Fredag på en lördag, och skånsk historia i bussform

 

 

Det har varit lite si och så med blomhandlandet på sistone, men så blir det ju på sommaren. Igår, då skulle det dock ske! Men så kommer det saker emellan. Som den åttionittonde punkteringen till exempel. Oh the joy of bo mitt inne i ett studentområde. Alltså fick det bli ett kånkande på cykeln till cykelreparatören i stället för att njuta av blomprakten på torget. Men eftersom jag är envis som en röd gris så skulle jag ha blommor, så var det bara! Alltså infann jag mig på torget strax efter kl 7 imorse, jo för vi skulle på utflykt med föreningen Ale lite senare och då får man stiga upp med tuppen. Nu står de där och pryder sin plats, rosorna, och jag är synnerligen nöjd.

Tja, sen åkte vi då iväg. Det är en ganska hög medelålder på deltagarna får man nog säga, men lusten att diskutera gamla tingplatser, och birkar och det ena mer historiska än det andra var i  motsvarande grad hög. Mycket hög. Vi hade allehanda högteknologiska hjälpmedel på plats! Pekpinne och liten karta till exempel.

Solen sken på oss och det var tämligen angenämt att strosa runt i det skånska landskapet och titta på kyrkor, broar och diverse högar. Oss emellan sagt så lämnar mig kanske tingshögar rätt så kallsinnig, men jag hade en stickning med mig, maken vid min sida och Indys uppfödare hade lagt ut en liten film på Facebook som jag kunde titta på. Och det gjorde jag ju, men inte mer än en sju-åtta gånger eller så. Det är gott gry i henne! Livet lekte, annat kan man inte påstå!

Det är alltid lika spännande att åka på utflykt med Ale eller Gamla Lund för den delen. Det körs lite fel, och man kommer inte fram och det har hänt att vi tappat bort en eller annan deltagare. Så inte denna gång! Alla kom både dit och hem och de som var någorlunda raska forcerade en kyrkogårdshäck (oj, inte trodde jag man var så, tja kriminell är kanske till att ta i, men lite lagom vandalartad i alla fall i historiska sällskap) och besteg en kulle utan för Bara kyrka. Där kunde man titta på en annan kulle som hette Blodkullen och det lät ju faktiskt ännu mer kriminellt får man säga.

Sen, sen åkte vi hem och grävde upp jordärtsskockor i grannens trädgård (med tilllåtelse skyndar jag mig att tillägga, det finns ju gränser för hur skumraskaktig man kan vara), lagade soppa och medan maken nu sitter och tittar på Zlatan som spelar fotboll funderar jag på att ta mig en liten titt på Indy igen.

Vad man kan hitta

Jag är inte världens mest ordningssamma person, vilket kan vara oerhört irriterande de där gångerna när man kallsvettig far runt och ylar var e' den' var e' den??? och där "den" då kan vara allt från plånboken till mobilen till glasögonen. Det är då man svär långa ramsor över sin egen inkompetens och lovar sig själv att hädanefter, då minsann, då ska allt läggas på sin rätt plats...

Men ibland så dyker det upp små fantastiska överraskningar, vilket ju kan vara någon slags plåster på såren. Häromdagen rotade jag runt i min jobbdator på jakt efter något och snavade då över ett bildbibliotek som jag totalt glömt bort. Och vad hittade jag väl där? Jo foton på världens sötaste lille Huligan som ett knappt halvår gammal for runt i stallet som om hela världen var hans och han var den okrönte kungen över hagar och ridbanor och stallplan. Liten, kaxig och alldeles, alldeles jätteljuvlig.

Lille plutt! Tänk att du växte upp till att bli en sån fantastisk kompis.

Idag har det gått två månader sedan Hampus lämnade oss och saknaden blir inte mindre. Just nu planerar jag och förbereder mig för fullt för att Indy ska komma och man kan ju tycka att det skulle kännas lite som ett förräderi, att vara så glad för en ny liten valp när Huliganen inte längre finns hos oss mer än som ett underbart minne. Men jag tänker som så, att hade han inte varit så bra på alla sätt och vis hade det inte blivit fler hundar. Det är han som lärt oss att livet, det ska tillbringas tillsammans med en fyrfota kompis.

Into the wild

Å så gick det en vecka och jag har levt vildmarksliv så det sprutat om det! Tampats med finska tallar och grillat korv och undvikit att bada bastu och doppa sig i en sval sjö. Det gick precis lika bra att sitta brevid och dricka vin kan jag meddela.

