Men nu är jag alltså villrådig. Detta inlägg, det ska handla om Triumfens Ögonblick! Om Gatudirektören. Och om ett mobilfodral. Eller snarare om två mobilfodral. Och det är det blir lite knörvligt. För att inte tala om hur man ska bestämma vilket foto som ska få illustrera detta inlägg? Vojne, vojne.
Sen kommer ju nästa stötesten. Ska man börja med frustration och förvirring och olagligheter för att sedan avsluta med triumf! (och litet mysterium däremellan), eller ska man ta det kronologiskt? Börja på toppen och sedan ramla längre ner i frustrationens och lagbrytarträsket? Äsch, jag bara kör på!
Kör ja. Tidigare i höstas beskrev jag mina parkeringsvedermödor nu när vi äntligen blivit med p-plats här innanför vallarna. Så småningom lärde jag mig att köra ner i garaget och även att parkera utan att bryta samman (alltför mycket). Men ut! Herregud, ångesten sprutade ur porerna som vore det ett vulkanutbrott av kraftfullaste slag. Mer än en gång har jag kollapsat i en liten genomsvettig hög. Trägen vinner dock, och de senaste gångerna har jag lyckats köra ut med maken stående utanför bilen där han agerat (med stor bravur får jag säga) Moraliskt Stöd. Och så igår, den vanlig sketen måndagsmorgon så gick jag och Loppan själva ner i garaget och prånglade oss ut genom trånga 90-gradersvinklar och genom smala dörröppningar utan att billackeringsindustrin fick mer att göra. Under tiden satt maken stand-by uppe i köket. Alltså, detta har bara tagit mig 2,5 månad... men nu är det gjort! Det är fullbordat skulle man också kunna säga.
Så eftersom det hällregnade i morse och eftersom det fortfarande är lite småisigt här och där tänkte jag att jag tar bilen igen. Och tänk - det gick lika bra! Förunderligt, men sant. Så då tänkte jag att jag kör väl hem på lunchen så kan maken och jag äta skinkmackor tillsammans i allsköns samförstånd. Sagt och gjort, Loppan och jag ångade mot hemmet. Nu är det så att Lund är lite speciellt, om man ska köra bil i centrum alltså. Mången är den turist som bryter ihop när de inser att i stort sett alla gator i centrum är enkelriktade och att någon med ett sardoniskt sinne för humor gjort så att om man ska köra från ena sidan av centrum till den andra så behöver man göra en avstickare runt hela sydvästra Skåne. Typ. Det är de turister som tänker att "nästa gång blir det Mallorca, det blir enklare!".
Nu är jag ju infödd Lundabo så jag skryter med att jag minsann kan prångla mig runt på kullerstensgatorna. Till vårt hem går det i normala fall att köra tre gator. Två av dessa är nu uppgrävda i ett av dessa evinnerliga vägarbeten som alltid pågår, sen är det ett gäng enkelriktade gator (åt fel håll), och så återstår då en infartsgata. När jag nu kom tuffandes så visar det sig att den också var avstängd. ??!! tänkte jag då. Sedan insåg jag att jag kör väl runt torget och kommer in bakvägen (för jag var inte medveten om uppgrävning nr 2 på Magle Stora kyrkogata). Det blev jag sedan. Då återstår Magle Lilla. Som är enkelriktad. Jajamensan. Åt fel håll. Åt andra hållet i riktning domkyrkans absid är det återvägsgata. Och Magle Stora är som sagt uppgrävd. Då blir det lite svårt, det blir det. Men jag fick parkerat en bit bort (det här här man teoretiskt sett kan tänka sig att man fick vara lite olaglig och snedda lite där man kanske inte borde ha sneddat i ren frustration. Teoretiskt sett, alltså) och det var då jag ringde gatudirektören och hojtade gatunamn i kulsprutetempo åt höger och vänster som en egen liten geysir och undrade hur han tänkt här, vavava?!
- ääähhh, svarade Gatudirektören vänligt, - jag kan inte alla de där gatunamnen du nämner så jag får kontrollera och återkomma.
Nu kan jag ju tycka att det är lite skräp till Gatudirektör som inte vet hur gatorna går här i Lund, men han var tillmötesgående och mycket riktigt så ringde det upp en trafikingenjörsnisse senare som påtalade att den där sista avstängningen, den var inte något som de stod bakom. Och det var väl tur det, för på mycket kort tid såg jag 7 bilar som körde mot enkelriktat på de smala kullerstensgatorna för att kunna ta sig in i området.
Utöver detta har vi så det stora Mobilfodralsmysteriet. Maken köpte sig en ny mobil, jojomensan. En smartphone minsann! Detta är inte något som man tar lättvindigt på, maken hade förvisso en äldre smartphone tidigare, men hade kopplat bort internetfunktionen, för med handen på hjärtat; maken hade varit lyckligast med en gammal bakelittelefon i byxfickan. Nu kan man ju inte ha det, himla bökigt med så långa telefonledningar till exempel, och även maken insåg att det kan vara bra att kunna ha en eller annan app, att kunna söka lite information. Så jo, det blev en ny mobil. En ny mobil, den ska ju skyddas! Nu var fodralen till just den modellen slut i affären, men jag åtog mig att köpa på nätet, jag brukar köpa billiga för de slits ju efterhand. Det tog ju några dagar och därför sydde jag i helgen ett mobilfodral åt maken, blåmönstrat och vackert. Maken blev mycket nöjd och petade raskt in mobilen i fodralet. Nu är det ju som det är, ibland måste man ju ändå ta fram telefonen. För att ringa, till exempel. Och tänk, imorse, 1,5 dygn efter det att han fått fodralet så var det väck. Puts väck. Det brukar ju alltid vara jag som slarvar bort saker, så det här var ju på sitt sätt lite uppfriskande nytt. Men icke desto mindre märkligt. Jag ska ju säga att lilla Loppan var starkt misstänkt, för hon har ju inga skrupler alls, den vovven. Dock är det så att när hon snott något och tuggat på det, ja då släpper hon det till allmän beskådan på golvet. Där fanns inget. Vi har letat, högt och lågt. Under fåtöljer, bakom soffor, under sängen och överallt. Borta. Gone with the wind alltså.
Nu kan man ju tro att det skulle ju komma ett riktigt fodral, och ja det gjorde det också. Som inte passade. Samsung har i sin outgrundliga (o-)vishet döpt modellen till Galaxy A5 (2016) och det finns alltså även en Galaxy A5 som är något mindre. Och det där "2016" det är liksom inte något som direkt framgår. Så jag beställde fel modell (uppenbarligen) och det känns ju hur dumt som helst. Men nytt fodral är beställt, och jag får väl snörpa ihop ett annat så länge. Så lär väl det första dyka upp närsomhelst kan man tänka.
Visst är det så att det är himla irriterande när man blir av med saker som borde ligga på sin plats och där det inte finns någon som helst rimliga anledning till att de inte gör det. Det är svårt att låta bli att undra var i hela helskotta de finns någonstans? Loppan är fortfarande lite misstänkt... men inte kan hon väl ha knaprat i sig hela fodralet inklusive kardborrband och allt. Väl?
Så var det ju det där med foto... det behövdes ju shoppa bort lite ångest idag, det var tydligt. Så här har shoppats spårsele. Grön och skön. Visst blev hon rysligt fin, lilla Loppan?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.