När man är lite historisk av sig

Vi har inte bara smällt i oss kakor på löpande band i helgen, vi har inte enbart på det mest omtänksamma föräldraviset frågat ut barnen om alla detaljer i deras liv, vi har inte endast ägnat oss åt att klappa på hunden och dricka vin. Nej minsann, vi har varit höggradigt kulturella av oss också.

Vi är nämligen medlemmar i en historisk förening. Man kan råka bli det när man är gift med maken. En historisk förening har väldigt många gamla medlemmar, "gamla" som i "seniora" alltså, och det är väl rimligt, är man historisk så är man. Alltså passar vi in, det är som mandelmassan i fastlagsbullen, typ. Om man nu är inne på kaktemat alltså.

Denna förening anordnar en gång om året en historisk utflykt; vi har besök Danmark, Halland, Blekinge och Skåne. Såklart. Vi har lärt oss om forna städer, om trädgårdar, om hur man gjorde järn och hur man fraktade sten till domkyrkobygget. (Oss emellan sagt, det där med järntillverkning är inte så spännande på det där nagelbitande sättet).

I år åkte vi  till Ven. En solig lördag var det. Till Ven tar man sig bäst med båt. Om man inte simmar alltså, vilket vi avstod ifrån. Ven är inte stort; 1 mil långt och 5 km brett. Man kan cykla - men om man är en hel grupp så kan man också åka traktorkärra. Det gjorde vi. Det kändes liksom rejält, man skumpade fram rätt så bra och det kändes som att man var på Upptäcktsfärd. Okej, traktorchauffören var inte den fryntligaste man man någonsin skådat, man fick alls inte lust att sjunga en traktorchaufför, en traktorchaufför, det är en man med gott humör, men vad vet jag? Han var måhända ordentligt trött på turister, även av det mer seniora och historiska slaget?

 

Dock tog han oss till Nämdemansgården där vi intog kaffe i trädgården och lyssnade på lite föredrag innan vi förundrat begapade själva hembygsmuséet och dessutom lärde oss att man där avlade bin av utsöktaste slag. Hade ingen aning om att man avlade dessa djur, men jag köpte med mig en burk honung hem. Nu ska man veta att det inte bara är vi som besökt denna gård, ånej, en eller annan tsar har också varit där och jagat. Dock inte bin, förmodar jag.

Efter besöket äntrade vi vår eldiga springare...ääähhh, vårt traktorflak igen och puttrade iväg till St Ibbs kyrka som ligger så vackert på höjden ovanför havet med utsikt mot Danmark. Väl där lyssnade vi på föredrag om Tycho Brahe och sen ägnade jag mig åt att fotografera lite fönster, jag har en viss svaghet för sånt nämligen.

Sen tog vi en liten promenad i solskenet medan vi väntade på vår fryntlige chaufför för att åka och äta lunch på Turistgården. Traktorn lyste med sin frånvaro men det gick ingen nöd på oss (förutom att man blir lite hungrig av kultur, det blir man) så vi var glada ändå och ägnade oss åt att ta foton av varandra. Det finns ju en gräns för hur mycket foton man kan ta av fönster menar jag.

 

Så småningom blev det lunch ändå, av bästa slag. Man fick välja på varmrökt lax eller viltfärsbiffar, eller så fick man ta av båda sorter... och det var ju svårt att välja så det blev lite av varje. Sedan rapade vi diskret och promenerade över till Uranienborg där vi fick oss mer om Tycho Brahe till livs.

 

Jag får nog säga att guiden där var en av de absolut bästa guider jag någonsin haft nöjet att lyssna till! Lusten av nicka till var totalt obefintlig. Bland annat lärde vi oss att på Tychos tid var Ven det vetenskapliga centrat i Europa och lärda män (antar jag fördomsfullt även om Tycho själv hade en högst ovanlig inställning till kvinnors duglighet) vallfärdade dit. Visst är det märkligt att tänka sig?

 

 

Egen papperstillverkning hade han också för att kunna trycka böcker själv och det fanns en originalbok i muséet, det tycker jag också är lite svindlande.

 Sen fanns det liksom inte plats för mer lärdom. Det var en mycket trevlig dag, och jag saknade inte att höra om järntillverkning på medeltiden alls, faktiskt.

 

Ven är en väldigt vacker liten ö, väl värd ett besök!

 

Söndagslugn

 

Det är väldigt lugnt här. Lite beror det nog på att studenterna förmodligen tar det väldigt lugnt... det är novischvecka och det dräller studenter i de mest varierande utklädslar i stan; det är smurfar och romerska legionärer, indianer och faraoner. Igår kväll mötte vi Stålmannen på kvällspromenaden, så vi känner oss helt trygga här i vårt kvarter. När studenterna inte dräller runt har de festat rejält och då kan man ju behöva ta igen sig på söndagen, det förstår man ju.

