Tajming

Tajming är viktigt, det har man ju förstått. Om man är golfare till exempel. Eller om man ska klämma ur sig en kärleksförklaring, då gäller det att man gör det när Julia står på balkongen och inte när hon städar garderoberna och vare sig hör eller ser. Bara som ett litet exempel alltså.

Själv tycker jag det där med tajming är lite svårt. Det kan vara därför min golfkarriär är så kapitalt obefintlig?

Nu, till exempel, har jag ju stickat mina blommig vantar. Och när det började närma sig slutet och det bara var en liten tummetott kvar, ja då började det liksom knipa med garnet. Vad gör en stickerska då? - Helt rätt, hon stickar fortare för att hinna klart innan garnet tar slut. Jag stickade så att det glödde om stickorna och tänkte i mitt stilla sinne att jag kan ju alltid fuska lite på slutet om det bara är lite, lite som saknas.

Alltså det här, det var mer gastkramande än Tour de Ski - vad är det med dessa norrmän, måste de vara först jämt? Kan det vara lusekoftedoping frågar man sig? Nej ville man ha spänning så fick man glo på hur garntåtarna blev kortare och kortare...

Men för en gångs skull så var tajmingen rätt! Garnet räckte! Och inte nog med det....

Vintern har varit blöt och mild. De enda som skrattat högt har varit fästingar och mördarsniglar. Den snö som kommit hittills har varit av det plaskigare slaget. Men så idag slog det till; fluffig kall och vit snö. Och sol! Ja jag sitter inte här och hittar på skrönor, jag slänger in ett bevis från dagens lunchpromenad. Exhibit 1A:

...och 1B och 1C också, bara för att de är så söta!

Och vad, vad frågar jag mig, passar bättre att värma fingrarna med än ett par blommiga, tvåfärgsstickade vantar? Nu när vintern slog till precis när vantarna var klara? Ja jag kan då inte komma på något.

Heureka! Jag känner mig som tajmingens mästarinna! Kanhända man skulle överväga en liten golfkarriär ändå?