Ett ornitologiskt inlägg

Jag är ingen fågelskådare. Jag har vänner i min bekantskapskrets som åker till isiga farvatten för att fotografera fjäderfän, som åker med fraktbåt och små rackliga flygplan till andra avlägsna platser för att fotografera andra pippisar. Själv har jag väl matat en eller annan anka i Stadsparken och kan, utan att darra på manschetten, skilja på svanar och pjoddar. Det är inte det att jag inte tycker om fåglar, jag har ju faktiskt ägt såväl kanariefågel som undulat, jodå. Men i det stora hela är jag nog mer hundmänniska.

Ändå är jag nu full av förväntan att se en ståtlig fågel komma fram så man kan titta på den. Än så länge har jag hunnit ungefär till stortårna på den. Eller om man nu vill benämna dem klor, det går bra det med. Men de är på gång, ugglevantarna, ho-hoo!!

Nu kan det ju hända att Vän av Ordning frågar sig hur det gick med blomvantarna? Tja, jag kan väl säga att man stickar liksom inte små mönstrade tummar framför Tour de Ski, det gör man inte. Inte om man vill förbli vid sina sinnens fulla bruk i alla fall. Men dock - skåda här!

Vantar - två
Tummar - en (Jag är en ärlig person. Tummen på den understa vanten är ännu inte klar, men ugglornas lockrop gick inte att motstå.)

Jag gissar att tummetott två blir klar imorgon och sedan ska blomvantarna tvättas och blockas - et voilá! Jag kommer då att vara klar med mitt första (men inte sista) par vantar som är mönsterstickade med två färger.

En bra början på året, det här.

Man kan också notera att jag införskaffat ett förstoringsglas för att hålla lite mer rätt på fjäderfäets tår och vingar och så. Maken och jag skulle nämligen på Clas Ohlsson idag kom vi överens om. - Jag ska köpa ett förstoringsglas! sa jag och tänk då visade det sig att det var precis det maken skulle göra också, tänk vilket märkligt sammanträffande. - Varför det, frågade jag då, eftersom jag råkat förtränga att jag slagit sönder makens förstoringsglas och historiska texter kräver ibland potenta förstoringsglas. Själv skulle jag köpa ett eftersom jag på senaste stickcaféet såg en annan stickerska som hade ett sånt och det verkade ju väldigt behändigt. Nu ska jag försöka avhålla mig från att vandalisera makens förstoringsglas, men om olyckan skulle vara framme så kan han få låna mitt. Jag är en generös natur.