Själv har jag inte tagit igen mig, ånej. Uppe med tuppen (okej, en ganska senstartad tupp måhända) var jag och bakade. Muffins och småkakor och det ena med det andra. Efter att ha läst lite fel i recepten blev det rätt bra ändå, man får vara lite kreativ helt enkelt!

Måhända kände maken att det liksom stack till i nacken av hans hustrus uppfordrande blickar för sen kom han löpandes och hackade grönsaker så det stod härliga till och det sprätte morotsbitar, fänkål och rotselleri över närområdet.

Jo, för det var liksom dags för lite familjesammankomst! Sonen kom ilandes redan i fredagskväll och idag kom först dotter och svärson och åt lite lunch innan en smärre hord av andra familjemedlemmar dundrade in. Smärst (så kan det nog inte heta? Va?) var Stina som underhöll hela sällskapet på bästa sätt!

Vi hade nämligen ställt till med ett redigt kafferep, bor man i en lägenhet från 30-talet så ska det liksom vara kafferep tycker jag. Med bullar och muffins och småkakor, inget modernt tjafs här inte.

Mina muffins fick godkänt tror jag!

Nu är det bara Huliganen, maken och jag kvar och nu har det stora söndagslugnet infunnit sig. Okej, det blev någon muffins kvar också. Men jag tror inte de blir så långlivade.

Det finns saker som man inte visste att man verkligen behöver

 Häromdagen hade jag besök här av goda vänner, vänner sedan den tid vi hade häst och dottern och jag tillbringade nästan mer tid i stallet än hemma. Alltså vänner man har mockat skit med, nojat över halta hästar med, som har sett en när man varit som mest till sin fördel; i leriga stallkängor med höboss i håret (det hår som låg som ett svettigt våtvärmande omslag kring skulten efter det att man fått av sig ridhjälmen). Numera ses vi inte så ofta, men i söndags var det dags!

Eftersom vädergudarna var på vår sida satt vi länge i trädgården och åt choklad- och hallontårta tills vi blev tämligen fyrkantiga och alldeles väldigt mätta. Jag gillar egentligen inte värdinnepresenter, jag tycker det är roligast att träffas utan att man måste ha med sig prylar. Nu var det dock första gången de flesta var här och de hade omtänksamt tagit med diverse ätbara saker som vi kommer att njuta av till sista smulan, fullt så principfast är jag inte att jag tvingade dem att ta med sig alla godsakrna hem igen...

Ellenmamman är en sådan som  har öga och blick för det där med presenter, så hon gav mig denna skapelse. Jamen kolla! En julgranskula i form av en västgötaspets! En som dessutom har ett skrynkelöra, precis som Huliganen. (Det är örat som man inte ser under mössan, men jag är helt säker på att det är lika charmerande skrynkligt som hos vår fyrbening). Förvisso lever tydligen julgranskuletillverkarna i villfarelsen att detta föreställer en corgi, men det ser ju vem som helst att det är en västgötaspets. En som ska hänga på hedersplats i granen när vi väl kommer så långt.

Som sagt; jag visste inte att jag behövde en sån julgranskula. Det är ju tur att Ellenmamman har bättre koll på tillvaron så att hon kunde befria mig ur min julgranskulemisär. Vilken fröjd och gamman det kommer att bli här till jul när vi slipper att bara ha de gamla tråkiga röda kulorna i granen och när denne tjusige vovve kommer att sprida julstämning och julfröjd, för att inte säga -gamman, som ett litet vulkanutbrott omkring sig. Jag kan knappt vänta.

Ambiance à Vindåkra

Igår lärde jag mig något nytt, så gårdagen var alls inte någon förspilld dag. Inte på något sätt alls faktiskt.

Den här veckan, som varit en strålande solig vecka, har jag haft semester. Mycket klokt kan man tänka; jag hade bara två veckor tidigare i sommar och det kändes lite småfuttigt. Så jag klappade mig beundrande på axeln och tyckte att jag planerat det hela utomordentligt bra! Ända tills jag drabbades av en rejäl förkylning på måndagen och ägnade resten av veckan åt att vara just det; snörvlig, harklig, förkyld och trött. Eller rättare sagt, inte trött utan så ini-helvete-trött (f'låt) som jag irriterat väste åt maken vid något tillfälle när jag inte var mitt vanliga blida och fryntliga jag.

