Om revben, tidiga morgnar och tappade snuttar

December, det är ju som det är. Man traskar sin egen väg, sköter sina egna affärer och kaboom!! så slår bacillerna till. Maken och jag har gått omlott med att snora, hosta och febra (om det nu  kan heta så?). Maken snorade mest, medan jag prioriterade hostandet, så till den milda grad att jag fick akut ont i revbenen. Nu tycks dock det värsta vara över (eller vågar man sticka ut hakan på detta vis?) och vi ser julhelgen an med viss tillförsikt.

Årets sista stickcafé fick jag avstå ifrån, och det var ju himla ledsamt men man kan ju inte sitta där bland alldeles oskyldiga ullhärvor och sprida sina baciller omkring sig. Jag har i alla fall stickat på en ugglemössa och sen börjat på min Sörlandskofte igen. Den kommer nog att bli klar vilket år som helst.

Och så blev det ju helg och man började piggna på sig och alldeles väldigt pigg blev man av att dottern och svärsonen skulle gå på bio och se den nya StarWars-filmen. Alltså, det kanske inte direkt var deras cineastiska utsvävningar man kände livsandarna spritta av, utan att Grynet således fick hälsa på hos mormor och morfar.

Först skulle vi äta. - Ska vi ha pastaskruvar och korv? frågade Maken förbluffat, för det var ju ändå lördag. - Grynet gillar pastaskruvar och korv, så ja, det ska vi svarade jag då och Maken insåg plötsligt att det var ju en utmärkt lördagsmeny bara han fick tänka till lite.

Sen så åt vi med god aptit allihop även om Grynet påtalade att de där champinjonerna och tomaterna som mormor tyckte var en pikant tillsats, de kunde mormor äta själv, tackar-som-frågar.

Och sen lekte vi och busade i sängen och bytte till pyjamas och gick och la oss och gick upp igen för vi var inte sömniga och åt välling och så vidare ända tills mormor och Grynet knoppade in så småningom. Något senare än Grynets vanliga möte med Jon Blund men det tänkte mormor lättsinnigt att det gjorde väl inte så mycket för då kunde vi ju ha lite sovmorgon. Och det fick vi. Tills kl 05.00 då Maken och jag väckte av en sprudlande dotterdotter som sjöng  och sprattlade och busade och definitivt hade sovit färdigt. Morfar plirade mot klockan och sa förbluffat att "klockan är fem. Som i 05.00 piip alltså". Så tidigt har Maken inte varit vaken på mycket länge. Loppan kröp bestämt in så långt hon kunde under sängen och knoppade in ett tag till, Grynet och jag gick upp och åt gröt och ritade grisar och hjärtan och sjöng och hade det väldigt mysigt. Tidigt, men mysigt skulle man kunna säga. Så småningom kom ändå Loppan lommandes, jo för hon har lärt sig att i Grynets närhet kan det dimpa ner en eller annan godbit - och om inte annat så kan man ju titta på när Grynet åker båt i mormors gröna torgkasse.

Sen var det dags för morgonpromenad och det hade snöat lite och var kallt så vi tog en sväng i Botan först och sen gick vi och tittade på julgranen för Stortorget. - Fin! tyckte Grynet. Och sen traskade vi tillbaka mot lägenheten med vissa avbrott; tre gånger tappade vi snuttefilten, en gång tappade vi mormors vante och en gång tappade vi nappen. - Det är mycket att hålla reda på! sa jag till Grynet men vi lyckades återfinna varenda tappad pinal så det var ju en himla tur.

När Grynets mamma och pappa hämtat henne kan det hända att mormor somnade i fåtöljen en stund innan det var dags att återigen bege sig ut i minusgraderna, denna gången för att köpa gran vid Domkyrkan. Det gick som en dans. Ibland får man ju leta och leta, men den här gången snavade vi över den perfekta granen med en gång! Maken och jag släpade hem bytet, satte granen i foten och sen drack vi glühwein jag klädde granen medan maken tittade fotboll och Loppan gnagde lite på spridda juldekorationer. Den blev fin!

