Jopphejdi, jopphejda

Okej, det var inte så mycket jopphejdi över fredagen som inledde helgen med migrän, men sen spottade det upp sig i alla avseenden får jag säga.

Men fredagen... alltså ibland tänker man ju lite dumt att det vore lite skönt att bli lite lagom sjuk så att man kunde tillbringa en dag i sängen med en god bok, en stickning och någon som med jämna mellanrum kom och serverade en te, glass och kanske en kanelbulle? I själva verket är det ju inte ett dugg kul att ligga pall och inte orka med så mycket som en endaste liten maska, och bara tanken på glass och kanelbullar framkallar ännu mer kräkkänslor. Nä.

Men lördagen, den randades solig och liksom vårig på något sätt. Då minsann blev det både aviga-å-räta, gula rosor på torget och sedan ilade Loppan och jag ut i skogen i sällskap av Lisa och hennes matte, och då, då blev det jopphejdi så att det tjongade om det. När vi träffas så yr det i början mest hundar över allt, högt som lågt och man ser liksom inte var labradoren slutar och terriern börjar, men så småningom lugnar det ner sig, åtminstone korta stunder. Det spratt av vårkänslor får jag säga, man anar att snart, snart kommer det att grönska. Även i år kommer vitsippor och nyutsprungna blad, blåsippor och violer. Men i väntan på dessa blomster får man fröjda sig åt två glada unghundar! Mitt i skogen stötte vi på en häst och hästens matte. De stod och begrundade ett litet dike. Matten tyckte de kunde promenera över, hästen var mer tveksam till detta tilltag. Man såg hur den tänkte "å ena sidan... men  andra sidan.... tänk om detta är ett hästätande dike? Va?!".

 - Vi kan, vi kan! jublade dogsen och studsade över diket. Själv fastnade jag lite i leran med ena kängan men slet åt mig den med ett slöörrrppp! och så nickade vi farväl åt hästen och dennes matte. Vem vet, kanske står de kvar ännu?

Å, det var så mycket jopphejdi över denna dagen så det var en fröjd åt det! När vi kom hem ägnade vi oss åt att vara rätt så trötta och sen blev det långsambakad fläsksida med honungsglacerad kålrot och äpple vilket satt som en smäck efter dagens frilufsande. Vi hamnade framför Melodifestivalen (alltså, jag vägrar, vägrar säger jag, att kalla detta spektakel Mello). Rys. Å andra sidan var det mesta som framfördes mest värt att kallas mello, får jag ändå medge. Maken röstade på Owe Törnqvist, föga förvånande. Det gjorde han rätt i.

Söndagen då? Ja då blev det mera jopphejda, det blev det. Syrran, Zoya och jag tog en ny liten tur ut i grönskan och det var lika skönt idag. Zoya tänkte i och för sig - med ett väldigt tydligt kroppspråk får jag säga - att den där terriern, hon hade lika gärna kunnat få stanna hemma, men hon resignerade och vi vandrade runt bland bruna löv, bladlösa träd och leriga stigar. Men snart! Snart är blir det bättre tider.

Sen åkte vi hem till syrran och fikade och planerade lite inför något vi ska göra senare i vår, något som ska bli så himla skönt och mysigt och roligt att tårna liksom krullar sig på mig bara jag tänker på det! Det är härligt med planer!

Jag har också hunnit vårstäda lite i rabatterna - något som går ganska snabbt nuförtiden får jag säga. Jag hade benäget bistånd av Loppan. Jag slängde i det avklippta, bortryckta och upprensade i korgen, och hon plockade ut det igen. Kanske inte så mycket hjälp, när jag tänker närmare efter.

Lite stickat har det också blivit. En av makens randiga strumpor är färdig och den andra är på g - och min kofta har det blivit något varv på. Den tar tid, men så får det väl vara. En tjock yllekofta är väl snart inte så nödvändigt får man hoppas, så den får bli klar så småningom. Det där med att sticka med flera färger tar lite tid också, jag har en färg i vardera hand vilket gör att färgerna inte trasslar sig, men det tar lite längre tid att sticka. Å andra sidan spar jag tid på att slippa hamsa upp tilltrasslat garn och kvoten svordomar har också blivit avsevärt mycket mindre. Så det är nog en bra metod, trots allt.