Mellomys och handarbete

 I lördags fick vi ju efterlängtat besök - Grynet och Pyret kom för att sova över, och mormor tänkte lite nostalgiskt för sig själv att förr när de kom för att sova över så var väskorna fullpackade med leksaker, och ibland hängde de till och med knutna utanpå väskan - och vid ett minnesvärt tillfälle så var det så fullt med virkade leksaker i väskan att pyjamas och extrastrumpor och sånt helt enkelt inte kommit med. Men nu, nu var det så ordentligt packat pyjamas och kläder och någon bok. That's it helt enkelt. Flickorna börjar bli stora, vilket på samma gång är väldigt roligt och samtidigt lite skrämmande. Tänk om de helt plötsligt blir för stora för att tycka att det är kul att komma och hälsa på? Men där är vi inte ännu!

Vi hade väldigt mysigt, bland annat fick jag lära mig att fingervirka. Trots min ganska påtagliga svaghet för handarbete på äldre dagar så har jag minsann aldrig fingervirkat. Men det fick jag lära mig! Vi botaniserade bland alla mina garner och flickorna sa uppskattande att "oj så mycket garn du har mormor!". Lite som Rödluvan och vargen, fast minus tänderna och en varg då. Egentligen kanske inte alls så likt när jag tänker efter?

På kvällen blev det mello för hela slanten. Mello, popcorn och lördagsgodis och Pyret klarade nästan att hålla sig vaken hela mellot. Lite för oss själva tänkte morfar och jag att det är ju väldigt vad de lyckas dra ut på att presentera 6 låtar för omröstning. 1,5 timme när varje låt väl tar en tre minuter så där? Men okej då, vill man lyssna på finsk buskistjosan om bastubad och revolutionssånger så fine. Roligast var ändå att hänga med flickorna.

Sen ramlade alla i säng och somnade prompt. Bra lördag, det där.

Lite murrigare

 ...var det igår - men bara utomhus! Där var det småregnigt, kallt och räligt. Inte så lockande med andra ord, men vad gjorde det för vi hade ju andra planer! Maken och jag skulle hämta Pyret på fritids för nu var det ju dags att Pyret skulle få sin födelsedagspresent; måla keramik och gå på Pinchos.

Vi var taggade! Det här skulle bli roligt, men det var när att det gick grus i maskineriet redan från början. På fritids var det låst, men jag hade fått två telefonnummer att ringa så att vi kunde komma in och hämta Pyret. Jag ringde första numret. Ingen svarade utan jag hamnade i Lunds kommuns växel. -Nemas problemas, sa jag till maken och ringde det andra numret. Inget svar då heller?! Jag fick tala med en kommuntjänsteman som inte alls begrep varför ingen svarade? Det gjorde inte vi heller. Till slut fick vi dock hjälp av en lärare som passerade och vi fick hämtat upp ett glatt Pyre. Först åkte vi hem och fikade med blåbärsmuffins, man måste ju ha lite kolhydratuppladdning innan vi traskade iväg till Målamik.

Maken och jag, vi är väl lite fantasilösa när det gäller att måla keramik, så maken målade ett blått fat. Enfärgat. Själv målade jag en skål som var blå. Fast jag var djärvare, för det var två olika färger, mörkare utanpå och ljusare inuti. Sen greps jag av hybris och målade botten mörkblå. Helt crazy, jag vet.

Men Pyret, hon visade hur en slipsten ska dras. Först målade hon en liten hund som var både vit och brun med blått halsband, rosa tunga och svarta ögon, sen målade hon en orange räv med rosa öron och svarta ögon. Jojo, så ska det gå till.

Nu ska det bli väldigt spännande att se hur det blir när de är brända, för i ärlighetens namn ser ju alla färger lite småfisiga ut innan de bränns. 

Efter väl förrättat värv knallade vi sen i rask takt för att hålla värmen bort till Pinchos där vi smorde kråset med många olika smårätter. 

Efter en väldigt trevlig kväll åkte vi hem med Pyret till Grynet, mamma och pappa medan maken och jag sedan åkte hem till Loppan. Nu sitter vi och tittar på skidskytte men senare i eftermiddag, ja då kommer Grynet och Pyret för lite pyjamasparty och mellomys.

 

Lite sent på det - igen

I förrgår var det fotens dag, vilket jag glömde att fira. Som Birgitta Andersson sjöng;  Man ska vara glad åt fötter, utan dem står man sig slätt. Så sant som det är sagt, och jag är glad åt mina fötter även om jag tycker att de kunde trilskats något mindre. Men ändå. Utan fötter inga promenader, och då hade jag och Loppan inte kommit ut i det som nog varit den vackraste vinterdagen hittills.

Vi sammanstrålade med Susanne och hennes vovvar i Saxtorp och solen, den sken! Minusgraderna var lagom många, -4 till att börja med, rimfrosten gnistrade och sjön, den hade frusit. Vadnudå?!?, tyckte labbarna som gillar att plumsa i vattnet. Nu knallade man ovanpå det i stället. Lite mysko var det allt.