Sen var det inte så mycket mer kvar av den helgen. Lite oxrullader, lite datoruppdatering (herregud, flera timmar för operativuppdatering ska det verkligen vara nödvändigt) också pratade jag med sonen. Det finns tillfällen när jag inser att sonen inte bara ärvt sin mors temperament utan även har e del drag av maken. Rätt vad det var när vi diskuterade julskinkor som bäst så dånade det till i telefonen. - Milda matilda, vad var det?! undrade jag, rätt befogat tycker jag nog. - Det var larmet som gick att adventsljuset brunnit färdigt svarade sonen lugnt. Jo för tydligen är det noga att adventsljusen brinner exakt rätt lång tid, så att de blir en snygg lutning. - ???!!! jamen, jamen... man kan ju byta ljus i staken, försökte jag påpeka då, men då tyckte sonen att detta var fusk av grövsta slag. Så jo, lite drag av maken finns det nog. Men de är rara båda två, så man kan ha ett visst överseende med galopperande knasighet tycker jag nog.

Och en som inte sätter larm på adventsljusen, det är världens bästa väckarklocka. A.k.a. Grynet.

Nu blev det visst lite fel?

Hade jag haft minsta förutseende så hade jag inte kallat förra inlägget "lergrått", för det hade varit en alldeles utmärkt titel på dagens litania.

Fast nu får vi ju vara lite ordentliga och börja från början, ja kanske inte med "varde ljus" och så, men början av helgen som var lördag. Och lördag, då var det dags för julmarknad på Katrinetorp. Från denna begivenhet finns det en (1) bild som jag tog direkt vi kom innanför porten och sen blev det inte mer. Märkligt nog så regnade det inte? Det var i alla fall mängder av besökare och när syrran och jag beskådat alla ljus, tomtar, smycken och chokladpraliner som bjöds ut tänkte vi att det kunde vara gott att fika lite. Det tänkte resten av besökarna också, så det var en kaosartad trängsel kan man säga. Då fick jag en snilleblixt! Det händer inte ofta, men ibland så. Vi åkte till Tirups Örtagård och där fick vi fikat och inte nog med det, vi fick klappat hundar och köpt ormhassel också. Ormhassel, det har jag velat ha länge och nu passade det ännu bättre nu när jag köpt fluffiga fåglar på Katrintorp. Fåglarna fick bo i ormhasseln tillsammans med mina ägg. Jag köpte inte så mycket mer, läppcerat och lakritspraliner som redan är ett lyckligt minne blott.

Sen ägnades resten av kvällen åt att äta rödvinsbrässerad högrev och dricka vin tillsammans med den snörvliga maken och sen tittade vi på Lalaland. Hm. Hur kunde denna film få 14 Oscarsnomineringar, det skulle jag bra gärna vilja veta?

I alla fall så vaknade jag så småningom upp till en, ja just det, gråmulen dag. Gråmulna dagar, de måste motarbetas och bäst göra man det genom att baka saffransbullar har jag funnit genom empiriska studier. Soligt gul deg och kardemummakärnor, det piggar upp den mest inbitna misantrop. Om man ovanpå det planterar några hyacinter och tjoffar lite mossa runtom så blir det rätt bra, faktiskt.

Men sen var det ändå dags för lite friluftsliv tyckte Loppan och jag. Maken rös och snörvlade lite extra för säkerhets skull och bäddade ner sig extra bekvämt i soffan. Men Loppan och jag, vi körde ut till Skrylle. - Vi håller oss till grusvägen, sa jag till Loppan, för inne i skogen är det nog alldeles väldigt lerigt. Och det började rätt bra får jag säga med en liten terrier som snällt poserade på en stubbe och med spår av snö som jag ju raskt fick dokumentera. Årets första!