Men igår började jag känna mig som en människa igen. Hes förvisso, lite lagom slemmig sådär, men avgjort på bättringsvägen. Och det var faktiskt ett snilledrag för igår blev maken och jag bjudna på Ambiance à Vindåkra av syrran, som är en sådär oerhört generös och snäll syrra. Hur ofta blir man bjuden på restaurang som har en stjärna (välförtjänt sådan!) i Guide Michelin? Igår var ett sådant tillfälle.

Vi åkte långt ut på den skånska landsbygden bland mogna sädesfält. Där, i en liten kringbyggd gård, ligger Ambiance. Man tas emot på det mest franska och trevliga vis, hälsas välkommen och sen tas man om hand!

Det är små aptitretare och champagne. Redan där började man le välvilligt och känna sig fylld av kärlek till sina medmänniskor, i all synnerhet sådana som lagar mat som skulle få Sankte Per att dansa can-can av ren fröjd.

När vi värmt upp med bubblet så kom det in ett fantastiskt fläderdoftande sauvignon blanc som serverades till hummer, spritäter, bondbönor, vinägerpocherat vaktelägg och röd shizo. Nu började smaklökarna hamna i ren och skär extas kan jag ju säga.

Förväntningarna var höga efter den här inledningen och de kom inte på skam! Vi fick ett chenin blanc som serverades med röding, varianter på morot och sabayonne på brynt smör. Vad kan man säga?  Mmmmmmmmm ligger nog nära till hands.

Sedan kom lammet intrippande. Med råmarinerad kantarell, sotad lök och tryffel. Och Pinot Noir. Vid det laget var vi saliga allihop. Eftersom rätterna inte var gigantiskt stora var vi inte proppmätta vid det här laget, vilket man skulle kunna tro, och det var ju väldigt bra eftersom vi var långt ifrån färdiga.

För sen kom osten. En hel vagn full med franska ostar i varierande kulör och konsistens, men lika gudomliga allihop. Vi tyckte det var tur att inte svärsonen, en trevlig man men som inte gillar ost (??!!??) var där. Vi var å andra sidan där och vi åt ost kan jag tala om. Med hembakt bröd. Och med en gewurztraminer från Alsace. Ack ja. Det finns tuffa tillfällen här i livet, men detta var inte ett av dem.

Sen behövde vi rensa smaklökarna innan det var dags för desssert. Dessa rensades inte med kaustiksoda utan med en champagnegranité med grapefrukt och oxalis. Den råkade inte hamna på bild eftersom jag vid det laget var så oerhört lycklig att jag liksom glömde bort det. Alltså slänger jag in en bild på mig och syrran i stället.

Sedan kom desserten. Den var så vacker att det var synd att äta upp den, men det gjorde vi ju såklart i alla fall ändå. Vem kan låta bli att äta yoghurtglass på hallon som serverades med bär, penséer och rött bubbel? "vadå jordgubbsglass på hallon" frågade maken förvånat, som vid det laget druckit några glas vin och som aldrig hört talas om yoghurtglass förr. Nu har han.

Sen skulle man ju kunna tro att det var slut - men då tror man fel, för sen var det dags för kaffe. När servitören kom gjorde han plats på bordet för, som han sa, "det måste finnas lite utrymmet för petits-fours". Och tja, det måste det ju.

Och tro det eller ej, men sen orkade vi liksom inte äta mer. Eller dricka, för den delen.

Det var en helt fantastisk kväll i bästa sällskap och med sagolik mat och ljuvliga viner! Tack kära syster, det här ska vi sent glömma!

Och vad jag lärde mig? Vad Ambiance betyder. Miljö med trivsam stämning står det när jag googlade. Och det var precis vad det var.

Asfaltdjungeln

En sak jag funderade över inför att vi drog upp bopålarnan och lämnade vår gröna oas var hur det skulle kännas att inte längre ha grönskan alldeles inpå sig? Att flytta in till asfalt, betong och blinkande neonljus?

Att inte längre känna doften av rosor utan där den dagliga parfymen skulle bestå av bensinångor?

Fast såhär någon månad senare får jag säga att det känns helt ok.

 

Att först få, och sedan bli bestulen

Maken kom och såg väldigt nöjd ut. Lite som katten som svalt kanariefågeln. Eller som hans fru när hon petat i sig lite choklad. Livet lekte, liksom. Det var solsken i blick och frid och fröjd.

Det visade sig att maken hade optimerat tillvaron. Han hade räknat ut att om han inte knöt skorna inne i lägenheten utan på väg ner i hissen så vann han en 10-15 sekunder varje gång, och det blir ju ca en halv minut om dagen. Jamen fatta så bra! En 30-40 sekunder varje dag, det blir en tre-fyra timmar om året. Nästan en halv semesterdag!! Undra på att maken tindrade lite extra med ögonen.