Susanne och jag avhöll oss från att gå på vattnet, isen kändes inte helt tillförlitlig trots allt, och hade vi ramlat i plurret så hade vi ju gått miste om fikat - och fika, det är en mycket viktig del av en härlig dag i naturen. Eftersom foten är som den är gick vi bara halva vår vanliga runda, men å andra sidan blev det ju mer tid till kaffet och bullarna då, så det gick minsann bra ändå. Hundarna, ja de rastar sig så bra på egen hand så de fick sin motion. Dock fick de inte bulle, vilket de påtalade var synnerligen snålt. Och eftersom de har två så lättövertalade mattar så blev det väl lite hundgodis i stället, en fyra-fem bitar eller så. Eller möjligen sex eller sju. 

I Saxtorp brukar vi bada med hundarna. Idag hade dock ingen av oss baddräkt med, och det var väl lika bra det, med tanke på vattnets stela natur.

Mot slutet av veckan ska det bli plusgrader. Plus och grått och regn. Så det var ju himla bra att vi fick den här promenaden ute i naturen i solskenet med glada vovvar och gott fika. Visst ska man vara glad åt fötter, de är minsann bra att ha.

Ibland får man sluta prokrastinera

 Nu är vi en bit inne i februari, till och med så mycket "bit" att halva februari snart passerat. Vill man vara ordentlig,  och det vill man ju (ibland), ja då fixar man föregående års blogg- och fotobok i början av året. Men jag har skjutit upp. Jo, för den bloggboksleverantör jag använt sedan jag började blogga, de har upphört. Bara så där! Ja, man baxnar. Sen tänker man att det är kanske ändå lika bra, för då behöver jag inte beställa från USA med allt vad det innebär av skyddstullar (fast det är kanske åt andra hållet? Men vem vet vad Trump får för sig). Jag hittade en leverantör i Sverige, men sen var det mitt nya kreditkort som krånglade. Och det krånglade så till den milda grad att jag inte ens orkat blogga om eländet, och då är det illa. Men nu, nu har jag ett kreditkort som faktiskt kan nedlåta sig till att låta mig betala för saker och då började jag ladda ner boken. "Det kan ta en halvtimme" stod det lugnande på hemsidan. Efter 55 minuter var boken klar att beskådas och jag stirrade vantroget på skapelsen. För 2024 hade jag skrivit 78 inlägg vilket är det minsta antal jag åstadkommit sedan 2009. För dessa fjuttiga 78 inlägg hade verktyget skapat 3 böcker på sammanlagt drygt 800 sidor?! Alltså, va? Förvisso i A5-format men ändå. Och nog för att jag gillar foton, men så inihoppsan många är det väl ändå inte. 

Så nu prokrastinerar jag lite till medan jag grubblar vidare på det där med att fixa bloggbok.

Men då kan man ju fixa fotobok i stället, så att man ändå känner sig lite duktig. Och hade man nu varit så där rejäl som man var under 2023 tror jag det var, ja då hade man ju gjort alla förberedelserna allt eftersom. Men det var då det, och nu har jag lagt ett ansenligt antal timmar på att välja ut och föra över foton och sen börja peta in dem i mallar. Jag har kommit till mars 2024... så det är en bit kvar. För tillfället har jag övergivit fotoboken, det finns gränser för hur länge man orkar sitta och grubbla över om man ska lägga in det där fotot på Loppan i skogen, eller om man ska välja ett annat av den icke föraktliga mängd som finns. Och hur ska man kunna välja bland alla foton på rara barnbarn? Det är ju en nästan övermänsklig uppgift. Så ja, fotoboken får vila lite. Inte alltför länge, hoppas jag.

Alltså skriver jag nu ett blogginlägg, för det har jag ju också prokrastinerat med. Jag kom på något sätt av mig medan jag letat efter en ny bloggboksleverantör för ja, jo, det är nog så bra med det digitala, men vem vet hur länge alla mina utgjutelser finns kvar där ute i cyberspace. Det kan ju vara så att någon digital överkucku inte förstår värdet i alla mina ulliga utgjutelser, inte gillar hundar eller barnbarn eller kanelbullar och vips! bara poff! sådär, så är allt borta.

Jag sticker emellan med att brodera en uggla. Och broderar jag inte uggla, ja då stickar jag ugglor. "Jag är visst en riktig ornitolog" tänker jag för mig själv och myser. Sen kommer jag på att jag precis broderat klart en ekorre och har en räv på lut och förvisso sitter ekorrar i träd precis som ugglor, men det gör ju inte rävar, så då är jag nog ändå inte en ornitolog när allt kommer omkring. 