Men sen, tja sen urartade det nog? Det började tjippa och tjoppa om fötterna och det kan berott på att det på den "torra" grusvägen såg ut så ut så här.

Jag har ju en rätt lågtgående terrängterrier får jag säga, så det var med viss bävan jag vände mig om... och sen sa jag till Loppan att nu, nu finns det inget annat att göra än att plaska mot bilen, åka hem och bada lite och sen äta saffransbullar. Orättvist nog var det Loppan som fick bada och jag och Maken som fick äta saffransbullar - men vem sa att livet alltid är rättvist?

Nu är det snart dags för en liten promenad och sen lite mer mat och kanske en liten saffransbulle till? Bara för att hålla misantropin på avstånd menar jag.

Lergrått

Nu gäller det att hänga i, att inte tappa sugen. Vartenda år är december en enda hysterisk häxdans av allt jobbrelaterat som ska göras före årsskiftet. Man sliter sitt hår (trots att jag har typiskt nordiskt tunt och fint hår som skulle må mycket bättre av att vara o-slitet i), man planerar och jonglerar, skriver mentala listor och försöker ändå koppla av emellanåt med julmys och adventsljus och njuta av att det börjar tindra ur alla fönster när man är ute. Ett litet lätt snöfall hade nog förmodligen hjälpt upp det hela också, men i stället får man regn. Regn och lera. Vart man än traskar iväg med den lilla terriern så vadar man fram i lera upp till fotknölarna ungefär. Eftersom Loppan är lite mer kortbent av sig och har hyfsat lång päls så transformeras hon till en vandrande lerinpackning.

Jag tycker inte att jag hunnit adventspynta tillräckligt, det behövs liksom mer ljus! Mer glögg! Mer hyacinter! Kanske det kan bli i helgen? Imorgon blir det julmarknad på Katrinetorp med syrran och en annan kompis, och då kanske man kan fylla på med lite hohoho:ande och julmys?

Igår inledde vi i alla fall julfilmstittandet; efter att ha traskat ut och ätit tittade maken och jag på the Holiday för det gör vi varje år. Alltså, man kan den ju utantill och när vi sett färdigt den igår kväll som kom jag fram till att egentligen hade man kunnat klippa rätt rejält i filmen. Allt som försiggår i Los Angeles; snipp! bort med det! Sen kunde man klippa bort det mesta med Cameron Diaz också när jag tänker närmare efter. Kate Winslet får vara kvar. Lite Jude Law också, men det blir kanske lite konstigt om man raderat hans motspelerska? Lika bra att vara radikal; väck med honom också! Det som ska vara kvar är Huset och den lilla vovven! Åh, alltså, den engelska lilla cottagen, det är ju den som får mig att vilja se om the Holiday varje år. Prata om julmys i kubik. Okej, jag ser att taket sviktar och det hade förmodligen gett mig skrämselhicka (och ett gapande hål i plånboken) om jag bott i det, men ändå; är det inte själva kvintessensen av allt som är underbart med den engelska landsbygden, med snö och allt i juletid?

Jag får skapa mig en mental inre bild av hur jag sitter där i denna Cottage och stickar och dricker mulled wine och pratar med maken och tar ut Loppan på långa skuttiga promenader över ängarna så kanske man ändå kan hålla ut de där två veckorna som är kvar tills flera efterlängtade lediga dagar över jul.

På söndag ska jag nog baka saffransbullar, med mycket smör och mandelmassa och saffran och allt vad som ska till. Det hjälper nog också.

Sen gick vi ju hem genom ett mörkt Lund efter jobbet, Loppan och jag. Och det regnade inte! Det var en djupblå skymningshimmel där grenverket avtecknade sig, det var en liten terrier som nästan, men bara nästan (eftersom jag glömt lamphalsbandet) försvann i skymningen och det fick stressaxlarna att sjunka ner en aning. Sen gick vi hem till maken som satt där och snörvlade i allsköns ro med en begynnande förkylning, men som tittade på mig och raskt löpte ner i källaren och hämtade upp en flaska riesling till kvällens lax.

