Titt-ut!

Jaha, det är väl nu man har ett val? Antingen är man väldigt blygsam av sig och försöker inte alls dra till sig någon uppmärksamhet för att man stickat klart sitt första par vantar ut Jorid Linviks Store Votteboka. Med ugglor och allt. Man kan ju blogga om så mycket annat; om dis och regn och att påven ska komma till Lund till hösten. Men nu är det ju faktiskt ugglor vi pratar om. Som är klara! Med alla tummar på plats och varenda tråd fäst intill fjärde släktled eller hur det nu var.

Är detta rätt tillfälle för blygsamhet, jag bara frågar? Faktum är att detta är en helt retorisk fråga - har jag stickat färdigt vantar med såväl små som stora ugglor så tänker i alla fall inte jag sätta mitt ljus under någon skäppa, tack-så-mycket. Nix. Så därför säger jag väl titt-ut!

 

Huliganbloggen proudly presents: Ugglevantarna! Och ugglevantarnas tummar!

Detta, det är ju helt beroendeframkallande! Man vill bara sticka ett varv till...och sen ett varv till.... för att se mönstret ta form. Ärligt talat tror jag det är mer beroendeframkallande än LSD, inte för att jag provat på denna drog. Nej droger i garnform är nog mer min melodi.

Och på tal om det. Garnet!! Oh, the yarn! Man får vara lite brittisk här, för det vantarna är stickade i Shetlandsull från Jamieson & Smith, i 2 ply jumper weight om vi nu ska vara petiga med detaljerna. Och detta, det är liksom ett rejält ullgarn. Säkert inget man vill ha allför nära tunt skin, men det är fullt av brittisk artighet och hjälpsamhet. Man tappar en maska? Inga problem, den klamrar sig fast i sin granne tills man ryckt ut och plockat upp den. Man stickar fel ett par varv och orkar inte sticka baklänges utan blundar och rycker ut stickorna och drar upp - och sen är det bara att peta i stickorna på lämplig plats igen. Jamen hur bra är inte detta? Tänk på alla psykbryt man  haft på mjukt, fint garn som tar första bästa chans att bara löpa 14 rader ner så fort man så mycket som gör en antydan till att tappa en maska. Jag tror att såväl maken som Huliganen uppskattar Jamieson för att inte tala om Smith. Jag tror att de ser dem som ett lugnt familjelivs riddare, som besparar såväl make som hund långa svavelosande haranger när maskorna far likt poppande popcorn.

Nu? Tja jag är väl redan på gång med ett nytt par vantar. Inte ugglor denna gång. Nu har jag inte tid att blogga längre. Här måste stickas några varv.