Men lite så har vi det. Maken, Loppan och jag är tillbaka i Lund för nu är hissrenoveringen färdig och man behöver inte traska en orimlig mängd trappsteg upp och ner så fort Loppan ska ut och göra sitt. Tacka vet jag att promenera på lite mer plan mark. Som vid Sperlingsholm där maken och jag promenerade förra veckan när vi fortfarande var kvar i Halmstad.

Eller längs med Nissan när vi tar våra kvällspromenader. 

Vad gäller Halmstad så är det faktiskt så att nu, nu har vi inga inplastade fönster längre! Och balkongen är avstädad. En morgon när jag kom upp stod det till och med en man på balkongen och putsade fönsterna. Så jodåsåatte; plötsligt händer det! Bara så där, 10 månader efter att fasadrenoveringen påbörjades, den som skulle varit klar i augusti. Så även fasadrenoveringen har upphört att prokrastineras.

Ja, jo, byggnadsställningarna är inte nedtagna. Än. Men vem vet, kanske nästa gång vi kommer upp? Än så länge så är jag så glad över att slippa fönsterplasten i alla fall.

Nästan som Bilbo

Vi som läst Sagan om Ringen, och det är väl ändå en eller annan, vi vet ju att hela historien liksom tog fart när Bilbo fyllde elftiett år. Och en lika aktningsvärd födelsedagsfest har vi haft nu i helgen. 110, det är ju ändå bara ett år färre än elftiett. Lika bra det, jag tänker mig att det ändå resulterar i färre orcher och Mordor och Saruman och sånt. (Det räcker ju så bra med denna världens trumpar och putinar). 

Fast nu lämnar vi sånt elände och går in i partymode! Jodå, det firades alltså inte mindre än två födelsedagar i helgen, såväl maken som sonen har ju fyllt jämnt och ska inte det firas, ja då vet inte jag vad som ska till.

Med gemensamma krafter åstadkom vi ett rejält firande. Vi började med en jättefin tårta som sonhustrun bakat, hon är en fena på tårta! Medan vi väntade på att få hugga in eftersom Grynet och Pyret med föräldrar också skulle komma så fick vissa stärka sig med lite banan under tiden. Men sen kom alla gästerna indundrandes genom dörren, det sprättes paket till höger och vänster och sedan högg vi in på tårtan.

Maken fick lägga första snittet, för han var ju den som uppnått den mest aktningsvärda åldern. Knyttet tyckte det tog lite tid, men väntade ändå tålmodigt på sin tur. Förutseende hade hon tagit med sig en toalettstol till bordet, man vet ju inte om det blir så mycket tårta att det liksom trycker på. Den behövde dock inte komma till användning och det var nog lika bra det. Vi åt alla tårta tills det sprutade ur öronen. Ja lite lagom mycket sprut, för det skulle ätas mycket denna dag! 

Medan flickorna försvann och lekte ett tag ägnade sig de vuxna åt att dricka gin fizz, en ny bekantskap som rann ner väldigt lätt måste jag säga. Så pass lätt att den inte hann komma med på bild.

Det var ju inte slut med trakteringen för det, sedan var det dags för förätter. I plural alltså. Varför nöja sig med en, när man kan ha fyra? Små råbiffar. (Inom parantes var jag ganska misstänksam mot råbiff, äta rått kött? Warum? Pourquoi? Why, oh why? Men det visade sig vara gott, inte alls som en ostekt pannbiff). Om man nu inte vill ha råbiff, så fanns det rårakor. Smördegspajer med lax och färskost. Melon med parmaskinka. Något för alla smaker med andra ord, och det var ju precis vad vi gjorde, lät oss väl smaka!

Sen fick vi ta en liten paus och sitta och prata och smälta undan lite innan vi gick på huvudrätten som i sann retrostil (fylls det 110, ja då ska det väl ändå vara lite retro över det hela), nämligen oxfilet provencale. Själv hade jag inlett morgonen med att stå och råsteka potatis med papiljotter i håret. Ja papiljotterna hade kanske inte så mycket med själva matlagningen att göra, men jag vill ju att man ska kunna se scenen för sin inre blick. Så det blev råstekt potatis, oxfilet med vitlökssmör, baconlindade haricots vertes och ugnsbakade tomater. Inget fick komma med på bild, för vid det laget var jag fullt upptagen med att färdigställa själva maten och glömde totalt bort att jag skulle agera fotograf. Medan jag fixade med det hade Knyttet, som är det matfriskt barn, redan bänkat sig. Maten kom på bordet och man kan nog lugnt säga att efter denna rätt var paltkoman hotande och alla eventuella vampyrhot avvärjda. Ingen vampyr skulle våga sig i närheten av de vitlöksångorna.

Var det färdigätet sedan då? Nej, nej, nej! Sen gick vi på osten.  Medan vi åt ost tittade flickorna på Mello som började den här lördagen. Själv åt jag hellre ost, men vi har ju olika preferenser. Och sen var det så småningom dags att åka hem igen. Mätta, belåtna och jag tror att födelsedagsbarnen var mycket nöjda med sitt kalas!