Det blir nog bra det här. Bara jag får fram lite mer hyacinter, ljus och sådär.

Söndag kväll

...och dags att göra helgbokslut kanske? Det har verkligen svängt mellan ytterligheter, den här helgen som inleddes bland sillbitar och lax på Hypoteket. Dock ingen pannacotta! - var e' pannacottan undrade jag bestört, men se då ändrade de i efterrättsmenyn lite då och då, och den här fredagen var det ris a la Malta (som mest bestod av a la Malta, men inte så mycket ris kan jag ju säga). Lite av en besvikelse, men för övrigt var det väldigt gott och väldigt trevligt.

När vi kom dit kom hovmästarinnan fram och undrade - är det du som är Irene, och det kunde jag ju inte neka till. - Du är väldigt tydlig med hur du vill ha det, log hon och jag såg hur mina kollegor nickade instämmande till höger och vänster med stor emfas. Man kan ju se det som en omskrivning för att "du är rätt domederande" men jag tycker faktiskt att livet blir så väldigt mycket enklare om man säger hur man vill ha det, och inte bara jamsar och velar.

När vi ätit oss fyrkantiga vandrade vi hem och hämtade upp Loppan som varit hemma själv, vilket hon faktiskt numera är väldigt duktig på. Ensamhetsträningen tog tid, men nu känns hon väldigt trygg. Loppan och jag vankade ner på stan och tittade på granen som tänts på Stortorget medan jag rapade lite diskret då och då.

På lördagen vaknade vi till kallt och klart väder, perfekt för att ta med sig Loppan och en kompis och hennes labrador och dra ut på Revinge hed för en stärkande promenad, vilket allt gick enligt planerna ända tills labben använde mig som en bromskloss varpå jag föll som en fura. Numera i mogen ålder så är man ju inte så smidig, så det man ramlar liksom med ett brak och slår sig rätt rejält. Inga handleder brutna dock, men jag ståtar nu  med ett rejält blåmärke på höften och handen svullnade upp så att jag blev allvarligt betänkt och undrade hur det skulle gå med julstickningen?! Man behöver ju två händer för att sticka, faktiskt. - du kan kanske virka? undrade maken och visade prov på stor insikt i handarbetandets ädla konst medan han konstfärdigt bandagerade min hand med elastisk binda. Sen hade vi som tur är lite svart klisterlinda med döskallar på sedan Huliganens tid så jag har nu varit oerhört cool kan jag säga.

Vi har också hunnit med att köpa adventskrans till dörren, sätta upp adventsljusstakar, traska runt lite mer i Lund och tittat på domkyrkan och ljusfontänen i stadsparken. Och sen har helgen avslutats på bästa sätt, maken åkte hem till Grynet och hjälpte till med att baka pepparkakor, där det visade sig att Grynet svingade en kavel med stor ackuratess, själv traskade jag till Grand hotell där jag träffade min vän Maria för att ta ett glas vin och prata lite. Sen skulle vi ha kaffe, men kom på att kaffe - det är ju nästan Irish coffee, något som vi drack då när vi nyligen börjat på universitetet och satt uppe och löste livsfrågor och diskuterade djupsinnigheter nätterna igenom. Numera är vi inte så djupsinniga men har himla trevligt när vi träffas, och vi går och lägger oss lite tidigare.

När jag vinkat farväl vid tåget traskade jag också hem i månskenskvällen till Grynet där jag bjöds på kvällsmat och fick kavlat några pepparkakor tillsammans med henne. Sen ville mormor ta ett kort och det gick väl som det går när man har ett litet kvicksilver att ta foton av...

