Vi är en kombination av behagligt avslappnade och ganska trötta idag

Jag har haft några helt fantastiska dagar; dagar som man kommer att ha i ett eget litet skrymsle i minnet och plocka fram när man är gammal och skruttig och det är november och hällregn. Eftersom jag fyllde onödigt många år åkte vi till Varberg för att gå på spa och ta det lugnt. Vi fick med oss hela familjen; barn och partners och lilla Hjärtegrynet så det var ett rejält följe som intog den lilla kuststaden. Hjärtegrynet och hennes föräldrar vann nog på mest packning, tror jag.

Vi bodde på Varbergs kusthotell och det gjorde vi himla rätt i. Det var större än jag trodde och fullsmockat med mer eller mindre muskulösa män från ett byggföretag som hade kickoff, men det gjorde alls inget för vi ägnade oss åt saltvattenspool och massage, medan de hängde i krokig arm i en ställning ute i havet. Each to their own, säger jag bara.

Tre nätter bodde vi där och vad gjorde vi? Vi kopplade av!

 Det var promenader längs havet och det var solglitter och nyponbuskar och vågskvalp, ja alla ingredienserna var på plats!

Sen var det massage, vilket var så skönt att jag nästan dräglar bara jag skriver om det. Men bara nästan, för jag är nu en mogen kvinna som beter sig (någorlunda) hyfsat. Också badade vi! Saltvattenspool och 34-graders pool och bubbelpool och den 14-gradiga poolen. Med "vi" i det sistnämnda fallet menar jag inte mig själv och maken. Däremot badade vi i havet! Jomenvisst, vi var på tångbastu och då ingick det ett dopp i havet mellan bastusittningarna och grupptrycket gjorde att även jag sänkte min lekamen i septemberhavet. Det kan hända att detta gjorde mig något mallig och att jag möjligen skröt och skroderade om det.

Det blir ingen bild på mig i baddräkt, detta är inte en blogg för att skrämma hästar i sken; och dessutom finns det inga bilder på det. Däremot blir det bilder på den saltaste bönan i poolen; Hjärtegrynet! Där var en som inte räddes lite vatten i ansiktet och som tyckte att det där med bad, det var minsann himla kul! Fast sen blev man ju lite trött och det sovs både till höger och vänster i vilstolarna.

Vi åt ju mat också, fattas bara annat! Och så blev jag alldeles väldigt uppvaktad; det var ett av de största paket jag fått! Och så överraskad jag blev! Nu är jag en mycket lycklig innehavare av en overlockmaskin, nu ska jag bara hinna lära mig hur den funkar också, men det får bli något senare, av skäl som avslöjas senare.

Nu var det faktiskt inte bara ett liv i sus och dus, ånej! Vi promenerade minsann in till Varberg också en eftermiddag. En väldigt vacker strandpromenad som bara misspryddes av ett onödigt litet regn, men det gav med sig efter en stund.

Vi åt lunch på restaurangen vid fästningen och sen tittade vi på det mycket lagom stora muséet så nu har vi beskådat såväl kulknapp som Bockstensmannens kalsingar. Ett rikt kulturellt utbud!

Sen var vi och fikade också; vad är det för semestertripp om man inte fikar? Det blir ju helt misslyckat! Så vi klämde rådigt in en fikapaus och jag kan avslöja att sekunderna efter det att Hjärtegrynet fått syn på pappas budapestbakelse hade hon greppat tag i hela härligheten och lyckats peta in såväl grädde om papper i munnen. Hon såg ut att ge bakelser högsta betyg!

Sen, ja sen var det dags att åka hem! Ta farväl av hav och böljor och Hjärtegrynet som busat mycket med mormor och morfar de här dagarna.

Det var så alldeles väldigt fantastiskt att få ha hela familjen omkring sig och bara njuta av tillvaron! Då gör det inte så mycket att man blir alldeles onödigt många år gammal. Och på hemvägen (eller rättare sagt med en ganska stor omväg) hämtade vi en annan liten dam som nog kommer att hålla mig i trim framöver! Men mer om det senare. Jag kan bara avslöja att jag imorse vaknade med båda morgonskorna i sängen och det har  då aldrig inträffat förr.

Jaha nu blev det så igen

Innan man vet ordet av så är det torsdag och inte vilken torsdag som helst, nej detta är en torsdag som ska ägnas åt en liten utflykt norröver. Och då, då blir det inget jobb för mig. Det blir tufft, men jag ska försöka klara det.

Nu, nu är det ju september och den börjar på bästa sätt med strålande sol och det har varit några härligt varma kvällar där vi kunnat sitta ute. Man vill ju inte släppa sommaren än, nog för att jag älskar hösten, men det där sista sitta-ute:andet vill man ändå få till. I tisdags var jag alldeles oerhört glad över att det var så fint väder eftersom jag bjudit hem alla kollegor på after work i trädgården och det hade blivit lite trångt om vi skulle klämma in oss i lägenheten. Nu är ju inte trädgården heller så stor, men vi lånade stolar, bord och även trädgård av grannarna så det löste sig på bästa sätt.