Och sen så var dags för Småland och kräftfiske! Vi är rutinerade kräftfiskare, jodå. För fem år sedan hemsökte vi Småland tillsammans med Ellenfamiljen och fiskade kräftor och nu, nu var det dags igen! Fulla av förväntan lastade vi in oss i bilen och åkte norröver. Vissa sov visst lite i bilen och vips! så var vi framme.

- Ut i skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda! gnolade vi falskt men innerligt och rände ut i spenaten. Alla ingredienser fanns tillhands; korv och ved och ungar och vin och öl och småfisk och burar. Alla for runt som skottspolar och vissa, som visste vad de gjorde betade burarna och gjorde upp eld medans andra kanske var lite mer i vägen men fulla av iver.

En småländsk sjö i skymningen, det är väldigt vackert! Inte för att jag vet vad kräftorna tänker när de kravlar runt därnere, men ovanifrån är det alldeles oerhört stämningsfullt. Och i stort sett inga mygg?! Märkligt men välkommet. Vi lade ut håvarna och sedan rodde de som är lite mer våghalsiga av sig ut på sjön och släppte ner burarna. Båten heter Kreuger - och det vet man ju hur det är med det, det slutar med krasch och elände! Dock inte denna gång, det gick väldigt bra kan jag säga.

Sedan föll skymningen och vi grillade suddiga men goda korvar, satt runt lägerelden och hade det synnerligen behagligt. Det var så himla väl arrangerat; till och med en kyrka i bakgrunden. Förvisso en tämligen modern en, men man kan inte få allt här i världen.

Sedan blev det mörkt och det skulle ros  ut och hämtas upp kräftburar. Eftersom jag inte har några sjöben och helst bara åker båt om det är en kryssningsbåt på Rhen stannade jag kvar vid stranden och stod där i mörkret med min ficklampa och det var väldigt mysigt även om jag skänkte vildsvin och älgar en och annan räddhågsen tanke. Allt gick dock väl och vi kom hem lagom tills att de mer OS-benägna fick tittat på andra halvleken i damfotbollen. Då sov jag redan gott och drömde om kräftor! En sanndröm visade det sig, för när vi vittjade nästa omgång burar på morgonen blev fångsten god!

Sen, ja sen blev det svampplockning och jag tycker nog att vi vann på skrynkligast svamp! Och lite kultur klämde vi också in, och den här gången var det äkta 1100-tal och fantastiska takmålningar i Dädesjö gamla kyrka så maken blev rent tårögd av förtjusning.

Ännu mer förtjust blev man ju vid kvällens kräftskiva; champagne, Janssons, kräftor och gott sällskap; så otroligt trevligt! Vi är synnerligen tacksamma mot Ellenfarföräldrarna som bjöd oss på denna fantastiska helg.

Hur många kräftor jag fick upp av de 101 vi fick totalt? Tja. En. (1). Men en fantastiskt fin en, det vill jag ändå framhålla.

Imorgon är det måndag. Lite mindre jopphejdi över det känner jag, men ändå helt ok efter en sån bra helg.

Packa mammas kappsäck

Nu när jag precis bloggat klart om vår synnerligen behagliga kryssning är det dags att packa kappsäcken igen. Mammas, den här gången, pappa behöver inte packa någon kappsäck vilket han är mycket nöjd med såhär i OS-tider.

Jag tror jag kan lova att det blir inga kyrkbesök den här gången; jag ska till Finland på konferens och den här gången har det påpekats att vi bör packa grova skor och regnkläder. Jaha. Vad är det för fel på killer heels (förutom att man inte kan gå i dem) och lite glamour, bubbel och fransk matlagning undrar jag. Det ryktas om grillad korv. Nåja, det blir nog bra med det, och medan jag överger maken under måndag-tisdag oroar jag mig såklart över vem som ska stå för markservicen och passa upp på min egen OS-nörd? Vojne, vojne, hur ska detta gå? Ska han sitta där hålögd, utmärglad och knapra på ett knäckebröd?

- Du kan ju ringa och beställa takeaway med hemkörning? föreslog maken listigt. Han påpekade att man kan telefonera även från vårt östra grannland. Men nja, jag tycker nog han kan ringa på egen hand. Bra karl reder sig själv, och allt det där.

