Spring has sprung

 Och det är väl himla bra. Vem kan låta bli att gilla lite ljumma vindar, sol och angenäma temperaturer? Man får nog säga att på popularitetsskalan så slår en solig aprildag en jämmerregnig novemberdag stort. Det vore som om Usein Bolt och undertecknad skulle tävla på 200 meter - han skulle försvinna i fjärran (nåja, 200 meter bort, men det är fjärran om man är lite sådär beroende av progressiva glasögon) innan jag ens hann kollapsa efter en 10-15 meter.

Fast nu lämnar vi Usein Bolt åt sitt öde och ägnar oss åt våren. Ja, jo, det är bra, det är det. Men måste den springa på så jädrans fort?

Imorse promenerade Huliganen, Zoya och jag ut på morgonpromenad innan hanen ens hade hunnit gala. Lite lätt småsömniga (mer om det sedan) men vid gott mod. Rätt vad det var studsade jag! Herregud - en magnolia som håller på att slå ut? Det är väl ändå att ta i, magnoliorna ska blomma utanför Universitetshuset när studentsångarna står och brölar om vintern som rasat och sköna maj välkommen och allt vad det är. Dit är det tre veckor. Det var inte minsta lilla studentsångare ute nu och kvintilerade.

- Besinna dig! sa jag till Magnolian. - Ta det lugnt! Det är ingen hets, ingen svår panik.
Magnolian svarade inte. Jag tror magnolior kan vara lite svårkonverserade, faktiskt.

Huliganen uppfattade att matte var lite misslynt med magnolian och visade solidariskt sitt stöd för matte-sidan genom att pinka lite på den. Det ska väl lära den att ta det lite lugnare hoppas man.

Sen gick vi vidare; milda matilda, här blommade såväl vitsippor som blå nunneört! Det är vackert, men man hinner ju inte med. Man kan bli svårartat stressad för mindre.

Så småningom kom vi hem till maken som låg och snarkade i godan ro. Man gör det om man ramlat i säng vid fyratiden. Maken hade nämligen efter-kurs-fest hemma igår.

- Åh så trevligt! sa jag när jag fick reda på planerna. Nostalgiskt mindes jag 70-talets studentfester när vi knytkalasade ihop sallader, drack billigt rödvin, rökte cigarrer, hade velourbyxor och näbbstövlar och löste världsproblem och livet och meningen med det hela tills gryningen ljusnade över Hamburgerstället vid Botulfsplatsen.

Nu visade det sig att det var lite färre velourbyxor och näbbstövlar, men trevligt var det och vissa var nästan uppe tills gryningen skymtade vid horisonten. Andra, typ sådana som är så kvällströtta att det nästan gör ont att hålla ögonlocken uppe efter klockan tolv, knallade i säng. Huliganen var också nästan vindögd av trötthet så han snarkade gott innan han ens landat i sin säng. Zoya, däremot, höll koll på vad som hände utanför sovrumsdörren och tjoade "nu går någon på toaletten!", eller "nu gick någon ut i köket", bara för det inte skulle passera obemärkt. Men till slut somnade även lilla fröken och sen vaknade vi tidigt.

Maken vaknade inte tidigt. Han vaknade när vi serverade frukost på sängen (såna är vi, serviceminded och snälla, i synnerhet om vi får säga det själva). Huliganen serverade i och för sig ingen frukost, men han tiggde till sig ost och det kan väl vara ungefär samma sak.

I köket svämmade bänkarna över av disk. Odiskad disk. Maken hade bokat in en tidig golfrunda och försvann ursäktande ut genom dörren. Ibland är han nästan lite för smart för sitt eget bästa.

(Vän av Ordning undrar kanske varför inlägget pryds av en ros, när det är magnolior som jag brett ut mig om. Men nu var det så här att jag hade ingen kamera med mig på promenaden. Bajspåsar? Jajamen. Frolic? Självklart. Men kamera? Njet. Som i nix, alltså. Därför blir det en bild på en ros. En väluppfostrad ros med koll på kalendern, som alltså inte blommar än. Men man får drömma sig bort till tider då rosorna blommar. Jag lägger nu, helt wild-and-crazy, in en bild på Huliganen också. Han är inte väluppfostrad. Men söt!)