Lärdomar



De senaste veckorna har jag gått i artrosskola på vårdcentralen. Meningen är att man ska få lära sig vad artros är, hur lederna fungerar, hur man ska träna och vad man ska äta. Vi har ännu inte kommit till dietföreläsningen, så än så länge lever jag i förhoppningen att nya rön ska visa att kanelbullar, lakrits och choklad är en utmärkt diet för gnissliga leder. Man lever på hoppet, sa loppan.

Det vi har lärt oss än så länge är att det inte är farligt att det gör ont, att man ska träna på och belasta lederna ändå och det är en bra och nyttig lärdom, det är jag den första att skriva under på.





En annan sak som jag lärt mig är att jag inte passar in i såna sammahang -  jag retar mig på att tiden inte utnyttjas effektivt, att folk sitter och pratar en massa ovidkommande strunt och att man inte bara kan galoppera in, riva av den viktigaste informationen och sedan rusa ut igen. I gruppen är det mest äldre personer och den absoluta majoriteten är pensionärer som ser det här som en liten social sammankomst. Jag biter mig i kinden och försöker se vänlig ut, jag tänker på pappa som säkerligen också hade tyckt att en sån här aktivitet var ett utmärkt tillfälle att prata gamla minnen och umgås.



Ibland tänker jag att om alla bara vore jag som jag, tänk så effektivt, organiserat och bra det vore då! Fast sedan tänker jag att om alla vore som jag, då skulle jag ju bli tvungen att umgås med mig själv hela tiden och vore det egentligen så himla kul? När jag försöker föreställa mig ett Lund (först tänkte jag skriva "en värld" men sen tänkte jag att det vore ju som om jag strävade efter världsherravälde och det vore ändå lite väl storhetsvansinnigt) som bara var befolkat att Huliganmatte-kloner så inser jag att det är nog ändå bäst ändå att vi är olika. Olika är bra, om än något ineffektivt emellanåt.

Sen är det ju så att det är som i sången "ute i backen blåsippan står, niger och säger att nu är det vår"; ja om man ersätter blåsippa med Huligan och finner sig att han aldrig i livet skulle niga, före det vore under hans värdighet. Å andra sidan är han så kortbent att det ser ut som om han niger ändå. Och vår, det är det!

Så summa summarum; lärdomarna är att ledsmärta är inte farligt, att jag är en alldeles för otåligt typ som mår bra av att lugna ner mig lite grann. Och så hoppas jag få lära mig nästa vecka att choklad och lakrits är en utmärkt diet. Åtminstone en liten kanelbulle då och då.