det. Enda risken är väl att gymnastikredskapet biter en i näsan.

Nu har vi slagit klackarna i taket igen!

Vi lever i en virvel av nöjen i den här familjen! Ena dagen far man till Göteborg och gratulerar tandläkare, andra dagar jobbar man. Sen städar man. Kör en tvättmaskin. Eller åker på utflykt med föreningen Gamla Lund! Det är alltid lika spännande, man vet liksom inte riktigt var man hamnar och om man får med sig alla deltagare hem.

Ikväll var det dags igen, och jag cyklade som en vindil hem efter jobbet för att hinna med en bussexkursion till gamla tingsplatser i och runt Lund - håll med om att detta är rafflande! Inte undra på att bussen var fullsatt intill sista plats. Måhända är det något tunt med deltagare av den yngre generationen, men de har kanske inte fått upp ögonen för det där med tingsplatser ännu?

Jag var lite rädd för att somna ifrån alltihop eftersom det varit mycket på jobbet på sistone och efter en förkylning och dålig sömn kändes det som att faran för att man skulle brista ut i mer eller mindre diskreta snarkningar var överhängande, men maken lovade gentilt att i så fall putta till mig lite diskret.

Vi inledde med att krångla oss över en gårdsplan där det stod såväl björkar som husgavlar i vägen för bussen; hade det varit jag som var busschaufför hade jag flytt fältet och önskat mig långt därifrån, men denne var av ett starkare virke och manövrerade runt bussen och körde ut på en liten markväg där vi andäktigt beskådade en liten kulle. Fin! sa jag till maken, för jag kände att det liksom förväntades av mig. Om det var någon som såg oss undrar jag vad de tänkte när det stod en jättebuss mitt ute i åkern, fylld av personer i mer eller mindre framskridet stadie av gråhårighet där folk hängde ut genom fönsterna och hängivet betraktade en liten kulle?

Därefter körde vi ut till Hardeberga kyrka och skulle gå av och titta på något vad-det-nu-var. Det tar sin tid att tömma en stor buss full av seniora personer som är fyllda av iver att insupa all kunskap om tingsplatser, så alla rände/stapplade/ångade/vankade iväg som en näve virriga loppor ut över den skånska nejden utan någon större organisation. Lite för långt, visade det sig, så vi fick gå en bit tillbaka igen, och där någonstans hamnade vi nog lite i tidsbrist för jag har något virriga begrepp om vad det var vi tittade på. På fotot ser man när vi gått för långt i alla fall, men solen sken och ingen klagade.

Mycket trevligt var det hela, och jag hade även andra knep för mig för att inte brista ut i de där förargliga snarkningarna; en garnrelaterad lösning. Såklart. Den skarpsinnige inser att denna strumpa inte kommer att bli till maken med tanke på att den är muntert turkosfärgad. Nä minsann. Jag har faktiskt frågat vad han vill ha för färg på sitt nästa par strumpor. Maken tänkte och sedan slog han mig med häpnad! - Grått är fint på strumpor, utlät han sig. Så gråa får det väl bli. Signe honom, min egen färgmatador

När vi körde tillbaka till Lund visade det sig att ingen liksom räknat in följet så vi får väl hoppas att alla kom med hem, och kan följa med även nästa gång när Gamla Lund kallar!

Man blir alldeles väldigt hungrig av så mycket ny kunskap, och kanske också av den där något för långa promenaden så vi cyklade in om O'Learys på vägen hem och klämde i oss lite kvällsmat, så nu är jag fylld både av kunskap och hamburgare med pulled pork.

Möte över sekelgränsen

 Ett sekel, det är ju en himla lång tid faktiskt. För ett sekel sedan fanns inga bloggar. Inga mobiltelefoner. Inga datorer. Det var väl bara Sven Hedin som backpackade i Asien. Ett virus var redan då något räligt, man kunde få Spanska sjukan till exempel, men det var inte så att någon smittade den dator som inte fanns. Man satt aldrig i kö till någon utlokaliserad kundtjänst i timme efter timme. Ville man ringa någon lyfte man på luren och sa "fröken, koppla mig till Stångby 3". Så det fanns mycket som var likom vilsammare, men å andra sidan vill man kanske ändå inte tillbaka dit (förutom det där med kundtjänsten då).

För hundra år sedan föddes ju min svärmor. Och 100 år och en dryg månad senare föddes hennes sondotterdotter. Nu i helgen möttes de för första gången och det var ett mycket lyckat möte! Den ena är liksom lite mer krum och skrynklig än den andra, den andra är lite mer knubbig och piggögd, men det var faktiskt lite rörande att se hur farmor sken upp när hon såg en liten bebis som var uppklädd i klänning för första gången.