Nästa gång vi skulle ut satte han sig belåtet på pallen i hissen och knöt skorna under glatt visslande. Fördelen med att bo i ett hus där medelåldern är så pass hög att vi benämns "ungdomarna" är att det står en liten lagom pall i hissen nämligen.

Men så skulle vi ut igen. Och tänk, då kom inte hissen! Vafalls, sa maken och tryckte på knappen en gång till. Men nä. Ingen hiss, alltså fick maken knyta skorna ute i trapphuset och sedan gick vi ner för trapporna. Då visade det sig att det var en annan familj (som dessutom är yngre än vi) som ockuperat hissen för de skulle ha en massa prylar och pinaler med sig.

Vi hälsade vänligt, man vill ju inte stöta sig med grannarna. Även om de nyligen stulit 15 sekunder av makens liv.

Maken får väl helt enkelt göra så att han åker några extra gånger i hissen så att han kan få igen sina stulna sekunder.

Tillbaka i verkligheten

Jag har varit lite bortrest ett par dagar. Bortrest som i konferens. Detta består ju för det mesta av föredrag i (alldeles för) långa banor, avbrutet av en eller annan kaffepaus. Så icke denna gången. För det första så konfererade vi alldeles vid Ringsjöns strand, och vädret var alldeles förträffligt soligt. Sen visade det sig också att det hela blev lite mer som en Oscarsgala, med filmiskt skapande! Märkliga kreationer! Tacktal! Vin! Mat! (Ja, plus en hel del föredrag också, i sanningens namn).

Vi konfererade med vårt finska dotterbolag och i förbrödringens namn hade vi lite get-together-och-slå-våra-synnerligen-kloka-huvuden-ihop-arrangemang. Närmare bestämt gjorde vi film. Oj, oj, oj säger jag bara. Det var socialrealism! Passioner! Action! Domedagsprofetior! Peruker och glamour!

Sedan visade det sig att den film jag deltog i vann. Och låt mig bara säga det, att denna film bestod av ca 1 minut ren och skär inspiration! Tyvärr finns det inga foton från vare sig den eller inspelningen (ibland har man tur...), så ni får tro mig på mitt ord. Jag var synnerligen tjusig iklädd en blond lockig peruk och harlekinklänning. Och ett blomdiadem. Min rollprestation var kanske inte direkt leading lady, men jag kände att jag gav allt!

Vid middagen hade jag på mig mina tjusiga röda skor som dottern och jag inhandlade tidigare i år i Köpenhamn. Redan på kvällen inhöstade jag en del uppskattande kommentarer och vid frukosten högg Pettrikka tag i mig och sa med stort allvar "the shoes you wore yesterday - I do believe that they might just possibly be the most beautiful shoes in the world".

Undra på att man åkte hem och kände sig hur tjusig och glamorös som helst.

Imorse efter frukosten firade Huliganen min hemkomst med att kräkas tvenne gånger på hallmattan som ett litet "välkommen hem"-firande.

Jaja, livet kan ju inte bara vara champagne och filmvinster.

Kanske

...man kan ha det bättre en söndagskväll efter en helg i Halmstad där vi ätit havskräftor, umgåtts med ungdomsvänner där man bakom de mogna ansiktena ser de där 22-åringarna vi en gång var. Där vi haft en sån där riktigt svensk sommarkväll med dans på dansbanan, kräftlyktor och ljumma vindar.

Sen åker man hem genom ett soligt Skåne, hämtar Huliganen som tillbringat helgen hos dotter och svärson där han ogenerat lagt beslag på svärsonens säng och där ovannämnda svärson tillbringade en god del av en åskmullrande fredagskväll åt att lugna en liten rädd västgötaspets.

Tja, sedan parkerar man sig i trädgården, äter goda ostar från Vilhemsdal med knäckebröd från Olof Viktors, svart körsbärsmarmelad och dricker ett gott italienskt vin, alltsammans generöst donerat av dotter och svärson (alltså fatta; inte nog med att de tar hand om vår bortskämda hund, de fortsätter att skämma bort den äldre generationen på det mest utmärkta vis).

Kanske man kan ha det bättre? Men jag tvivlar starkt på det.

Östgötataxen? Han befinner sig under bordet, ihärdigt påtalande att han också gillar ost. Så det så.

