Så när syrran och jag var ut och gick så var det numera inte med två seniora vovvar, Hampus och Zoya, utan med Poppy och Loppan. Fast vi gjorde ju ungefär samma saker ändå; gick på kurser, rantade runt i naturen i alla möjliga väder och hade det väldigt mysigt tillsammans.
Ibland sov Poppy över och då fick man sällskap både vid stickfåtöljen och i sängen - trots att vi egentligen inte har vovvar i sängen i det här hushållet - men hur kan man stå emot så stora själfulla ögon? Det går ju inte. Då hade man fått ha ett hjärta av sten.
Så småningom var det dags för Poppy att bli mamma igen för sista gången och när syrran lät meddela att hon skulle åka och titta på en valp, fast "bara titta", ja då sa jag "yeah right..." .
Så när Poppy flyttade hem för gott till syrran så kom självklart också en liten Enya som var så liten att hon obehindrat traskade rakt igenom öppningarna i valphagen av kompostgaller som syrran fixat. En fri själ låter sig inte buras in, typ. Så sedan blev vi tre på promenaderna. Poppy var en väldigt snäll mamma - precis som hela hon var en väldigt snäll hund. Hon liksom bara smälte in på ett väldigt rart och mjukt vis, hon var inte den som levde enligt devisen "allt ljus på mig!", men hon var närvarande på ett så självklart och vänligt sätt. Om fler hade haft lite mer Poppy i sig så hade världen varit en bättre plats, det är min fasta åsikt.
Så då är det så pissigt orättvist att Poppy, som aldrig gjorde en fluga förnär, fick en tumör i munnen som inte gick att göra något åt och alldeles för tidigt fick vi säga farväl till henne förra veckan. Tänk att en så liten hund kan lämna så stora och varma minnen efter sig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.