(Nästan) shopping

 Maken är ju ingen shoppingmatador precis. Så fort man börjar mumla något om att han kanske skulle köpa sig någon ny skjorta... par nya brallor... en ny soffa - ja då får han något jagat i blicken och slår ifrån sig med båda händer. Han har vad han behöver, tack så mycket,  låter han meddela och försvinner sedan i panik mot horisonten fortaren än man hinner säga flasklock. (obs! detta gäller såklart inte när det handlar om böcker - böcker, det är en helt annan sak och man kan aldrig få för många sådana är hans credo då).

Nu är det så att vi behöver en ny soffa. Och har behövt i ett antal år, den vi har är så nedsutten att man får knäna vid hakan ungefär när man landar där. Men att handla en ny är ju inte gjort i en handvändning och ärligt talat; jag är inte heller överdrivet förtjust i att lägga mina dyrbara lediga timmar på att ränna in och ut ur affärer.

Men så fick vi chansen att låna en lägenhet i Gamla Stan, alltså "Gamla" som i skitgammal och då blev det helt plötsligt en utfärd och man kunde känna historiens vingslag vina kring öronen. Och då, ja då är det en helt annan sak! Tänk att få sova i ett 1600-talshus! Nämligen det hus som syns längst fram till höger precis före valvet.

Vi ångade således iväg till Hufvudstaden och tog en liten kort, men härlig, minisemester. Vi rände gata upp och gata ner, och vi har provsuttit soffor och fåtöljer och klappat på skrivbord så att det varit en fröjd åt det!

Emellanåt behövde vi vila fötterna, att vackla runt på medeltida stenläggning kan vara något av en provning, och då blev det en cappucino på Östermalmshallen. Eller, för all del, en delikat middag på Pastis, en liten men naggande god restaurang som vi fått oss rekommenderad. Liten, ja det kan man lugnt säga, men maten! Vi åt så magen stod i fyra hörn och sedan ramlade vi bara runt hörnet och landade i den där 1600-talslägenheten och snarkade oss raskt igenom natten.

När vi vaknade igen så kände vi trots allt att vi nog kunde klämma i oss lite frukost, så då knallade vi iväg till Brända Tomten för att stoppa i oss frallor, yoghurt och te. Medan vi satt där och pratade om hur många 1600-talshus vi övernattat i så kom vi att prata om Christinehofs slott (1700-tal, dock, rykande modernt således) och Christina Piper och det ena med det andra. Rätt vad det var så såg jag hur maken studsade till och började bli upphetsad.

Jo för medan jag satt och petade i mig min fralla på ett högst okulturellt och ovetenskapligt sätt så hade makens falkögon fastnat på en plakett på huset utanför fönstret, det som syns bakom min axel.

Och vad stod det är? Vem hade byggt detta hus (detta är en s.k. retorisk fråga, inte begär jag att folk ska ha fullständig koll på byggherrar i Gamla Stan, i all synnerhet som jag själv har synnerligen dimmiga begrepp om det). Jo denne herre och fru!

Olof Hansson Törne och Margareta Andersen. Och vem är då detta kan man med visst fog undra. Jo, nämligen Christina Pipers föräldrar! Hon var ca 1 år när de flyttade dit.

Alltså, för en historiker var detta ju nästan som en våt dröm. Maken petade i sig sin müsli och såg salig ut. Sånt får man minsann inte njuta av när man tuggar i sig sin frukost hemma i Lund.

Sen, ja sen promenerade vi och provsatt några fåtöljer till, vilket kändes som en alldeles lagom behaglig sysselsättning när man är såväl tvärmätt som trött i fötterna.

Stockholm visade sig från sin vackraste sida; solen sken, körsbärsträden blommade och den beridna högvakten red förbi.

Okej, ingen soffa köpt än - men vi börjar i alla fall närma oss ett beslut!