En väldigt mysig helg måste jag säga. Och nu ska jag gå  ut och sätta på kaffet, duka fram pepparkakorna vi fick med oss och tända första adventsljuset. Än här helgen inte slut!
'

Äntligen

Äntligen är det dags! Ju äldre jag blir, ju mer ser jag fram emot att få börja ta fram adventsljusstakar och ljus, att få julpynta och baka saffransbullar. Jag vet att jag skrivit det förut att jag har gått från att vara en jultidtabellsfascist av värsta mått till att ha blivit en det-är-i-fall-fall-underbart-med-ljusen-och-december-är-så-tråkig-så-julpynta-på!-typ.

Men jag tycker ju ändå att man kan (jag skriva inte "ska" för var och en får minsann göra som den vill) vänta tills omkring 1:e advent, och på söndag är det ju just det. Änteligen! säger jag bara. Och i all synnerhet efter denna regniga, mörka, regniga, ruggiga, regniga och dystra november. Varde ljus! säger jag sen bara efter det där med "änteligen". Här ska skaffas någon liten stjärna till men i helgen ska stjärnor, adventsljusstakar och kanske, kanske en liten prematur tomte upp.

Ikväll ska jag i alla fall inte pynta, för ikväll är det julbord på Hypoteket som gäller och jag ser fram emot att i en fantastisk miljö få hugga in på lax av olika sorter, sill, gott bröd, ett eller annat revbensspjäll, janssons och lite julgodis. Planen är att ha lite lagom stretchiga kläder på mig, för jag har förra julens pannacotta i saligt minne bevarad. Kan man möjligen inskränka sig till att bara äta lax och sen hugga in på pannacottan direkt månne?

Planen var också att införskaffa en ny klänning till julbordet, men när jag kommer hem från jobbet och det är så mörkt, så mörkt så tänker jag ofelbart som så att ska jag verkligen ge mig ut och  jaga klänning, nu när jag ännu hellre kan slå mig ner med en stickning och Loppan vid fötterna? Och tänk, då drar alltid stickning-Loppan-kombinationen längsta strået. Men jag stod på huvudet i garderoben och halade fram en lammullströja med svandun kring halsen som förvisso har en 11-12 år på nacken, men jag tänker som så att svandun, det blir inte omodernt och är festligt och juligt, så den får det bli. Jag har dessutom varit så himla förutseende och putsat av en del av smyckena som pappa gjort som jag ska ha till, och grips jag verkligen av nu-e-de-jul-igen-feststämning så kanske jag rentav målar naglarna röda? Jag lovar inget bestämt... men röda naglar till ringen som jag fick av syrran det måste väl sprida julmys omkring sig som ett riktigt fyrverkeri?

Så nu ser jag fram emot en helg med pynt, hundpromenader, träffa goda vänner av bästa slag och allmänt ha-det-bra:ande. Som sagt. Varde ljus! (och förhoppningsvis lite pannacotta på det).

Med en bra hatt klarar man sig långt

Igår var ju maken och jag ute på landet, närmare bestämt hos Hunden och Herden och köpte oss var sin ny oljerock. Första besöket, men säkerligen inte det sista; för en inbiten anglofil som ändå inte vill lägga ohemula mängder pengar på överprisade Barbour var det här ett fantastiskt ställe! Och så blidde det ju liksom så att de hade hattar också... och hattar är synnerligen svårt att motstå, så nog blev det en oljerockshatt (kan det heta så?!) också. Alltid bra att ha om det skulle regna. Och det regnar ju lite nu och då faktiskt, herregud så blött det är ute.

Lite väta avhåller dock inte Loppan och mig från att kasta oss ut i spenaten och traska runt. Alltså klämde jag ner den nya hatten på skulten, visslade på Loppan och trotsade elementens raseri. Och det var ändå skönt. Skönt men blött och lerigt skulle man kunna säga.

När jag gick där så tänkte jag att det kunde ju vara lite kul att ha ett foto på sin nya hatt. Grynet brukar ju glatt ställa upp på på att fotografera mormor, men nu var hon ju inte med. Min blick föll på Loppan...

