Fake news?

 Eller ska man kanske snarare kalla det fake olds? Fast det låter ju i och för sig märkligt, så vi kanske skan nöja oss med att meddela att desinformationen stod som spön i backen. Vilket ju är en märklig bild, nu när jag tänker efter. Äsch, strunt samma; vi börjar nu med att presentera bevisföremål 1A; nämligen stadsmodellen som visar hur Halmstad lär ha sett ut under senare delen av 1800-talet. Modellen har gjorts av Kurt Lennå, och har numera av föreningen Gamla Halmstad återförts till slottets källare dit man kunde bege sig för en guidad visning. Ett sånt tillfälle kan man ju inte försitta, så maken och jag ångade dit med kunskapstörsten lysande ur ögonen.

Först tittar vi på det som, vilket maken mycket riktigt hävdat, var en köksträdgård som tillhörde slottet. Prydliga rader med kål och rovor och vad det nu kunde vara. Inga små gravar i snörräta rader. Detta kan man också se på ett antal kartor från gångna sekel, så om någon försöker smälla i er att det var en kyrkogård så kan ni bara fnysa överlägset och skaka medlidsamt på huvudet åt sådan dårskap.

Detta, det var ju ändå bara en liten del av modellen som är himla fin. Väldigt roligt att titta på alla de små husen och båtarna och försöka identifiera vilka som finns kvar och var man befinner sig. 

Slottet och Norre Port står där ju fortfarande, ja och kyrkan så klart.

Guiden från Gamla Halmstad berättade livfullt om husen och gatorna och historian med mer entusiasm än ackuratess och korrekthet. Här blandades franciskaner- och dominikanerklostren ihop, det påstods att slottet och fästningen byggdes efter stadsbranden 1619 (här himlade maken med ögonen så till den grad att jag blev orolig för att pupillerna inte skulle återgå till sina ordinarie platser), gator blandades ihop, hus placerades fel. Ja ni hör ju. Men att modellen är fin och rolig att titta på, det kan inte förnekas.

Igår kväll gick vi på ytterligare en guidning, dock inte i Gamla Halmstads regi den här gången. Uppe på Galgberget skulle det berättas om Onskans Ås, det skulle berättas och informeras och avslutas med lite gatuteater. Det var inte bara vi som tyckte att det här, det lät ju intressant, så det var en strid ström av vetgiriga personer av gråhårig karaktär som stånkade sig uppför alla trapporna till utsiktstornet uppå på åsen. Väl där utspisades vi med diverse skrönor och påhitt och hemmakokta historier om Gumman på Åsen. Det anses uppenbarligen att det folk vill höra, det är mer berättelser om spöken och skrönor och inte så mycket historiska fakta. Maken är inte så mycket inne på det där med spöken, inte jag heller för den delen, och Loppan, hon la sig prompt ner på marken och gäspade förstulet.

Nu har vi bara någon enstaka inplanerad kvar, och nu håller vi tummarna för livfull, intressant och korrekt guidning när det är dags igen. 

. 

I den kungliga klorofyllen

I Halmstad finns ett tegelrött slott av lagom imponerande storlek. Snyggt men inte pråligt, skulle man kunna säga. Det är det som syns på bilden ovan, bakom Slottsbron. Jag medger att man mest ser Loppan, men man får ju ändå prioritera vad som är huvudmotiv i ett foto.

I slottet bor landshövdingen, ja förutom Yngve Holmberg som vägrade bo där utan hellre ville bo i Tylösand som vilken bracka som helst. Men nog om det nu. Till slottet hör en trädgård som är omsluten av a) en mur, b) en rest av den gamla stadsvallen, samt c) en rest av den gamla vallgraven. Man kan alltså inte ens kika in där. Några gånger om året ges det dock tillfälle till en guidad visning och därför slog maken och jag till på en sån häromkvällen.

Först fick vi stå på slottsgården och höra en representant från Föreningen Gamla Halmstad lägga ut texten om slottets historia, endast avbrutet av en någorlunda kortvarig åskskur. Efter att ha zoomat ut lite medan han pratade om kungamöten och danskar och svenskar och Hans van Steenwinkel släpptes vi äntligen in i den del av trädgården som inte landshövdingen basade över. "Äntligen!" tänkte jag, men insåg sedan att så lätt kom vi inte undan. Här skulle informeras mera.

Maken tog fotot av mig när mannen inledde en litania med att säga "och slutligen, innan ni får gå fritt, ska jag bara berätta om...".  För fjärde gången. Därav minen.

Slutligen fick vi dock knalla runt på egen hand och beskåda blodbok och hängask och stadsvallsrest och slottet från trädgårdssidan. 

Det var måhända inte den mest storslagna slottsträdgård man kan tänka sig, och blomprakten begränsades väl mest till en rabatt med Ingrid Bergman-rosor och fina, men överblommade, rhododendronbuskage - men det var lummigt och grönt och vilsamt och absolut värt ett besök. 

