Vi som läst Sagan om Ringen, och det är väl ändå en eller annan, vi vet ju att hela historien liksom tog fart när Bilbo fyllde elftiett år. Och en lika aktningsvärd födelsedagsfest har vi haft nu i helgen. 110, det är ju ändå bara ett år färre än elftiett. Lika bra det, jag tänker mig att det ändå resulterar i färre orcher och Mordor och Saruman och sånt. (Det räcker ju så bra med denna världens trumpar och putinar).
Fast nu lämnar vi sånt elände och går in i partymode! Jodå, det firades alltså inte mindre än två födelsedagar i helgen, såväl maken som sonen har ju fyllt jämnt och ska inte det firas, ja då vet inte jag vad som ska till.
Med gemensamma krafter åstadkom vi ett rejält firande. Vi började med en jättefin tårta som sonhustrun bakat, hon är en fena på tårta! Medan vi väntade på att få hugga in eftersom Grynet och Pyret med föräldrar också skulle komma så fick vissa stärka sig med lite banan under tiden. Men sen kom alla gästerna indundrandes genom dörren, det sprättes paket till höger och vänster och sedan högg vi in på tårtan.
Maken fick lägga första snittet, för han var ju den som uppnått den mest aktningsvärda åldern. Knyttet tyckte det tog lite tid, men väntade ändå tålmodigt på sin tur. Förutseende hade hon tagit med sig en toalettstol till bordet, man vet ju inte om det blir så mycket tårta att det liksom trycker på. Den behövde dock inte komma till användning och det var nog lika bra det. Vi åt alla tårta tills det sprutade ur öronen. Ja lite lagom mycket sprut, för det skulle ätas mycket denna dag!
Medan flickorna försvann och lekte ett tag ägnade sig de vuxna åt att dricka gin fizz, en ny bekantskap som rann ner väldigt lätt måste jag säga. Så pass lätt att den inte hann komma med på bild.
Det var ju inte slut med trakteringen för det, sedan var det dags för förätter. I plural alltså. Varför nöja sig med en, när man kan ha fyra? Små råbiffar. (Inom parantes var jag ganska misstänksam mot råbiff, äta rått kött? Warum? Pourquoi? Why, oh why? Men det visade sig vara gott, inte alls som en ostekt pannbiff). Om man nu inte vill ha råbiff, så fanns det rårakor. Smördegspajer med lax och färskost. Melon med parmaskinka. Något för alla smaker med andra ord, och det var ju precis vad vi gjorde, lät oss väl smaka!
Sen fick vi ta en liten paus och sitta och prata och smälta undan lite innan vi gick på huvudrätten som i sann retrostil (fylls det 110, ja då ska det väl ändå vara lite retro över det hela), nämligen oxfilet provencale. Själv hade jag inlett morgonen med att stå och råsteka potatis med papiljotter i håret. Ja papiljotterna hade kanske inte så mycket med själva matlagningen att göra, men jag vill ju att man ska kunna se scenen för sin inre blick. Så det blev råstekt potatis, oxfilet med vitlökssmör, baconlindade haricots vertes och ugnsbakade tomater. Inget fick komma med på bild, för vid det laget var jag fullt upptagen med att färdigställa själva maten och glömde totalt bort att jag skulle agera fotograf. Medan jag fixade med det hade Knyttet, som är det matfriskt barn, redan bänkat sig. Maten kom på bordet och man kan nog lugnt säga att efter denna rätt var paltkoman hotande och alla eventuella vampyrhot avvärjda. Ingen vampyr skulle våga sig i närheten av de vitlöksångorna.
Var det färdigätet sedan då? Nej, nej, nej! Sen gick vi på osten. Medan vi åt ost tittade flickorna på Mello som började den här lördagen. Själv åt jag hellre ost, men vi har ju olika preferenser. Och sen var det så småningom dags att åka hem igen. Mätta, belåtna och jag tror att födelsedagsbarnen var mycket nöjda med sitt kalas!
