I förrgår var det fotens dag, vilket jag glömde att fira. Som Birgitta Andersson sjöng; Man ska vara glad åt fötter, utan dem står man sig slätt. Så sant som det är sagt, och jag är glad åt mina fötter även om jag tycker att de kunde trilskats något mindre. Men ändå. Utan fötter inga promenader, och då hade jag och Loppan inte kommit ut i det som nog varit den vackraste vinterdagen hittills.
Vi sammanstrålade med Susanne och hennes vovvar i Saxtorp och solen, den sken! Minusgraderna var lagom många, -4 till att börja med, rimfrosten gnistrade och sjön, den hade frusit. Vadnudå?!?, tyckte labbarna som gillar att plumsa i vattnet. Nu knallade man ovanpå det i stället. Lite mysko var det allt.
Susanne och jag avhöll oss från att gå på vattnet, isen kändes inte helt tillförlitlig trots allt, och hade vi ramlat i plurret så hade vi ju gått miste om fikat - och fika, det är en mycket viktig del av en härlig dag i naturen. Eftersom foten är som den är gick vi bara halva vår vanliga runda, men å andra sidan blev det ju mer tid till kaffet och bullarna då, så det gick minsann bra ändå. Hundarna, ja de rastar sig så bra på egen hand så de fick sin motion. Dock fick de inte bulle, vilket de påtalade var synnerligen snålt. Och eftersom de har två så lättövertalade mattar så blev det väl lite hundgodis i stället, en fyra-fem bitar eller så. Eller möjligen sex eller sju.
I Saxtorp brukar vi bada med hundarna. Idag hade dock ingen av oss baddräkt med, och det var väl lika bra det, med tanke på vattnets stela natur.
Mot slutet av veckan ska det bli plusgrader. Plus och grått och regn. Så det var ju himla bra att vi fick den här promenaden ute i naturen i solskenet med glada vovvar och gott fika. Visst ska man vara glad åt fötter, de är minsann bra att ha.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.