One of those days

Alltså, ibland är det bara så att man vaknar och allt känns lite olustigt. Det har varit en väldigt bra helg hittills, att få några extradagar ledigt är ju definitivt ett plus! Det har varit mat och vin och stickning och hund och Tour de Ski, fika med syrran, sol och snö.

Men nu är det grått. Halt och grått. Både ute och lite i sinnet. Jag har stickat kattvantarna färdigt och alla katter är på rätt håll, tummarna sitter där de ska och färgerna är inte spegelvända. Det är märkligt hur mycket bättre stickat blir när man tvättat det, maskorna jämnar ut sig och det ser så mycket färdigare ut.

Sen har vi städat ut julen idag. För det mesta brukar jag bli väldigt rastlös och vill hiva ut allt ganska snart, men i år har jag gillat att ha granen ståendes. Den har också trivts och sköt ljusgröna skott omkring sig så vi kunde kanske fått en hel granskog i vardagsrummet om vi haft tålamod? Fast idag var det ändå dags och alla kulor och änglar och fåglar och glitter är numera nedpackade i väntan på nästa jul. Trollpilen hade också börjat gro, det hade kunnat bli rena djungeln härinne!

Sen kom Stina Nilsson trea efter en heroisk insats uppför sista backen, det var så nagelbitande spännande att jag fick gömma mig bakom stickningen! Det var väldigt roligt, men ändå hade jag fortfarande den där olustkänslan i kroppen.

Då finns det bara en sak att göra; baka. Så jag bakade muffins med hallon och vit choklad - och förvisso gick någon lite sönder (som sagt, det är en sån dag) men de flesta blev fina och det för bli en fika strax när herrarna ska stånka sig uppför backen. De hade nog också hellre suttit i soffan och krängt muffins än plågat sig på det viset.

Datorn behagade tycka att den inte hade internetanslutning och sen bara tuggade den på; runt, runt. Nu är den dock igång igen så jag får passa på att blogga medan den är på det humöret.

Lilla Loppan har just kissat på köksgolvet. Det går ganska bra med rumsrenheten får jag säga, men ibland blir det bakslag. Idag blev det det. Jag skulle bara vänta på att muffinsen blev klara, sen skulle vi ut i det gråa och halkiga.

Jaja, det är så det är. Hon är så himla söt ändå, och nu är granen ute, muffinsen ska snart provsmakas och det kunde varit värre, det kunde det. Och  när jag tänker på att det kunde ju varit jag som skulle plåga mig uppför backen med skidor på fötterna (eller ännu värre; åkt utför) ja då känns livet ju helt plötsligt som en solskensdans! Tack gode gud att jag slipper åka skidor!