Jakt på gös

 Det var dags att introducera Halmstad för gänget. Eftersom vi alla är i 70-årsåldern nu (alltså, HUR märkligt ser inte det ut? för att inte tala om att skriva??) så känns det ju lite, tja, konstigt att skriva "tjejgänget". Maken föreslog "damgänget" men jag vet inte, jag. Känns mer som sherry och bridge. Det kan ju dock vara mina fördomar som talar. Låt oss, i alla fall för nu, kalla det kompisgänget.

Själv ville jag så klart visa upp Halmstad från dess soligaste och mest inbjudande sida. Åt detta hånlog SMHI och förespådde regn. Men jaja, de har ju haft fel förut. Själv åkte jag upp dagen före för att handla bubbel och mat och andra förnödenheter. Solen sken och det var med största självövervinnelse jag gick in från balkongen för att dammsuga. Maten, det skulle bli knaperstek gös med diverse tillbehör, så jag traskade också iväg till den lokala fiskaffären, som visade sig ha stängt. Men det var ingen ko på isen, de skulle öppna klockan 10 dagen därpå, och tjejerna/damerna/kompisarna skulle hämtas vid tåget 11.45. Gott om tid således. Alltså kom jag till fiskaffären strax efter 10, klev in och möttes av en synnerligen tom fiskdisk. En ensam laxsida låg där och glodde sorgmodigt på mig. Ja, alltså, den hade glott om den haft ögon och levt, nu var det ju lite si och så med den saken. 

- Har ni ingen gös? undrade jag och tänkte att de hade väl inte plockat fram den ännu. - Vi får ingen leverans förrän vid halv 12 fick jag till svar. - Men mina  gäster kommer ju kvart i 12, så det går ju inte klagade jag då, men sen undrade jag om de i alla fall kunde lägga undan lagom mängd av önskad fisk. - Vi får kanske ingen gös, det fick vi inte förra veckan fick jag till svar.

Nähä. Men sen kom jag på, det finns ju en fiskbil i Söndrum. Aha! Google meddelade att den öppnade 10.30 så livet lekte igen och jag körde ut till Söndrum. Där det inte stod någon fiskbil. Alls. Jag kilade in på ICA där de meddelade att fiskbilen var "några minuter" försenad. OK, jag väntar, tänkte jag mer eller mindre tålmodigt. De som känner mig inser att det förmodligen var "mindre". Minutrarna gick och regnet började strila. Då ringde jag till fiskbilen och undrade när de tänkte komma, vavava? Föraren, som var av en skämtsam natur, svarade glatt att "nä, det regnar så förbannat, så vi kommer inte idag". Fast sen förbarmade han sig och sa att de var på väg. Vid det laget hällde regnet ner, och att jag galopperat bort och hämtat en paraply i bilen, det var lite som att stänga båset när kon hade rymt. Too late. Kl 11 kom bilen och jag plaskade dit och sa förhoppningsfullt "Gös?". - Det var den enda fisklådan jag glömde i affären, svarade den skämtsamme fiskhandlaren då, fast denna gång var det inget skämt. The gös had not left the building, så att säga. Vi enades om kolja.

Koljan och jag drog hem i ilfart, strumpor byttes och en minut innan tåget rullade in på perrongen stod jag där med paraply och torra strumpor.

Sen, sen blev det mat och prat och bubbel och mera regn - men dan därpå, då sken i alla fall solen när vi tog en promenad längs Prins Bertils stig i blåsten innan vi avslutade träffen med en förträfflig lunch på Fyr. 

Koljan? Den skötte sig utmärkt och blev väldigt god, om jag får säga det själv.