En helg med extraallt

Söndag kväll och det är dags att summera helgen - en mycket bra sådan får jag säga, som har bjudit lite av det mesta; Dramatik! Spänning! Gambling! Kärlek! Choklad! Tårta! Stöld! Ett Halleluja Moment! Inte mycket mer man kan önska sig, känner jag.

Jag gick ut hårt med att redan i arla gryningen (nåja) traska bort till Patisseriet och hämta tårtan, den som skulle få alla födelsedagsgrisarna att känna sig vederbörligen firad. Och där var jag lite listig och klämde i med choklad också, så kunde man stryka två punkter på listan.

Utan att snava med den ömtåliga lasten traskade jag sedan hem igen och förberedde för att sonen och flickvännen skulle komma och innan vi visste ordet av stod de i hallen. - Välkomna! sa jag, inte för att det hördes för Huliganen rantade runt och gastade "de är här! de är här!!" fjorton gånger i sträck. Ifall nu någon skulle ha missat det alltså.

Sen knallade vi ut på stan för att äta lunch och valet föll på Les Halles - franskt, gemytligt och ett glas vin, kan det bli bättre? Och nu får jag göra en avvikelse här, när sonen fyllde fem eller sex eller sådär, fick vi översvämning i källaren och brandkåren kom dit och länspumpade och alla de små grabbarna på kalaset tyckte att detta, det var minsann ett kalas av första rang när det rantade in brandsoldater mitt bland tårtan och godispåsarna. Och varför ändra ett vinnande koncept? Så såhär ca 25 år senare så kom det väl ett gäng brandsoldater igen, jo för uppenbarligen gick brandlarmet och alla fick gå ut. Ja utom brandmännen då, som väl fick gå in gissar jag. Nu vill jag ha sagt att det var faktiskt inte mitt fel, det var inte så att jag tänkte att nu sätter vi lite extrakrydda på tillställningen och tryckte på något larm! Numera tycker jag väl ändå att receptet för ett lyckat kalas är god mat, mycket prat och kanske lite vin. Brandmän är mer som en liten exotisk touch. Som tur var hade vi i alla fall hunnit äta upp och när maken tröttnade på att stå ute och vänta och knallade in och betalade så passade han på att svepa det sista av sitt vin så det slutade ju lyckligt.

Sen kom dottern och svärsonen och Huliganen for runt ännu lite till och tjoade så att denna lyckliga tilldragelse inte skulle gå obemärkt förbi. Det gjorde den inte.

Nu bestämde vi oss för att inviga flickvännen i det kortspel som vi spelat i familjen sedan urminnes tider, nämligen sexjoker (det påminner om gin rummy och är, trots namnet, är inget snuskigt alls vill jag framhäva). Flickvännen hade aldrig spelat detta spel och därför var vi alla väldigt hjälpsamma och förklarade alla regler samtidigt och på vårt eget sätt (och inom parantes sagt så visade det sig att vi spelar enligt lite olika regler uppenbarligen, som det kan gå). Flickvännen såg lätt förbluffad ut men kastade sig med gott mod ut i spelet och vi var alla mycket hjälpsamma med att hojta nya regler och förklaringar med jämna mellanrum vare sig det behövdes eller ej.

Sedan åt vi. Mat och mat och chokladtårta.

Efter det var man ganska mätt skulle jag vilja påstå. Det fanns liksom mest bara ork till en liten hundpromenad och därefter vacklade vi i säng och sov den oskyldiges sömn. Eller, tja, vi sov i alla fall. För oskyldig....nja det vet jag inte riktigt. Det har nämligen inträffat en stöld! Och ja, jag var inblandad. Och maken, jag är minsann inte den enda brottslingen i den här familjen. Det är nämligen som så att sonen som en av sina presenter fick godis i form av lösgommar. Dessa la han givmilt upp i en skål så att alla fick smaka. Men efter all chokladtårta så orkade man inte så mycket mer, så skålen stod kvar och när de åkte tillbaka till Göteborg idag blev lösgommarna kvar. En ärlig och snäll mamma hade väl då lagt dem i en plastpåse för att överlämna vid nästa träff. Men käre son, låt mig säga så här: hoppas inte på att få tillbaka dem. De är borta. Puts väck. Gone with the wind.

Maken och jag är mycket nöjda med våra ätteläggar; de är smarta, snälla och begåvade. I all synnerhet är de begåvade med att hitta fantastiska partners, vi har ju världens trevligaste svärson. Och tänk, nu har sonen kommit hem med en flicka som gillar garn, hundar och handväskor, alltså kan det bli bättre? En sån som prompt sätter sig och kliar Huliganen bakom örat. Som tittar på alla mina stickprojekt utan att gäspa förstulet. Det bådar gott inför framtiden det här.

Nu sitter jag och lyssnar på First Aid Kit på Spotify och börjar fundera på om det drar ihop sig mot lite kvällsmat? Det finns rester kvar från igår, så det kommer att bli en avspänd historia.

Och - plats för triumferande trumvirvel - Ugglevantarna är klara! Minsta lilla tråd är fäst och de har tvättats och ligger nu på tork. Med uggletummar och allt - är inte det ett Halleluja Moment så vet då inte jag vad som ska till. Jag har redan lagt upp till ett par nya vantar ur boken, jag tror jag håller på att bli lite vant- och flerfärgsstickningsbesatt.