Det började som en helt vanlig onsdag

...eller hur vanligt det nu är med högsommarvärme såhär i en majmorgon i Lund. Jättefint och bra på alla sätt, men ändå liksom inte spektakulärt bra. En onsdag är en onsdag och det är ju alltid bättre än en måndag, förvisso.

I alla fall, Huliganen och jag spatserade runt i sakta mak, lite hit och lite dit, ungefär som mormors lilla kråka. Vi slinker hit och vi slinker dit, i alla fall när Huliganen får bestämma riktning och spatsertakt. Vilket han får. Jag har numera gett upp och kastat in handduken; i vårt förhållande är det Huliganen som bestämmer. Och de få gånger jag ändå tycker att det är matte som ska ha sista ordet, så ser han så förebrående ut och tja, då ger jag väl med mig då. Alltså, missförstå mig inte. Jag kan peka med hela handen lika väl som the next guy. Jag har inga problem med att ha åsikter och pracka dem på folk utan större hämningar. Men då pratar vi "folk". Inte små bedårande Huliganer.

Kulturen passerade vi förbi i alla fall, för det ville Huliganen. Då tog vi en bild på Dekanhuset, inte direkt för att Huliganen ville det, men han stod nådigt still en stund i alla fall. På detta har jag fotobevis, även om det är något rumphugget. Jo för jag hann ta ett foto till, men där blev det liksom mer "rump" än "hugget" och det tycker jag ändå inte man behöver ha till beskådande i en seriös blogg.

Sen var det frukost och cykel till jobbet och ett ihärdigt hamrande på tangentbordet och tänkande med pannan i djupa veck. (Åtminstone delen med "djupa veck i pannan" är totalt sanningsenlig, det kan ha varit lite si och så med tänkandet).

Sen, rätt som man sitter där så ringer det i ens telefon. - Hallå!! ryter man då eftersom man tänker att det kanske är en försäljare som ringer och då är det lika bra att sätta tonen direkt. Men det är ingen försäljare, nej det är dottern som ringer och är lite småsvettig för hon är i stan och Hjärtegrynet har högljutt påtalat att hon vill minsann hälsa på mormor och morfar. - Om ni har tid för lite lunch? undrar dottern. Tid?! herregud, klart man har! Jag lämnar utan betänkligheter projekthanterandet åt sitt öde och ilar som en gasell ner i stan för att handla lax-wraps på Gröna Deli på Saluhallen och fräser sedan hem till trädgården där vi har sedan har en alldeles utmärkt liten onsdagslunch. Morfadern har också lämnat de medeltida aristokraterna i sticket och ägnar sig med stor förtjusning åt att gulla med dotterdottern. Vi lämnade dem för sig själva medan vi gick och hämtade Huligan och citronsaft och när vi kom ner i trädgården igen meddelade den stolte morfadern att Hjärtegrynet numera kunde säga såväl "morfar" som "fideikommissarie". Själv tyckte jag det lät mest som "ääähhhh", men okej, jag är inte den som är den. Tycker maken att "ääähhhh" låter som "fideikommissarie" så gör det väl det. Alternativt att han börjar bli lite svagsint.





Vi är väldigt förtjusta i vår lilla trädgård; precis lagom att sitta och äta onsdagslunch i, en sån där alldeles vanlig onsdag som så småningom visade sig bli en alldeles förträfflig onsdag!

Hjärtegrynet herself sportade härligt gul vårhatt (det är mormors flicka det, hatt ska de' va!) och såg mycket nöjd ut med att ha lärt sig ett nytt och användbart ord. Jag tänker mig att nästa ord på listan nog måste vara "västgötaspets"?