Vintermorgon

Idag var det kallt på morgonpromenaden. Inte för att det störde oss, Huliganen och jag, väl inlindade i respektive päls och ylledoningar traskade vi runt på Lunds gator och fröjdade oss åt att nu, nu får väl ändå de eländiga fästingrna vad de tål! Lite fler minusgrader = lite färre fästingar = gladare Huliganmatte. Ja, det kan tyckas elakt och hårdhjärtat att man gläder sig åt att alla små fästingbarn ligger och huttrar under en buske och fryser, men ungefär där någonstans går min empatiska gräns.

Klart och kyligt, som sagt. Men för 31 år sedan var det ännu mycket kallare! Den dagen tillbringade jag nämligen i det stora huset som skymtar där någonstans bakom stickorna och väntade på att sonen skulle behaga titta ut. Det var svinkallt och snöigt och jag var ganska peppad på att äntligen få möta den knatte som bökat runt därinne ett bra tag. Och framemot slutet på eftermiddagen tittade han ut och vi var plötsligt en familj på fyra!

Nu befinner han sig på behörigt avstånd uppe i Göteborg och kan därför inte höra när vi går här och gnolar på ja-må-han-leva och allt det där. Det kan hända att han är rätt så tacksam för det, faktiskt. Så vi får nöja oss med att sända telepatiska välgångsönskningar och det kan hända att vi lite senare idag greppar telefonen och skrålar någon hyllningssång, det kan det.

Vi hoppas han får en bra födelsedag och jag är rätt säker på att han blir uppvaktad och gratulerad som sig bör.

Grattis på dig, din lille krabat!