 

- Vilken söt bebis! Och så snäll den är! sa farmor och hade väldigt rätt i det. Någonstans tror vi också att hon förstod att den där lilla knubbiga figuren är den nyaste lilla grenen på släktträdet. Det känns konstigt när man tänker på att även farmor en gång var ett sådant där litet flickebarn. Och nu möttes de och tittade på varandra och var väldigt nöjda båda två.

Den stolte morfadern kunde ju inte heller avhålla sig från att peta lite på barnbarnet.

Karius och Baktus darrar i knävecken

En alldeles ohyggligt varm dag var det dags! Efter 5 års slit och släp (och en eller annan fest gissar jag) sprängdes målsnöret och vi har numera en alldeles egen tandläkare i familjen! Ja faktum är att vi har två, eftersom sonen var så alldeles ohyggligt finurlig och förutseende att hans flickvän också är tandläkare och tillsammans stod de på scenen igår på Medicinaregatan i Göteborg och mottog massornas jubel! Inklusive vårt. Det satt dock hårt åt, och det kunde ha blivit så att vårt jubel uteblivit, men eftersom maken har en vilja av stål så stod vi där och applåderade. Ja i alla fall de flesta i familjen. Vissa tog det lite mer laid-back så där.

Det var inte bara vi som drog till Göteborg, dottern och lilla Hjärtegrynet följde med, på Hjärtegrynets första resa utom länet. Och vilken globetrotter (eller länstrotter kanske) hon är! Hon tog allt med ro, och var den enda som inte greps av en viss nervös panik någon endaste liten gång.

Först reste vi till Oskarsström för att hälsa på gammelfarmor som blev alldeles väldigt glad över att se släktens nyaste lilla bebis, hennes egen sondotterdotter. Med ett spann av 100 år tittade generationerna på varandra - men det får bli ett eget inlägg, nu är det tandtrollens fiende nr 1 som står på schemat.

Efter släktträffen drog vi vidare mot Göteborg. Det var då det var dags att byta till outfit nr 2 för lilla fröken, är man en stjärna så kan man ju inte visa sig i samma gamla klänning i Oskarsström och Göteborg!

Vi checkade in på hotellet, och de som inte tagit en snabb hamburgare på Donken fick lite mat innan vi körde mot Wallenbergscentrum. - Kör nu inte längs Avenyn hade sonen förmanat, eftersom det var utsläpp för Göteborgs studenter och kring Götaplatsen var det mer eller mindre igenkorkat. - Nädå, svarade vi trosvisst, trots att vi VET att vi aldrig hittar rätt i Göteborg, alltså den staden är helt märklig när det gäller att ta sig fram med bil!

Vi körde ut från parkeringshuset och gps:en bara tjatade om att den inte fick signal, och vi hade ont om tid, så maken började köra på känn. Man ska inte lita på sitt "känn" för det leder till Hisingen kan jag tala om, och Hisingen är nog så bra, men inte när man ska på examen i en helt annan del av staden. Det var då maken visade vilket gry han är gjord av! Jag kan bara säga att amerikanska biljaktsfilmer har gått miste om en naturtalang! Sedan kom gps-eländet igång och bara tjatade om Avenyn och Götaplatsen så man blev helt matt och vi körde hit och vi körde dit - men med en (1) minuts marginal dundrade vi in och hann knö in oss före studenterns högtidliga intågande.

Det var tal och det var musik och det jublades och applåderades. Vissa tog det med knusende ro. När applådåskorna blev för starka kikade hon upp på sin mamma och undrade - ska de verkligen bete sig så där? och när hennes mamma sa att det var ok, ja då var det väl det.

Sedan minglades det och bubblades och man blir så himla stolt faktiskt, över sin långe son som nu får rotfylla och dra ut hur mycket han vill.

När vi minglat färdigt blev det mer bubbel och världens godast jordgubbstårta hemma hos sonen och flickvännen och vid det laget var jag så omtumlad av allt som hänt att jag i stort sett glömde att ta foton. Men lita på mig; den tårtan var inte att leka med!

Hjärtegrynet och hennes mamma skulle sedan ta tåget till Lund och vi körde dem till stationen för att assistera med påstigandet - herregud vad mycket prylar det krävs för att 4,5 kg fröken ska ta en dagsutflykt! Vid det laget sportade Hjärtegrynet outfit nr 3, och även hennes mamma hade fått byta en tröja eller så. Men vad är väl lite kräks på en festdag? Sånt händer ju i alla familjer.