Lite moteld anlades också; studenterna har ju anlänt till stan vilket både hörs och syns. En natt vaknade jag av att en student högt och ljudligt (och falskt) sjöng Nessun dorma så att fönsterrutorna skallrade. När han var klar fick han så mycket applåder av sina uppenbarligen lomhörda kompisar att han gjorde ett da capo. Lika falskt. Någon timme senare vaknade jag av att åskan drog in, och det vete sjutton vem som var mest högljudd? Skulle nog säga att det var jämnt skägg mellan studenten vs. åskan.

Men i tisdags, då var det hos oss det skrålades; jamåhonleva och allt det där. Lite prematurt för jag fyller ju inte onödigt många år förrän i morgon, men "vackert" likafullt.

Också är vi ju inne på upploppet! Snart är det slut på ostörda nätter, otuggade mattfransar och att ha skorna stående i prydliga rader i tamburen. Snart drar hon in, virvelvinden. Pirrigt, pirrigt - och alldeles väldigt spännande!

Fredag på en lördag, och skånsk historia i bussform

 

 

Det har varit lite si och så med blomhandlandet på sistone, men så blir det ju på sommaren. Igår, då skulle det dock ske! Men så kommer det saker emellan. Som den åttionittonde punkteringen till exempel. Oh the joy of bo mitt inne i ett studentområde. Alltså fick det bli ett kånkande på cykeln till cykelreparatören i stället för att njuta av blomprakten på torget. Men eftersom jag är envis som en röd gris så skulle jag ha blommor, så var det bara! Alltså infann jag mig på torget strax efter kl 7 imorse, jo för vi skulle på utflykt med föreningen Ale lite senare och då får man stiga upp med tuppen. Nu står de där och pryder sin plats, rosorna, och jag är synnerligen nöjd.

Tja, sen åkte vi då iväg. Det är en ganska hög medelålder på deltagarna får man nog säga, men lusten att diskutera gamla tingplatser, och birkar och det ena mer historiska än det andra var i  motsvarande grad hög. Mycket hög. Vi hade allehanda högteknologiska hjälpmedel på plats! Pekpinne och liten karta till exempel.

Solen sken på oss och det var tämligen angenämt att strosa runt i det skånska landskapet och titta på kyrkor, broar och diverse högar. Oss emellan sagt så lämnar mig kanske tingshögar rätt så kallsinnig, men jag hade en stickning med mig, maken vid min sida och Indys uppfödare hade lagt ut en liten film på Facebook som jag kunde titta på. Och det gjorde jag ju, men inte mer än en sju-åtta gånger eller så. Det är gott gry i henne! Livet lekte, annat kan man inte påstå!

Det är alltid lika spännande att åka på utflykt med Ale eller Gamla Lund för den delen. Det körs lite fel, och man kommer inte fram och det har hänt att vi tappat bort en eller annan deltagare. Så inte denna gång! Alla kom både dit och hem och de som var någorlunda raska forcerade en kyrkogårdshäck (oj, inte trodde jag man var så, tja kriminell är kanske till att ta i, men lite lagom vandalartad i alla fall i historiska sällskap) och besteg en kulle utan för Bara kyrka. Där kunde man titta på en annan kulle som hette Blodkullen och det lät ju faktiskt ännu mer kriminellt får man säga.

Sen, sen åkte vi hem och grävde upp jordärtsskockor i grannens trädgård (med tilllåtelse skyndar jag mig att tillägga, det finns ju gränser för hur skumraskaktig man kan vara), lagade soppa och medan maken nu sitter och tittar på Zlatan som spelar fotboll funderar jag på att ta mig en liten titt på Indy igen.

Vad man kan hitta

Jag är inte världens mest ordningssamma person, vilket kan vara oerhört irriterande de där gångerna när man kallsvettig far runt och ylar var e' den' var e' den??? och där "den" då kan vara allt från plånboken till mobilen till glasögonen. Det är då man svär långa ramsor över sin egen inkompetens och lovar sig själv att hädanefter, då minsann, då ska allt läggas på sin rätt plats...

Men ibland så dyker det upp små fantastiska överraskningar, vilket ju kan vara någon slags plåster på såren. Häromdagen rotade jag runt i min jobbdator på jakt efter något och snavade då över ett bildbibliotek som jag totalt glömt bort. Och vad hittade jag väl där? Jo foton på världens sötaste lille Huligan som ett knappt halvår gammal for runt i stallet som om hela världen var hans och han var den okrönte kungen över hagar och ridbanor och stallplan. Liten, kaxig och alldeles, alldeles jätteljuvlig.

Lille plutt! Tänk att du växte upp till att bli en sån fantastisk kompis.

