En Tusan Till Torsdag

Ibland är det så att redan när man slår upp ögonen på morgonen så vet man att det kommer att bli en dag av Första Rang, en bra och trevlig dag på alla sätt och vis. Ibland visar det sig att man har fel, att man i själva verket bara är i början av en dag med huvudvärk, Skatteverket och alla andra värkar.  Men idag var det inte så, idag var det bara klackarna i taket! Jo, för idag skulle det ätas lunch i solskenet vid det lilla caféet i Botan. Med maken och bara det är ju utmärkt; men dessutom med dottern och Hjärtegrynet.

Undra på att jag cyklade som en virvelvind ner längs Sölvegatan med barnbarn i blick... men då fick jag tvärnita! Sådär ni vet med skrikande bromsar och så att asfalten skrynklar sig. Jo för vad såg jag väl? Jo en liten farbror och det är ju nog så bra på sitt sätt  - men i koppel hade han en västgötaspets! Undra på att man tvärnitar, flyger av cykeln och hojtar - en västgötaspets! Så glad man blir! Farbror hoppade till och såg lätt förbluffad ut, men vem gillar inte att få beröm öst över sin hund? Vovven var 3 år och härligt västgötsk till sin natur; det var liksom full sprätt och högljutt påpekande att om man hade något godis så var det dags att servera lite nu. När jag kärleksfullt hade klappat om västgötaspetsen fräste jag vidare mot hemmet för att hämta min egen lille västgötapest; det är inte full sprätt, och lite dövt och lite sisådär med lydnaden... men världens bästa vovve, det är det! Han placerade sig strategiskt innanför dörren för att jag inte skulle glömma honom. Det är ju mer än en som börjar bli lite glömsk och disträ i Huliganhemmet...

Sen var det träff med morfadern, modern och lilla Hjärtegrynet i Botan. Vi åt goda mackor, men maken var så upptagen med att vara morfar att han nog inte märkt man så hade serverat uppstekt havregrynsgröt. Ja jag tror att man hade kunnat dingla med en hel skvadron medeltidsaristokrater med egendomar i städerna framför näsan på honom utan att han hade lyft blicken från dotterdottern.

En mycket härlig lunch var det, och det var med yttersta beklagande jag till slut fick ge mig tillbaka till jobbet igen. Inte förrän jag noterat att Hjärtegrynet var synnerligen intresserad av de ugglor jag tidigare virkat till henne... så nu får det bli lite nytt att titta på. Först ut blir en liten nalle, sen ska det bli nyckelpiga, kyckling och det ena med det andra. Vilken tur att Hjärtegrynet gillar virkade figurer! Och att jag råkar ha lite garn som ligger och skräpar.

För övrigt var jag hos ögonäkaren i förra veckan, jo för jag har lite högt tryck i ögonen och eftersom det är ärftligt så var det läge att kontrollera. Det fotograferades och droppades och mättes och hade sig och sedan föll domen; lite högt tryck, men inget alarmerande. Ny kontroll om två år. Men inga tecken på grön starr, "titta så fina synnerver du har!" utropade ögonläkaren entusiastiskt. Jag tittade lite frågande på något som såg ut som berusade blixtar på skärmen men tänkte att om  hon var så nöjd, ja då var jag det också. Så nu vet jag att jag har väldigt fina synnerver. Förra året fick jag ju veta att jag har spottkörtlar som är rena skolboksexemplen. Så inombords är jag ju uppenbarligen väldigt tjusig. Nu kan jag ju tycka att det vore roligt om det vore något liksom lite mer synligt som var så där tjusigt. Men ok - det är ju ändå lite bra för självkänslan att gå där och veta med sig att ens synnerver, det är grejer det!