- kan du ta ett foto på mig? frågade jag Loppan
- självklart! langa hit mobilen bara! svarade Loppan

Fast sen såg jag hur lerig hon var... och tänkte att det skulle resultera i en synnerligen lerig mobil och leriga mobiler, det känns som en icke-bra grej. Så då fick det ju bli en selfie på Loppan och mig. Och hatten, som gjorde en utomordentlig insats som skydd mot vätan ovanifrån (dock ej mot leran underifrån).

Det kan hända att jag somnar i soffan snart

Det har varit en diger lördag so far; vi har hunnit med massor! Sjunga om Blinka lilla stjärna, busa i sängen, busa med Indy, äta gröt, promenera i Botan. Det går i ett när man har finbesök! Igår kom nämligen Grynet på besök för hennes mamma och pappa skulle gå på fest med 70-talstema på förskolan. Vi som var med på 70-talet och inte känner att detta är ett årtionde som behöver få någon revival direkt vad gäller modet tyckte det var roligare att stanna hemma och vi hade det jättebra! Vi åt köttbullar och lingon och fick julförkläde och sorterade burkar med stor entusiasm. Det tycks som att morfars gener börjar göra sig påminda. När köttbullarna var slut var det dags för pyjamas och Bamse med morfar (även om Grynet envisades med att kalla honom farfar, fast close enough kan man tycka. Så länge hon håller reda på mormor, menar jag). Grynet och morfar samsades i soffan ända till det blivit lite väl spännande när Vargen dök upp, då satte sig Grynet ovanpå morfar för det kändes nog tryggare så.

 Sen var det dags för tandborstning och ny blöja och sådär. - Bajs! sa Grynet illmarigt och plirade förtjust. - Det är din tur att byta, sa jag raskt till morfar då, men tänk då hade hon bara skojat med oss, den busiga ungen. Inom fem minuter sov hon gott och det gjorde nästan mormor och morfar också, men vi kämpade på någon timme till.

Sen vaknade jag vid fem imorse för då rörde Grynet på sig i sängen, men hon vaknade inte utan låg där och snusade så förnöjt. Bredvid mig låg morfar och snusade lika förnöjt, alltså det är inget fel sätt att vakna på! Kvart över sex sådär hörde dock en liten röst som sa - mormor! och då kom hon upp i sängen och busade tills klockan var grötdags (och då hade fröken inom parantes bajsat också, vilket mormor fixade till med stor ackuratess). Så det blev gröt och sen, eftersom morfar såg innerligt pömsig ut, gjorde mormor en heroisk insats och krånglade med sig såväl barnbarn som vagn som hund ut i den dimmiga morgonen. Vi gick där i Botan och mormor sjöng om ekorrn och bä bä vita lamm och blinka lilla stjärna så att alla råkorna flydde i panik.

När vi kom hem igen fick morfar också frukost och Grynet stärke sig med en ostmacka och sen sorterades det kakformar och bakmått och det ena med det andra med benäget bistånd av Loppan som tyckte att det såg rysligt spännande ut, och Grynet delar givmilt med sig.

Och sen sjöng Grynet för morfar och mig och busade lite till innan Grynets mamma kom för att hämta henne; både Blinka lilla Stjärna och bä bä vita lamm fick vi höra. Loppan sjöng inte men tyckte nog att det var rysligt vackert.

Det blev väldigt tomt när Grynet åkte hem, så morfar och jag tog en sväng ut på landet för att köpa nya oljerockar - är man anglofil så är man. Loppan fick följa med och sen åkte vi ner till Vombsjön och tog en promenad där Loppan sprang så att sanden yrde. Ett litet vinterdopp blev det för henne också, det är ju stärkande och nyttigt. Det var väldigt vackert där nere vid sjön, lite dimmigt och väldigt höstigt.

Kom inte mormor med på foto den här helgen kanske man undrar? Klart jag gjorde, det såg Grynet till!