En ny vårhatt

Att jag gillar hattar är nog ingen större överraskning. Jag är, i princip, alltid beredd att åtminstone överväga att köpa mig en ny. Gärna röd.

Men ibland får man vara generös. Inse att det är någon annans tur. Så jo, i stället för att jag stoltserar runt i en ny skapelse får huset en ny mössa. Inte röd, mer en chict grå. Med lite volang, typ.

Som tur är, är det inte maken som ska krypa runt däruppe och snickra och ha sig. Jag gillar maken, och allra mest när han befinner sig på terra firma. Med båda fötterna.

Så nu har vi en snickare, ibland två, som river och bygger upp med samma goda humör. Någon planka behövde bytas ut och då gjorde snickaren en Upptäckt inne på krypvinden, och det var ingen koffert med ett glömt Amerikaarv i. Nänä. Något vitt, lite blaffigt sådär.

Han tyckte inte att vi behövde vara oroliga, men föreslog ändå att vi skulle låta Anticimex ta sig en titt.

Ja, jag vet att man i sådana lägen, i alla fall om man är lite hypokondriskt lagd av sig, inte bör googla på  vit-blaffa-förmodligen-dödsstöten-för-hus. Men självklart gör man det i alla fall, och medan man höll för ögonen för att slippa se alla räliga bilder så insåg man att det är bara att bränna ner hela rasket. Hussvamp diagnostiserade jag raskt. Eller snarare °!%&"#€!!! hussvamp!!!

Anticimexgubben kom idag. Han förhörde sig om det ena och det andra och maken och han balanserade ut på krypvinden, medan jag hyperventilerade nere i köket.

Sedan kom maken och Anticimexgubben ner med resterna av Den Vita Blaffan.

- fundamentet till ett mycket gammal och mycket dött getingbo. Alltså inte själva boet, utan bara en mycket liten och mycket sorglig rest.

-Tihi, fnittrade jag då och såg ovanligt blond (men lättad) ut. Så huset får stå kvar. Med snart ny hatt i all sin glans.