Nära skjuter minsann inga harar

Så har då sommaren gjort ett sent, men inte mindre välkommet, besök här i Lund. Vi strosar runt på kullerstensgatorna och tittar på alla rara hus, nickar mot människor och känner att det är gott att bo här. Sedan vi flyttade in hit, där historiens vingslag viner lite mer kring öronen, är maken mycket mer promenadbenägen får jag säga.

Igår strosade vi på Hjortgatan, och det gjorde vi rätt i för det är en våldsamt gullig liten gata. Vid en blå port stod det några människor som tittade intresserat på Huliganen. Rätt vad det var hävde en av dem upp sin röst och undrade lite tvekande "är det en sån där östgötatax?". Då kände jag mig ganska nöjd ändå att Huliganen numera inte hör - inte för att vi inte gillar taxar (det gör vi, hur kan man inte gilla kortbenta hundar, liksom?) men ändå. Tax. När man är spets. Det är ju Helt Fel! (För att inte tala om att det var fel landskap, men det har en geografisk idiot som jag lättare att ha överseende med).

Jag log vänligt och sa att nja, det var nästan rätt, förutom att det är en västgötaspets. "Just det" sa mannen då "det är såna som den gamla finansministern hade, va?".
Precis. Det är vi och finansministern. Vi som gillar västgötaspetsar.

Nu ville maken också blanda sig i diskussionen och lät meddela att engelska drottningen, hon har minsann också såna. Fast bara nästan. För hon har ju corgis. Vilket ju faktiskt, i likhet med östgötataxar, inte heller är några västgötaspetsar.

Alla inblandade nickade belåtet, och sedan skildes vi i allsköns samförstånd.

Nr 2

...eller tre och fyra, beroende på hur man vill se det.

Maken, som i många avseende är en utmärkt make, har en ganska dimmig uppfattning om hur pass lång tid det tar att sticka herrstrumpor på stickor 2,5. Alltså utropade han hurtfriskt i vintras - du kan väl sticka strumpor till mig? Tio par vill jag ha!

Jag tittade på honom, fylld av kluvna känslor. Såklart blev jag väldigt glad över att han gillar mitt stickande så mycket att han vill ha egenhändigt stickade strumpor av mig. Men tio par? I herrstorlek? Det är ju 20 strumpor och inte i storlek 36 precis. (Jag var förvisso glad att det inte är sonen som frågade, han har ännu rejälare fötter längst ner på kroppen).

Snäll som jag är ångade jag iväg och köpte ett synnerligen dyrt och synnerligen enfärgat garn av exklusiva blåansiktade engelska får och stickade första paret.  Sen rotade jag i gömmorna och hittade restera av Drops fabel - inte så dyrt och inte så exklusivt, men i alla fall melerat = dvs det uppstår en viss spänning under stickandet. Inte den allra mest gastkramande, det erkänner jag, men det händer i alla fall något. Sen började jag sticka par nr 2, men så kom annat ivägen. 100 flyttkartonger, till exempel.

Man kan ju också tycka att det är märkligt att sticka yllestrumpor under sommaren, men okej, en sommar som i år, då är det liksom helt i sin ordning att tänka i ylle-banor.

Och nu är par nr 2 färdiga. Jag försökte få Huliganen att agera strumpmodell. Han var måttligt imponerad kan jag ju säga, och bilderna blev därefter. När han ville ta till tänderna för att dra av sig det där som matte med lock och pock dragit över tassarna ansåg jag att fotosessionen var över.

Han kan nog vara lugn, det lär dröja tills par nr 3 är klara. Man kan också notera att Huliganen och husse inte har samma fotstorlek.

Dagen efter

 

Såhär dagen efter är vissa lite trötta. Ändå fick han vare sig kräftor, snaps, lammfilé eller chokladtårta?

Vi andra, som smällde i oss allt det där har ändå spelat golf (vissa av oss), ränt på stan (andra), köpt tandborstar, inlägg mot inflammerade hälsporrar och en stickkorg. Mycket nödvändiga saker, alltihop.

Under tiden har det snarkats ihärdigt på andra fronter. Den såkallade fyrbensfronten. När man närmar sig 13 kan man ju bli lite trött bara av att titta på (och efter att ha kastat sig som en kobra över biten lammfilé som hussen tappade på golvet och ätit upp den så snabbt att det var mer att betrakta som att inhalera den, innan hussen hann säga vare sig bu eller bä).

Dottern och svärsonen var här igår och vi hade himla trevligt! Jag tycker väldigt mycket om dem båda två.

Men måste svärsonen envisas med att slå sin svärmor i canasta så att det tjongar om det varje gång vi träffas frågar man sig. Var finns respekten för ålderdomen?!

(Maken, som ingick i svärsonens lag var dock synnerligen nöjd, lät han meddela).