Nu vet vi

Nu har vi bott innanför vallarna i snart ett år, och det har varit ett fint år! Alla som hört att vi flyttat har sagt ungefär samma saker; - men ska ni lämna ert hus? Men trädgården då? Fast så kul! Men (och nu kommer det...) - så mycket liv det måste vara, inte minst på Siste April  (som Valborgsmässoafton heter i Lund)!

Så vi har gått där och väntat och undrat - måste man fly fältet? Boka in sig på ett pensionat ute i obygden och medta ett par, tre kilo böcker och lika mycket garn, en hund och en make? För vi bor ju mitt i smeten, det gör vi. Men ska man bo så här, så får man nog välja att se det positiva, att det är liv och rörelse och glada unga människor. När det var nollning så mötte man horder med faraoner, smurfar, cowboys och det ena med det andra, de flesta med en ölburk i näven. Det var ju kul, men hela tiden har vi liksom undrat det där med Siste April... Medan vi väntade började grannhusets magnolia slå ut, för det ska de ju göra lagom till 1:a maj.

Vi är djärva typer, maken och jag. Inte fullt så macho som Huliganen ska vi väl erkänna, men utan att darra på manschetten beslöt vi ändå att stanna kvar. Vi bunkrade upp med öronproppar på sängborden och avvaktade startskottet! Fredagskvällen var lugnt, så öronpropparna fick ligga orörda.

Sen på lördagen började det dra igång lite; det var soundchecker och barer och folk i hela stan. Och så, på eftermiddagen satte det fart! Det var konsert inne på Malmö Nations gård och det skallrade i fönsterrutorna i takt med basgången (eller är det -gångarna jag menar? Eller något helt annat?). Alltså, vi hade ju liksom första parkett, så vi tog på oss våra coola glasögon och lindade in oss i fleecefiltar (inte så coolt, men det syntes inte utåt och våren är ju som jag ihärdigt beklagat mig över av den kylslagna sorten). Sen satt vi där och förundrades över musiken (- det är inte Olrog direkt, sa maken som har ett öra för musik) och tyckte att de såg ut att ha roligt där de studsade i takt, ungdomarna. Rena work-outen, om än med något högre promillehalt, kanske.

Det var massor av effekter! Rök, serpentiner och gulderuptioner! Och en liten ensam häst som seglade iväg över himlen innan jag hann byta objektiv.

Maken tittade begrundande på Domkyrkans torn som syns över taken och funderade lite över vad gamle ärkebiskop Absalon (han som grundade Köpenhamn, ni vet) *) skulle sagt om han varit här? Förmodligen hade han svept fram med sin stridsyxa, det var liksom lite mer fräs i biskoparna förr i tiden.

Klockan 18 var det slut. Och sen var det tyst. Öronpropparna ligger fortfarande orörda på sängborden. Okej, gatorna var pepprade med ölburkar och flaskor, och på morgonpromenaden mötte vi 0 (noll) personer, Huliganen och jag så det hade nog festats vidare någon annanstans.

Jag tror vi kan se framtiden an med tillförsikt, för let's face it; ju äldre vi blir, ju mer lomhörda kommer vi att bli, så så småningom vi kanske rentav inbillar oss att det ÄR Olrog som spelas och kan studsa med lite grann i takten, där uppe på vår balkong.

*) edit: parantesen är makens tillägg. - Ska du redigera i min blogg? frågade jag förvånat. Maken tyckte då att man kunde se det här som lite folkbildande, två flugor en smäll liksom, och ville ha prompt ha in det där med Köpenhamn. Sedan funderade han på om man skulle nämna att Absalon varit biskop i Roskilde också, men kom fram till att det kanske ändå var onödigt mycket folkbildande så här en söndagsmorgon.