En ganska berättigad fråga kan man ju tycka. Är det inte lite väl navelskådande att sitta där och bre ut sig över sitt garn och sin hund och sin make och barn och barnbarn? Men å andra sidan - om man nu inte gör det så försvinner ju mycket av minnena in i en dimma. Alltså, det behöver ju inte ens vara länge sedan, det räcker med att maken frågar mig "vad gjorde vi förra onsdagen?" och både han och jag stirrar tomt på varandra. Att det var en onsdag (eller tisdag, eller fredag eller annan valfri dag) det får väl ändå anses vara ostridigt. Men komma ihåg vad man gjorde?? Nej här gäller det att blogga på så att man kan blicka bakåt på alla minnen av små, små yttepytte barnbarn som nu är stora och långbenta och upplyser en om sakernas tillstånd, man vill kunna se Loppan som liten yster och synnerligen skuttig och tuggig valp, man vill kunna se tillbaka på resor och minnen och lite av varje. Minnet behöver helt enkelt blogg-kryckor.
Nu upptäckte jag helt plötsligt att det gått nästan två veckor sedan sist, så nu får jag se om någon hjärnsynaps kan spasmodiskt rycka till och komma upp med något som vi gjort sedan dess.
Ibland är det enkelt. Om man tagit ett blåsigt foto ute vid Frösakull, där vi gick sista dagen vi var i Halmstad under påskbesöket. Då hade stormen Dave lugnat ner sig, men hårtestarna viftade runt rätt bra ändå får jag säga. Så finns det foto, ja då minns man ju ändå.
Vi var minsann kulturella också, och gick på årets Vårsalong på Halmstad Konstmuseum. Den lämnade oss rätt kall, ska jag väl erkänna. Maken blickade frågande på ett konstverk (?), som bestod av tre slipsar som hängde på ngåot slags grisskära krokar. - Begriper du dig på det här? undrade han sedan och jag fick erkänna att sagda konstverk (?) framstod som ett totalt och ointressant mysterium för mig.
Då var utställningen om och av Tyra Kleen desto roligare. En stilig kvinna som fräste runt i världen och målade och fotograferade och funderade på livets mysterier och det ena med det andra.
Det här var hennes uppfattning om äktenskapet; hur kärleksfullt monstret än blickar upp på kvinnan så är hon ändå fjättrad vid honom. Undra på att hon aldrig gifte sig. Själv har man ju haft betydligt större tur i äktenskapslotteriet, men å andra sidan så blev jag ju ingen framstående konstnär heller. Fast jag vet inte om det finns något samband? Känns som att många framstående kvinnliga konstnärer ändå hamnade i en äktenskaplig boja vare sig de ville eller inte.
Men nu ska vi inte vara så dystra och misantropiska, låt oss avsluta det kulturella inslaget med några flärdfulla skelett på festhumör. Sånt piggar alltid upp. Och Tyra Kleen, hon ägnade sig minsann inte åt slipsar på grisskära hängare.
Nu har vi varit i Lund en vecka, vi har haft styrelsemöte och det är alltid en välsignelse när det är avklarat. Diskussionerna kan vara långa och många och framkalla en leda vid livet. Och livsleda, det vill man minsann inte ha. Det har promenerats med hundar och vänner och och årets första trädgårdskaffe är drucket. Magnoliorna är på gång, de första rhododendronen i Botan blommar för fullt och våren är definitivt på gång, även om en fortfarande är en aning kylslagen av sig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.