SJ gjorde som de brukade; var försenade och lämnade knapphändig information, men bara en 35-40 minuter senare eller så lastade vi upp flickorna på tåget, viftade farväl och gick ut och åt examensmiddag.

En underbart varm och solig fredagskväll i Göteborg, med löjrom, lammfilé och créme brulé med viner därtill - det blev en fin avslutning innan vi landade på kudden i ett underbart luftkonditionerat hotellrum, trygga i förvissningen att tandtrollen numera kommer att fått två nya seriösa bekämpare som kommer att kick ass!

Organiserad till slut!

Nu har det gått ett år sedan vi flyttade in i vår lägenhet, och det är ju som det är när man är flyttar; man är flitig och organiserad och duktig och packar upp och sorterar och är så präktig att änglarna sjunger. Ända tills orken tar slut och man knör in allt det sista i ett skåp. Vissa gör inte så. Vissa är lite mer änglabetonade, medan andra kanske har en viss tendens åt att knöla in garner och tyger och sånt i ett skåp utan glasdörrar i ett syrum. Bara för att ta ett exempel.

Och på tal om syrum (nej maken, det heter inte pigkammaren!); jag älskar mitt syrum. Det är litet och ganska trångt, men det är mitt och det har en härlig utsikt och alla mina (för många) pinaler. My preccioussss säger jag när jag är på mitt gollumskaske humör.

Men nu kan jag faktiskt stolt visa upp, utan att få skrämselhicka om någon öppnar en dörr eller så! Nu har jag fått ett skåp till, även om det var på håret. Först köper man ett skåp och tänker att nu är vi bekväma, vi beställer färdigmonterat och levererat. Sedan väntar man på leverans och är lite lagom otålig. Därefter tar man ledigt från jobbet och väntar och väntar. Förgäves visar det sig, eftersom skåpet ramlat i transporten och är skadat. Då väntar man lite till, tämligen otåligt. Så småningom anländer skåpet och möbelbäraren undrar - vilken våning bor du på? - Överst svarar jag då, och möbelkillen suckar avgrundsdjupt och säger att han skadat ryggen. - Det finns hiss, säger jag tveksamt då, ty hissen är av modell mindre och skåpet är inte det. - Det går aldrig in, säger den unge mannen och blänger misantropiskt på hissdörren, medan möbelkille nr 2 säger att det gör det visst! Och med lite lagom försyn och med millimetrarna på vår sida gick skåpet in, vilket var tur för mina franska nerver.

Nu står det där och eftersom det är så pass nytt kan man tryggt visa upp det. Jag svarar inte för hur det ser ut om några månader eller så. Jag vill heller inte påstå att detta är ALLT mitt garn.

Men jag är så nöjd! Och det gamla skåpet är liksom också upprensat nu och beskådningsbart. Jag känner mig så otroligt organiserad och ordenlig och duktig. Bäst att passa på medan det varar. Underbart kan vara kort.

Väl kämpat!

Imorse väckte jag maken med att väsa
- Grattis!
- Din gamle galosch, morrade jag vidare.

Nu ska man inte tolka det där väsandet och morrandet som att jag är arg på maken, tvärtom! Men en otajmad halsbassilusk har gjort att mitt vanliga väna flöjtande har övergått till ett mer whiskybetonat gurglande.

- Ääähhh, svarade maken intelligent och man såg att han tänkte febrilt. Vadan denna lyckönskan? Fyllde han år? Nä, det är ju i januari. Hade han fått Nobelpriset? En möjlighet, men det var nog ändå inte det, det brukar väl annonseras på hösten.

- Idag har vi varit gifta i 36 år! sa jag (eller väsmorrade) - och det är väl värt att säga grattis för? Men jag gissar att du kanske inte kommer ihåg att det är idag som är vår bröllopsdag.
Maken såg lättad ut. Nu var han på sin mammas gata och hade ett bra svar;

- Jag kommer ihåg att jag är gift med dig! sa han och såg nöjd ut. Och det är faktiskt gott så, det tycker jag.

Sedan har bröllopsdagen fortskridit. Jag hade planer på att cykla inom Per Tutti och köpa glass till efterätt, men valde att jobba över i stället. Det blev plockade blommor från trädgården; kirskål, nepeta, några prästkragar och en gul iris, det är inte illa. Lite blandade ogräs, sjömansbiff och en man som kommer ihåg att han är gift med en - en mycket bra bröllopsdag får jag nog säga. Om än utan glass.

