Glitter och glamour

I vissa fall så går det ju utför - i andra inte. Jag är rätt så glad att jag är en kvinna i mina bästa år, det känns skönt att inte bry sig så mycket om andras åsikter, att veta vem man är och vara (för det mesta) rätt nöjd med det.

Men när det gäller det där med att vara lite tjusig och glittra lite.... nja...när jag var i 20-årsåldern så var jag lite mer noga. Det var lite mer målade naglar, lite mer make-up, och jag hade nog inte drömt om att gå och köpa mjölk ens utan åtminstone lite mascara på. Sedan händer ju Livet. Tiden och orken försvinner lite, man prioriterar andra saker. Länge hängde mascaran med, åtminstone när det gällde jobbet. Numera händer det dock att jag traskar dit med mina tämligen ljusa, tämligen glesa och tämligen oansenliga ögonfransar alldeles omålade - och tänk, det går bra det med!

Ibland vill man ju ändå flärda till det lite och har man då en alldeles osedvanligt snäll syster så kan man numera göra det på bästa sätt. Man tjoffar dit lite mascara och sedan viftar man med ringfingret och låter folk bländas!

Jo för titta vad jag fått! Bergkristallen kommer från pappa, gammal guldsmed som han var lämnade han ju lite sånt efter sig, men själva ringen har syrran låtit göra åt mig hos den silversmed där hon själv går på kurs.

Den är gedigen, tung och en ring som klart konstaterar "jag tar ingen skit!".

Nu ska här glittras och glamouras!