Och här sitter jag och är lite trött

Man blir det nämligen när man går upp kl 05.00. Alltså, det är ju innan Fan har fått på sig skorna och hanen har galit och allt det där. Men det gör inget, när mobilen väsnades och tjoade "gå upp slöfock!" så studsade jag ur sängen, full av iver att sätta igång dagen.

Maken och Loppan, de studsade inte, maken för att han lugnt snarkade vidare, Loppan för att hon försiktigtvis ålade in sig längst in under sängen, inga så tidiga morgonpromenader för henne, tackar-så-mycket lät hon meddela där inifrån mörkret under sängen. Nu gjorde detta inget, för maken var vidtalad att ta morgonpromenaden vid en något mer human timma - eller ska det vara "hundman"?

Själv prånglade jag rutinerat mig ut ur vårt  supertrånga garage och körde hem till Grynet. Det var dags att ta hela den här förskolegrejen till en ny nivå, skruva till den lite sådär. Så jag kan nu stolt meddela att jag är numera även en Mormor som Lämnar Barnbarn på Förskolan.

Herregud så mysigt! Grynet sov när jag kom, men vaknade strax innan hennes pappa åkte till jobbet och finns det något gosigare än att sitta med ett nyvaket sömnvarmt barn i famnen och läsa sagor? Vi läste om Petter och hans fyra getter, vi sjöng oss igenom en stor del av en sångbok och hade det allmänt jättetrevligt. Grynet undrade var morfar och Indy var, men förstod när jag sa att de låg hemma och snarkade i sina sängar. Sen var det dags för morgongröt och medan mormor fixade med gröten fick Grynet syn på mormors läsplatta. Grynet är ett modernt barn som vet att om  man petar på mobiler och skärmar så kommer Babblarna fram. Tyvärr visade det sig då att en gammal Kindle, den har inga färgglada sjungande figurer alls, bara text. Lite torftigt, tyckte Grynet och tittade medlidsamt på mormor.

Okej, nu har jag kommit till en punkt där jag funderar på hur mycket man kan skriva om på en blogg? Hur jordnära, socialrealistisk och sådär man kan vara? Allt kan väl inte bara vara rosafärgat lull-lull? Eller? Alltnog och emedan, mormor behövde gå och kissa och när man har småbarn i grannskapet (eller valpar för den delen) så har man sällskap inne på toa. Grynet tittade på mig och drog sedan fram sin egen potta, och jag tänkte att jamen herregud, klart barnet får sitta på pottan om hon vill det. Och tänk, då kissade Grynet lite på pottan! - Bra gjort, Grynet! sa jag då, hade jag haft klickern i beredskap hade jag nog klickat också (frolicen hade jag hoppat över). Grynet, som är ett makalöst begåvat barn, insåg raskt att det här var ju bra, hela den där kissa-på-pottan-grejen, så hon satte sig raskt igen och kissade en skvätt till.Jag sa ju det, makalöst begåvad är bara förnamnet. (Det är detta som är så rackarns bra med att vara mormor, man behöver liksom inte hålla inne på fanfarblåsandet över barnbarnens bravader i någon slags missriktad blygsamhet).

Sen, ja sen prånglade vi in oss i alla kläder och begav oss till förskolan. Vagnen stod hopfälld i tamburen och jag tänkte att vi kunde ju gå, eftersom moderna vagnar har knappar till förbannelse innan man lyckas fälla upp dem till något som åtminstone vid en snabb anblick ser ut som en vagn. Fast då tyckte Grynet att mormor var en mes... så då fick jag ju också visa hur begåvad jag var på att fälla upp vagnen. Efter att ha tryckt och klämt och petat och haft mig gick det, och sen promenerade vi till förskolan, mycket nöjda med oss själva.