Ständigt dessa val

Det är söndag eftermiddag. En bra söndag, ja en bra helg helt och hållet får jag nog säga. Bland annat hittade jag den gummiplopp som helt plötsligt saknades på mina hörlurar till mobilen. Hur jag än tänker kan jag inte komma på något finkänsligare sätt att meddela hur den hittades än att säga att Loppan bajsade ut den. Hel förvisso, men den ploppen kommer aldrig mer att sitta i mitt öra.

Sen har det ätits mat, stickats, och idag har Loppan och jag varit ute på Revinge hed med Susanne och Lisa som är 10 dagar äldre än Loppan men väger tre gånger så mycket. Å andra sidan väger jag mer än Susanne (fast förhoppningsvis inte tre gånger så mycket) så det kan ju jämna ut sig. Terriern och labradoren fräste runt i 190 i det kyliga solskenet i en och en halv timme så efter det har friden sänkt sig över hemmet. Det tar på krafterna att leka!

Men så är frågan; vad ska man sticka medan terriern tar sig en liten tupplur? Det finns ju de nya ugglevantarna som jag visst råkade lägga upp till, för man kan aldrig ha för många ugglevantar, det är min paroll! Och det är ju himla rolig stickning, det är det! (Tänk att det är JAG som säger det, jag som för ett drygt år sedan hävdade att tvåfärgsstickning och jag, det var totalt oförenliga storheter. Det var då det. Tur man är kvinna nog att inse sina misstag och ändra sig).

Sedan finns det ju det här... Samma strumpa som jag för ett litet tag sedan stickade om tån på, sedan Loppan visat ett alltför närgånget intresse för hur man stickar strumpor. Fast nu är det ju hälen, och den här gången är det faktiskt inte terrierterroristen som slagit till. Dessa strumpor är stickade i Onion sock, ett ullgarn förstärkt med nässelfiber och  hur trevligt det än är att slippa inslag med syntet så blir det inte lika hållbart. Vilket härmed har bevisats.

Denna häl är stickad som en istickshäl så det går ju att dra upp och göra om. Det gör det. Men hur inspirerande och kul är det på en skala? Eller förresten, glöm skalan, det är inte inspirerande alls! I all synnerhet som jag tänker att har ena hälen gått så går väl den andra så snart också. Jag kan ju sticka ett par nya färgglada strumpor till maken? Det uppskattar han säkert. Turkost eller så. Eller grått eller blått. Om han nu ska få vad han vill ha menar jag.

Vad som dock är inspirerande, det är den bok jag fick i julklapp. Kofteboken 2 av Lene Holm Samsoe och Liv Sandvik Jakobsen. (Fick och fick, det kan hända att jag köpte den själv. Fast maken lade in den, det gjorde han. Rätt ska ändå vara rätt). Den är knökafull av fina koftor i flerfärgsstickning. Och det kan ju hända att jag på senaste stickcaféet köpte ullgarn. Så nu är frågan; laga strumpor? Eller börja sticka kofta? Hm...

Mitt samvete går en hård kamp med sig själv. Ska maken behöva frysa om fossingarna, bara för att jag är så himla sugen på att sticka kofta till mig? Är det riktigt försvarbart? Sen så har vi ju ugglevantarna, och jag har ju faktiskt bara kommit till magen på första ugglan.

Än har jag inte givit in. Helt och  hållet i alla fall. Det är gastkramande spännande, det här!