- 13 grader

Det finns fördelar med att vara en sån som känner snålvattnet rinna till så fort man närmar sig en garnaffär. En som känner att en dag har inte varit helt komplett om man inte fått sticka åtminstone någon liten fjuttig avig-å-rät. Vaknar man en morgon och det är minus 13 grader ute, ja då kan man bara gå ut och rota i garderoben och hitta yllevantar och yllehalsdukar och dito mössor att hålla sig varm med. Den lilla terriern, hon är ju redan färdigrustad för vintern så hon väntar mest bara på att jag ska bli klar så att vi kan gå ut någon gång. Herregud vad mattar är söliga, ser hon ut att tänka. Men sen får matte en puss också ger vi oss ut i kylan. Jag tycker att hon behöver springa lite lös, så vi går till rastgården; Loppan är ännu inte helt säker att ha okopplad när det finns folk och hundar och trafik i närområdet så ska det springas på fria tassar får man vara i lite mer inhägnad miljö.

I rastgården träffar vi en väldigt trevlig norrlandsspets och en lika trevlig sheltie så Loppan far runt som ett skållat troll och har jätteroligt! Själv står jag och lyssnar på spetsens husse som tillhör den kategori av människor Som Vet Hur Saker Ligger Till och som meddelar detta för sin omgivning vare sig man vill eller ej. Numera är jag så gammal och klok att jag bara ler vänligt och hummar lite obestämt. Sedan skyller jag på Tour de Ski och traskar hemåt, och förresten var det inte att skylla för jag ville ju se Stina Nilsson. Det har jag inte kunnat de andra dagarna när hon vann loppen, för då har jag jobbat. Idag kunde jag - då kom hon på 20 plats tror jag det var. Kanske bäst jag inte tittar mer, för jag verkar ju ha ett dåligt inflytande.

Något som inte verkar dåligt, utan tvärtom bra, är att jag tycks ha blivit en bättre människa, en sån som gör klart saker! Till exempel har jag nu repat upp och stickar om fyra strumptår som någon hade tuggat på. Någon av terrierart skulle jag tro. Lilla Loppan tycks mest bara tycka att

- vadå? Varför tror alla att det är JAG som käkar strumpor i det här huset, det kan ju precis lika gärna vara husse? Varför skyller alla jämt på mig när det är något som går sönder i det här huset? Du får väl helt enkelt sticka lite mer hållbart!

Hur som helst, nu är strumporna hela igen. Uppmuntrad av detta kastade jag mig då över de kattvantar som jag började på förra våren. Först stickade jag en - sen stickade jag en till, men glömde då en mönsterrapport. Dock blev den mindre vanten lagom till mig som har små händer, så jag stickade en ny med alla rapporter och skickade det kompletta paret till England. Därefter stickade jag ytterligare en med en mindre rapport och var mycket nöjd med mig själv ända tills jag insåg att jag stickat två högervantar. Då åkte vantarna in i skåpet och oddsen för att de skulle ligga där tills nästa istid ungefär var ganska höga. (Eller är det låga jag menar? Jag är ju ingen bettare, vad menar jag egentligen? Va?). Men nu kom de fram och jag repade upp i stort sett en hel vante, jo för kissekatterna skulle ju dessutom vara spegelvända. Sen började jag sticka om, synnerligen nöjd med min egen präktighet. Ända tills jag insåg att jag spegelvänt färgerna. Repa upp igen. Hej och hå. Nu börjar det närma sig fullbordan och sedan är det bara tummarna kvar. Men här ropas inte hej, inte. Lite försiktigt optimistisk är jag dock, och jag vill gärna ha vantarna klara, inte bara för de där 13 minusgraderna, men jag har ju så många andra projekt som ligger och stampar. En norsk kofta till mig själv till exempel. Små vantar till Hjärtegrynet.

Hjärtegrynet kom förresten och hälsade på igår, det där med trettonhelgen är minsann ett bra påhitt får man säga. Då har man tid att fika och leka tittut med ett Hjärtegryn som var på strålande humör och visade upp sina fina nya tänder. Jag är så glad för att vi nog har världens snällaste hund som glatt finner sig att bli krupen över och att någon petar på morrhåren - det jag mest behöver oroa mig för är att Loppan gärna vill slicka alla i ansiktet och Hjärtegrynet är ju liksom på slickvänlig nivå över havet. Jag tror att de där två, de kommer att bli ett formidabelt team om ett par år!

Jag sitter här och känner att livet, det är ändå väldigt gott. Förvisso är saffransbullarna slut, för att inte tala om äpplemuffinsen. Men man kan baka fler muffins i sin fina nya form. Ikväll blir det ankbröst med sidfläsk och lite vin. Granen står fortfarande grön och fin i stugan. Skåpet är fullt av yllevantar och dito mössor. En hel helg ligger framför en  och bara väntar på att fyllas med vovvar och skidor och stickning och måhända en eller annan chokladbit.