När man har lite tur

Ibland har man lite tur här i livet. I år, till exempel, har jag turen att vara gift med någon som fyllt lite lagom många år. När man fyller lite lagom många år, så får man en fantastisk present av sina barn och svärson; och tänk vilken tur, då fick jag följa med, trots att det verkligen inte var jag som varit jubilar!

Vi började med att ta tåget till Göteborg, maken, dottern, svärsonen och jag. Väl på plats gick vi först till hotellet för att packa upp och byta om. Först gick vi lite fel, det visade sig att Göteborg liksom är knökfullt av hotell och av alla dessa hotell var det bara ett som var det rätta. Men vi kom fram, och drog på oss feststassen, vi skulle ju ut på galej! Sonen kom och mötte upp oss, ja först efter det att han också gått fel. När vi alla slutat gå fel, så traskade vi iväg med bestämda steg i vårsolens glans.

Nu är man säkert andlöst nyfiken på vart vi skulle? Och det ska raskt avslöjas, här har vi inga hemligheter minsann. Vi skulle nämligen hit, till Göteborgsoperan för att se Kristina från Dufvemåla.

Först åt vi! Det var förrätter och huvudrätter, små aptitretare och goda viner - vi satt där och hade utsikt ut över vattnet och solskenet och mådde utomordentligt bra. Så småningom var det dags att leta sig upp till våra platser högt upp under taket med en fin utsikt över orkestern och scenen. Fast först uppsökte dottern och jag toaletten, sånt ska ju också till, ska man koncentrera sig på skönsång så vill man inte bli distraherad av andra saker. Men visst är det märkligt? Det är alltid jättelånga köer in till damernas, medan jag aldrig ser samma fenomen in till herrtoaletterna? Är mäns blåsor konstruerade på annat sätt, undrar man?

Föreställningen var fantastisk! Det sjöngs så att taket nästan lyfte och så att håret reste sig på armarna - fyra timmar gick otroligt snabbt och det kändes nästan lite konstigt att komma ut från Karl-Oskars och Kristinas värld ut i Göteborgskvällen.

Efter att ha snarkat gott hela natten blev det hotellfrukost och jag ska erkänna att jag klämde i mig två (2) croissanter. Är det födelsedagsfirande (om än någon månad senare och inte min födelsedag) så är det. Sen sammanstrålade vi med sonen igen och åt lite lagom lunch (vi var fast beslutna att inte riskera att dö svältdöden och inte gå miste om några kalorier på den här resan) innan vi tog tåget hem till Lund igen. Fast först ville jag ha en liten avskedsbild. - Ställ upp er, titta hit och se glada ut! förmanade jag. Men kan någon tro att dessa tämligen välutbildade och intelligenta människor kunde lyda en så pass enkel instruktion?

Nåja, jag har ju vissa lejondompteringstalanger så till slut stod de där ändå; världens bästa barn och svärson, och en mig närstående och kär make.

Vilken toppenpresent! Det var en jätterolig tripp.

Huliganen? Han kamperade hos syrran och höll noga koll på hennes grannar som flyttade marktegel. Sånt kan man inte få göra utan att överste västgötakommendanten har åsikter.  Vi har numera hämtat hem honom (så att grannarna får lite lugn och ro), och hade turen att bli bjudna på kvällsmat av syrran. Väldigt gott! Och nu ska jag inte äta den närmaste veckan, tror jag.

Huliganen fick åka cykelkärra hem. Det tyckte han var lite upprörande. Och en upprörd Huligan, han genljuder ju liksom så det hörs vida omkring. Lite som när vi såg Kristina på Göteborgsoperan. Fast inte lika välljudande.