Jag gillar ju att baka, och att läsa recept. Jag läser betydligt fler recept än vad jag faktiskt bakar, vilket nog är tur. Så ibland ser man ett recept och inser att livet, det är inte fullkomligt om jag inte införskaffar kakstämplar. Hur har jag kunnat framleva mitt liv utan att känna Bristen? Hur kunde jag bara knalla runt där nöjd och glad utan att inse att det fanns ett stort kakstämpelformat hål i mitt liv? Så kan man ju inte ha det.
Jodå, jag försökte först intala mig själv att detta, det är ingen nödvändig pryl. Man kan mycket väl baka utan kakstämplar. Det var ett fåfängt försök. Så häromdagen anlände tre stycken kakstämplar i ett paket. Jag diskade dem och tvingade sedan maken att säga "så fina!" medan han såg tämligen frågande ut får jag väl lov att säga.
Receptet konsulterades och degen rördes ihop. Små bollar rullades och sen gick jag loss med stämplarna. "Om de fastnar kan man doppa dem i litet mjöl" stod det och det krävdes mer län lite mjöl kan jag ju säga. Degen fastnade och vägrade lossna och jag pillade och grejade och tänkte lite ampert för mig själv att "hur svårt kan det vara egentligen?!". Nu hade det förmodligen gått bättre om jag inte svingat loss med stämplarna en av sommarens varmaste dagar och degen var tämligen varm. När jag lagt i den i kylskåpet ett tag gick det bättre. Inte bra - men bättre.
In i ugnen och efter avsvalnande blev det provsmakning till eftermiddagsfikat. Mönstret hade flutit ut lite och de såg väl inte helt ut som förlagan, men nu var de klara i alla fall.
Så är allt frid och fröjd nu i kaktillvaron undrar man ju då såklart? Nja. Jag hade föreställt mig något mer shortbreadaktigt och de här, de smakade mest ingenting alls. Lite snopet efter alla svordomar och pillande. Här får letas nytt recept och så får jag gå loss med kakstämplarna på annan deg. För säkerhets skull får jag nog lugna nerverna med lite ordinära bullar först eller något annat samarbetsvilligt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.