Alltså, nu har bloggen varit knökfull av barnbarn och hund och grisar och katter och vykort vilket ju allt på sitt sätt är alldeles utmärkt - jamen stickningen då? Vad har hänt med den? undrar man oroligt (eller kanske inte).
Jodå, det stickas, det gör det. Och jag köper garn, det gör jag. Men jag blir ju liksom inte riktigt färdig med saker? Inte mindre än två koftor och en tröja ligger på vänt (alltså, ärmarna... så mycket enklare en stickerskas liv hade varit om armarna varit flera decimeter kortare, eller om man gick i slipover året runt). Nu har jag då dessutom köpt garn till en reflexmössa, för det kan ju vara bra att ha i mörkret, ja om den nu blir färdig före maj, samt garn till en rävmössa för det kan ju också vara bra att ha.
Nu är det ju så att en stickerska fungerar inte riktigt så att först gör man A, sen gör man B innan man hoppar på C. I alla fall inte denna. Nä hon grips av en känsla av oj, så många rester av strumpgarn jag har så då börjar man väl på ett par restgarnsstrumpor (nej de är inte till maken). Och det kan ju vara bra att ha som fikaprojekt på jobbet.
Sen tänker hon att nu, nu har jag ju stickat mig flera par flerfärgsstickade vantar med trevliga mönster av ugglor och schersminblommor och sånt, men är det inte lite synd att slita på dem på hundpromenaderna? Jo för har man en helikopterhund så ligger ju inte direkt kopplet blickstill i vanten inte vilket kan nöta även den bästa shetländska ull. Det tar ju ändå ett rätt stort antal timmar att sno ihop ett par ugglevantar så då behöver man ju några mer rustika och slitvänliga. Då är det väldigt skönt att bara kunna dyka in i sitt garnskåp och triumferande komma ut med lite blandade restgarner i lejongult och grått, då känner man sig så himla präktig att man nästan kan förtränga de där koftorna som också borde stickas på. För att inte tala om schalen, som jag just kom på. Ojdå.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.