Valborgsmässoafton

Just nu skiner solen och det är väldigt vackert - jag vet inte om jag ska tycka att det är jättebra, eller om det var bättre som för några timmar sedan när det regnade lite och var svinkallt? Det har ju ändå en något dämpande inverkan menar jag.

Valborg firas rejält av vissa i Lund - i Stadsparken räknar man med uppemot 30 000 som festar och det är rätt mycket, och det blir mycket skräp och glassplitter. Jag vet, ty jag gjorde för något år sedan dumheten att cykla ner till Stadsparken den 1 maj för att gå en promenad i solen med hunden. Det var varken bra för hunden eller cykeldäcken. I år har man satt galler och spärrat av vissa delar, det är säkert ankorna i dammen glada för. Jag tror inte ankor vill dela damm med massor av fulla studenter och en himla massa skräp. Vem vill det, när jag tänker efter?

Maken och jag firar lite lugnare. Just nu har jag firat genom att dammsuga till exempel. Det kändes kanske inte jättefestligt, men det är rätt skönt att dammsuga upp resterna av två fällande hundar; det räckte nog till en lagom stor Grand Danois kändes det som. En luddig Grand Danois.

Sen ska vi äta rester. Och det är helt okej, när det är en rest av oxfilet som jag hade i frysen. Och sen traskar vi nog bort till Gröningen och tittar på bålet. Villaföreningen här brukar anordna ett bål till Valborg och jag har kluvna känslor. Jodå, jag slänger också det gamla julgransliket där, och diverse avklippta grenar, men samtidigt så får jag lite lätt ångest när jag tänker på igelkottarna. Jag hoppas att de har vett nog att hålla sig därifrån.

Huliganen får också följa med och titta på bålet. - Det är bra miljöträning, säger jag då och bortser från att han borde vara färdigmiljötränad vid dryga 12 års ålder. Huliganen tycker det är intressant och extra intressant blir det när dvärgschnauzern från grannområdet också är där. Båda de äldre herrarna tycker liksom att det är deras bål, och deras kväll och att den andra i största allmänhet borde gå och dra något gammalt över sig. Detta talar de om med stort eftertryck medan schnauzerhussen och jag ler urskuldande mot varandra.

Det är ju ändå rätt fantastiskt; imorgon är det maj! Och maj, då är det ju vår så det spritter om det!