Idag har det gått två månader sedan Hampus lämnade oss och saknaden blir inte mindre. Just nu planerar jag och förbereder mig för fullt för att Indy ska komma och man kan ju tycka att det skulle kännas lite som ett förräderi, att vara så glad för en ny liten valp när Huliganen inte längre finns hos oss mer än som ett underbart minne. Men jag tänker som så, att hade han inte varit så bra på alla sätt och vis hade det inte blivit fler hundar. Det är han som lärt oss att livet, det ska tillbringas tillsammans med en fyrfota kompis.

Into the wild

Å så gick det en vecka och jag har levt vildmarksliv så det sprutat om det! Tampats med finska tallar och grillat korv och undvikit att bada bastu och doppa sig i en sval sjö. Det gick precis lika bra att sitta brevid och dricka vin kan jag meddela.

Och sen så var dags för Småland och kräftfiske! Vi är rutinerade kräftfiskare, jodå. För fem år sedan hemsökte vi Småland tillsammans med Ellenfamiljen och fiskade kräftor och nu, nu var det dags igen! Fulla av förväntan lastade vi in oss i bilen och åkte norröver. Vissa sov visst lite i bilen och vips! så var vi framme.

- Ut i skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda! gnolade vi falskt men innerligt och rände ut i spenaten. Alla ingredienser fanns tillhands; korv och ved och ungar och vin och öl och småfisk och burar. Alla for runt som skottspolar och vissa, som visste vad de gjorde betade burarna och gjorde upp eld medans andra kanske var lite mer i vägen men fulla av iver.

En småländsk sjö i skymningen, det är väldigt vackert! Inte för att jag vet vad kräftorna tänker när de kravlar runt därnere, men ovanifrån är det alldeles oerhört stämningsfullt. Och i stort sett inga mygg?! Märkligt men välkommet. Vi lade ut håvarna och sedan rodde de som är lite mer våghalsiga av sig ut på sjön och släppte ner burarna. Båten heter Kreuger - och det vet man ju hur det är med det, det slutar med krasch och elände! Dock inte denna gång, det gick väldigt bra kan jag säga.

Sedan föll skymningen och vi grillade suddiga men goda korvar, satt runt lägerelden och hade det synnerligen behagligt. Det var så himla väl arrangerat; till och med en kyrka i bakgrunden. Förvisso en tämligen modern en, men man kan inte få allt här i världen.

Sedan blev det mörkt och det skulle ros  ut och hämtas upp kräftburar. Eftersom jag inte har några sjöben och helst bara åker båt om det är en kryssningsbåt på Rhen stannade jag kvar vid stranden och stod där i mörkret med min ficklampa och det var väldigt mysigt även om jag skänkte vildsvin och älgar en och annan räddhågsen tanke. Allt gick dock väl och vi kom hem lagom tills att de mer OS-benägna fick tittat på andra halvleken i damfotbollen. Då sov jag redan gott och drömde om kräftor! En sanndröm visade det sig, för när vi vittjade nästa omgång burar på morgonen blev fångsten god!

Sen, ja sen blev det svampplockning och jag tycker nog att vi vann på skrynkligast svamp! Och lite kultur klämde vi också in, och den här gången var det äkta 1100-tal och fantastiska takmålningar i Dädesjö gamla kyrka så maken blev rent tårögd av förtjusning.

Ännu mer förtjust blev man ju vid kvällens kräftskiva; champagne, Janssons, kräftor och gott sällskap; så otroligt trevligt! Vi är synnerligen tacksamma mot Ellenfarföräldrarna som bjöd oss på denna fantastiska helg.

Hur många kräftor jag fick upp av de 101 vi fick totalt? Tja. En. (1). Men en fantastiskt fin en, det vill jag ändå framhålla.

Imorgon är det måndag. Lite mindre jopphejdi över det känner jag, men ändå helt ok efter en sån bra helg.

Packa mammas kappsäck

Nu när jag precis bloggat klart om vår synnerligen behagliga kryssning är det dags att packa kappsäcken igen. Mammas, den här gången, pappa behöver inte packa någon kappsäck vilket han är mycket nöjd med såhär i OS-tider.

Jag tror jag kan lova att det blir inga kyrkbesök den här gången; jag ska till Finland på konferens och den här gången har det påpekats att vi bör packa grova skor och regnkläder. Jaha. Vad är det för fel på killer heels (förutom att man inte kan gå i dem) och lite glamour, bubbel och fransk matlagning undrar jag. Det ryktas om grillad korv. Nåja, det blir nog bra med det, och medan jag överger maken under måndag-tisdag oroar jag mig såklart över vem som ska stå för markservicen och passa upp på min egen OS-nörd? Vojne, vojne, hur ska detta gå? Ska han sitta där hålögd, utmärglad och knapra på ett knäckebröd?

- Du kan ju ringa och beställa takeaway med hemkörning? föreslog maken listigt. Han påpekade att man kan telefonera även från vårt östra grannland. Men nja, jag tycker nog han kan ringa på egen hand. Bra karl reder sig själv, och allt det där.