Ut i spenaten

 Livet kan ju inte bara bestå av jobba-städa-sova-jobba (här bortser jag helt skamlöst från punkter som "sticka", "sy", "dricka vin", "äta choklad", "dricka mer vin"); i denna livets ökenvandring krävs lite glamour! Lite flärd! Lite kultur! Och mat. För att inte tala om vin. Nu slumpade det sig så lyckligt att allt detta faktiskt sammanföll i början av helgen!

Syrran bjöd generöst, sin vana trogen, maken och mig på en tack-för-att-ni-passat-Zoya utfärd till östligare nejder, nämligen Österlen. I fredags tog vi lite ledigt och ångade ut i grönskan. Vissa av oss, en ganska trött typ, somnade i bilen, men vaknade upp lagom tills vi ankom till Simrishamn där vi skulle bo.

Vi hoppade i lite elegantare stass, beundrade havsutsikten och fluffade till håret innan vi hämtades med taxi till Nordic Sea Winery, där vi skulle gå guidad tur, ha vinprovning och sedan äta gott. En utmärkt plan som stämde till punkt och pricka, men där det visade sig att det där hårfluffandet, det kunde vi kanske ha hoppat över.

 

Någon på deras marknadsavdelning måste ha ett lätt sadistiskt drag, för vi beordrades att knö in oss i en illorange rock och ha en lika illorange hjälm på det nyfluffade. Om man nu vore en top model så hade man förmodligen kommit undan med det hela och bara sett lite cool och chic ut. Själv såg jag mest ut som en renhållningsarbetare på rymmen. Men det var det värt! För sedan blev det vinprovning med delikatesser av delikataste slag, kalvfilet med vit sparris och en synnerligen seriös dessert; en chokladbomb med fyllning av glass och med varma rabarber. Undra på att vi blev synnerligen nöjda och glad och hade en härlig kväll!

Det var verkligen en synnerligen trevlig kväll, och till och med toaletterna fick plus i kanten; för visst är det synnerligen trist när man är på galej med hjälmplattat hår, äter gott, dricker gott och sedan när man måste pudra näsan, ja då är det en dragig och sunkig toalett som väntar på en? Så inte här!

Sedan sov vi gott på hotell Svea och vaknade med utsikt över havet - kanske inte så förvånande eftersom havet låg där när vi somnade också och ingen hade flyttat på det och landhöjningen hade inte slagit till med full kraft så att man vaknade i det inre av Skåne på morgonen. Efter en rejäl och stärkande skånsk frukost gav vi oss på utflykt. Först körde vi till Vik - nej fel, först körde vi till Tjörnedala konstgård. Den var stängd. Fast vi kom?! Man baxnar. Sedan körde vi till Vik för att ta en titt hos Karin Sverenius Holm, vars tavlor vi njutit av medan vi slevade i oss äggröra och bacon. Det tog en stund att hitta rätt, man kan tro att Vik bara är ett litet fiskeläge (och då har man rätt) men att hitta till en konstnär kan vara lite trixigt. Vi gav dock inte upp och det var en himla tur, för vi fick en jätteintressant och personlig guidning av Karin Holm - otroligt roligt!

Sen ville jag titta på den Engelska Trädgården, som var väldigt fin. Helt fantastiskt att den bara har ett par år på nacken! (om man bortser från häcken och en del av träden). Vissa har uppenbarligen gröna fingrar även på tårna och har klorofyll i blodomloppet.

Sedan kände vi att ja, jo, det var nog så bra med bacon och äggröra, men man blir hungrig av alla dessa aktiviteter. Vad göra? Men när man är i Skåne är det aldrig så värst långt till ett matställe, så vi tog oss till Kaffestugan i Andrarum, vid det gamla alunbruket. Man kan väl säga att det är ungefär antitesen av Espresso House tror jag. (Dock var toaletterna inte av samma standard på Nordic Sea Winery kan jag väl säga). Vi åt goda mackor, drack lokal äpplemust och hade det allmänt skönt i solen.

Sen blev det ett litet sista stopp för Christinehofs slott, där den formidabla Christina Piper bodde, innan vi styrde kosan mot Lund igen. Utställningen stängde kl 15 och det var då vi anlände... men vi blev insläppta ändå "för vi är ju ändå kvar" sa den glada kvinnan i receptionen och det blev en helt perfekt avslutning på vår utflykt i den skånska spenaten! (Fast just spenat åt vi nog inte tror jag).

Det kan hända att någon somnade även i bilen på väg hem...