Under rusdryckers inverkan

På onsdagen besökte vi Kehlheim viket var en något märklig upplevelse. För det första var vi försenade, för det andra måste man uppenbarligen ha en inhemsk guide, vilket ledde till att vi raskt galopperade genom den lilla staden varpå den lokale guiden raskt pratade om Leopoldar av varierande nummer medan "vår" guide lika raskt översatte. Brådskan berodde på att vi skulle hinna med en annan båt för att ta en tur till klostret Weltenburg. Vi hann med båten och det var en väldigt naturskön upplevelse! Väl på plats fick en mycket kort stund för eget kringströvande. Maken och jag gjorde vårt sedvanliga bergsgetsklättrande upp mot det lilla kapellet - varför gå miste om en kyrka när den finns inom räckhåll? Sedan skulle vi få smaka på klostrets öl som de är berömda för; Weltenburger Kloster. Normalt sett dricker jag inte särskilt mycket öl, och inte mörkt öl, men det här var inte dumt får jag säga, och varmt var det. Sålunda hävde jag i mig en rejäl bägare vilket fick till följd att jag såg elefanter. Inte skära men dock. I fortsättningen höll jag mig försiktigtvis till vin.

 

 

Sedan hände det inte så mycket mer den dagen, vi var fortsatt försenade så vi besökte aldrig Regensburg vilket stod på schemat. Däremot seglade vi förbi Walhalla vilket var en märklig känsla; ett jättestort grekiskt tempel mitt inne i skogen där det uppenbarligen är knökafullt av statyer över förtjänta personer, som dessutom uppdateras löpande. Jag tror dock inte att det finns någon större chans att jag själv kommer att stå staty där och blicka ut över floden.

Torsdagen var det mer buss än båt, faktiskt. Vi åkte till Salzburg och nog för att det är en pittoresk och vacker liten stad, men i närmare 35 grader och med horder av turister som drog fram i de smala gatorna var det kanske inte den dag som var den bästa under resan. Vi åt dock en förträfflig lunch i (varma) källarvalven till St. Peters Klosterrestaurang där jag belåtet klämde i mig en apfelstrudel till efterrätt. Sen blev det lite strosande, lite kaffedrickande och lite fönstershoppande innan vi somnade gott i bussen tillbaka till båten, vaggade till sömns av Mozarts musik.

Fredagen, den sista "riktiga" dagen på resan var helt annorlunda; både vädermässigt och innehållsmässigt. Förmiddagen tillbringade vi på klostret i Melk (här tänkte man lite blasé "aha, ännu ett kloster" men det var innan vi sett det). Klostret i Melk, det var något helt fantastiskt! Det var vackert, det hade en jättefin modern utställning och vi hade en bra guide. Bara det fick en ju att sucka belåtet (och stånka lite, för efter allt det gående i kuperad terräng vi ägnat oss åt, om än i maklig takt, var knäna lite trötta vid det här laget). Men då hade vi ännu inte sett det mest fantastiska, nämligen biblioteket! Där fick man tyvärr inte fotografera, men om jag säger som så att maken hade nog flyttat in på stört om han fått och att det är detta bibliotek som inspirerat Umberto Eco till I Rosens Namn så förstår ni kanske. Åk dit! säger jag bara. Dessutom finns det en av de guldigaste klosterkyrkor jag sett och en fin park. Och ett fantastiskt vackert café, men med tanke på all mat vi klämt i oss under veckan orkade vi faktiskt inte fika där. Ja, det låter ju helt horribelt och det kändes märkligt. Nästan så man kände om man hade lite feber?

På eftermiddagen var vi i Dürnstein. I Dürnstein regnar det kan jag tala om. Det gör inget, för det är en väldigt söt liten stad med 904 invånader (det kanske har blivit 905 nu, vad vet jag?). Mest känt är det för att Rickard Lejonhjärta suttit fången här i ett års tid. Man tycker ju att det kunde ha hänt något mer sedan dess, men livet är kanske ganska lugnt och makligt här. En liten promenad i regnet innand det på kvällen var dags för kaptenens middag. 7 rätter igen. Ja det är ett hårt liv att kryssa längs Rhen och Donau! Dagen därpå var det dags att lämna ett liv i sus och dus, med omeletter och marillenlikör och slussar och backar. En kort promenad i Wien och sedan satt vi på flyget hem.