Med en touch av Schweiz

Det kan ha framgått att jag är ganska så förtjust i England? Jag menar, vem kan inte älska ett land som är så otroligt vackert, som har sån härlig humor, som har en ljuvlig viktoriansk bergbana att åka på om man nu råkar befinna sig i Lynton och vill ta sig ner till Lynmouth. Det är brant! (därav bergbanan, sluter sig Sherlock Holmesarna till), det är lummigt, det är inte värre än att maken (som lider av ganska svårartad svindel) vågar åka, för man befinner sig ju på marknivå hela tiden, även om den är tämligen sluttande.

Vi befann oss i Lynton och ville ta oss till Lynmouth, så vi klamapde raskt in och satte oss och det lilla tåget tjoffade oss hela vägen ner, ner till Lynmouth där det var ebb och båtarna stod på havsbotten som vi numera började vänja oss vid. Det var raviner och ganska brant och fiskmåsar och pasties - lite alpkänsla tyckte jag nog, men gudskelov utan att man i dödsångest tvingades kasta sig utför en blå pist.

När vi promenerat runt och kände oss nöjda och belåtna tog vi bergbanan upp till Lynton igen (även om jag råkade försöka tränga mig på utan att visa biljett, fy på mig! Fast biljett hade jag, så det löste sig till allmän belåtenhet och jag slapp skaka galler någonstans där vid Devons kust). I Lynton tittade vi på den lilla kyrkan, hälsade på en sällskaplig liten rödhake och insöp brittisk atmosfär.

Det var nog bra att vi tog detta som en uppvärmning inför nästa dags äventyr, som var en tur till Clovelly - och om det var lite brant där i Lynton & Lynmouth så kan jag ju säga att det var en andeviskning mot vad det var i Clovelly. Där är det så brant att man inte får köra alls, och traditionsenligt har man använt sig av åsnor. Eller också får man gå. Själv gick vi, och jag får säga att hur flåsigt det än är att gå uppför, så är det ändå enklare än att traska ner längs en mycket brant stenlagd väg. Men oj så vackert! Man var liksom tvungen att stanna med jämna mellanrum och pusta oj så vackert! Titta! vilket ju var alldeles sant men också gav tillfälle till lite behövliga andningspauser. När man traskat och gått och hållit fast sig i maken kom man så småningom ner till hamnen där vi satte oss och avnjöt glass, tittade på omgivningarna, motade bort giriga fiskmåsar med hjälp av paraplyet (engelsmannens bäste vän) och funderade på hur det var att bo här under vintern med snö och halka...

I Clovelly hade man också en lokal tillverkning av tvål och ljus och den unge mannen i affären kände till Sverige. Det han kände till var surströmming... alltså på något sätt hade jag väl tyckt att det hade varit mer hedrande med Ingemar Bergman, Zlatan, heliga Birgitta eller så. Inte surströmming.  Köpte i alla fall med mig en Mucky Pup Soap hem, för jag har en viss känsla av att det kan behövas.

Efter allt detta klättrande var vi tämligen trötta och väl förtjänta av scones och te i Conservartoriet - vilket vi satte i oss med stor aptit!