Dessutom fanns det ju en kasematt som man fick gå in i om man ville. Vilken fråga! Klart man ville. Det var mörkt och ojämnt, så man fick gå lite försiktigt medan man rös lite och kände Historiens Vingslag, ja om det nu inte var lite drag från dörröppningen?

Sen traskade vi hem till Loppan igen efter att maken diskuterat med guiden om den större trädgård som på gamla kartor legat utanför slottet. Guiden påstod att det varit en kyrkogård. Maken sa att det kanske varit en slottslig köksträdgård? Någonstans måste man väl ändå odla sin grönkål och sina rovor, man kunde väl inte hela tiden kila inom närmste Icabutik för att föda personalen? Guiden hävdade med en dåres envishet att nix, det var en kyrkogård. Maken kollade upp detta när vi kom tillbaka. Maken hade rätt. Jag är inte förvånad. 

Hur som helst, en väldigt trevlig titt in i den kungliga grönskan var det! Det bor ju förvisso inga kungar här nu, men det finns i alla fall ett träd som Carl XVI Gustav planterat, så man kan med all rätt kalla klorofyllen rojalistisk. 

Ibland går det inte att låta bli

 Jag gillar ju att baka, och att läsa recept. Jag läser betydligt fler recept än vad jag faktiskt bakar, vilket nog är tur. Så ibland ser man ett recept och inser att livet, det är inte fullkomligt om jag inte införskaffar kakstämplar. Hur har jag kunnat framleva mitt liv utan att känna Bristen? Hur kunde jag bara knalla runt där nöjd och glad utan att inse att det fanns ett stort kakstämpelformat hål i mitt liv? Så kan man ju inte ha det. 

Jodå, jag försökte först intala mig själv att detta, det är ingen nödvändig pryl. Man kan mycket väl baka utan kakstämplar. Det var ett fåfängt försök. Så häromdagen anlände tre stycken kakstämplar i ett paket. Jag diskade dem och tvingade sedan maken att säga "så fina!" medan han såg tämligen frågande ut får jag väl lov att säga. 

Receptet konsulterades och degen rördes ihop. Små bollar rullades och sen gick jag loss med stämplarna. "Om de fastnar kan man doppa dem i litet mjöl" stod det och det krävdes mer än lite mjöl kan jag ju säga. Degen fastnade och vägrade lossna och jag pillade och grejade och  tänkte lite ampert för mig själv att "hur svårt kan det vara egentligen?!". Nu hade det förmodligen gått bättre om jag inte svingat loss med stämplarna en av sommarens varmaste dagar och degen var tämligen varm. När jag lagt i den i kylskåpet ett tag gick det bättre. Inte bra - men bättre.

In i ugnen och efter avsvalnande blev det provsmakning till eftermiddagsfikat. Mönstret hade flutit ut lite och de såg väl inte helt ut som förlagan, men nu var de klara i alla fall. 

Så är allt frid och fröjd nu i kaktillvaron undrar man ju då såklart? Nja. Jag hade föreställt mig något mer shortbreadaktigt och de här, de smakade mest ingenting alls. Lite snopet efter alla svordomar och pillande. Här får letas nytt recept och så får jag gå loss med kakstämplarna på annan deg. För säkerhets skull får jag nog lugna nerverna med lite ordinära bullar först eller något annat samarbetsvilligt. 

Strandliv

När man minst anar det kommer man till insikten att det genetiska arvet, det väger tyngre än man trott. I all synnerhet när man kom i tonåren så var man ju helt övertygad om att man var en tämligen unik person, ja inte i unik i betydelsen att man var en sån som  gjorde succé på Metropolitan eller kom på en livsavgörande vetenskaplig upptäckt, utan snarare i mer modest betydelse; man var i alla fall inte lik sina föräldrar. Sånt är mycket viktigt när man är lite pubertal. Sen lever man väl kvar i den tron utan att fundera närmare över det. Ja, jo, man inser att man helt plötsligt är som sin mamma som  gillade allt slags handarbete, men sånt, det är ju bara trevligt. Inget att få ångest över.

Men när det gäller det där med strandliv alltså... jag är uppväxt i lägenhet med föräldrar som så fort det blev sommar drog iväg till stranden för en heldag där. Detta innebar en väl inarbetad logistik. Det packades såväl lunchmackor som kaffe och kakor till eftermiddagen. Det var filtar och luftmadrasser och pump och vindskydd och böcker och spelkort och badrockar och baddräkter i parti och minut. Och badmössor i gummi som gjorde att man såg ut som en liten skallig skalbagge som guppade runt i vattnet. 

Jag tänker ibland att det var en himla massa arbete för mamma, för vem var det som gjorde alla de där mackorna och bullarna och packade ner och packade upp? Men mamma, såväl som pappa, älskade solen och att ligga där på en solsäng och läsa. Ja just det, solstolar skulle ju också med. Emellanåt tänker jag att de som planerar ett fältslag kunde ha lärt sig ett och annat av min mamma. Gillade jag det? Not so much. Jag gillar inte att ligga i solen. Läsa? Jo, men det gjorde man bekvämare hemma. Jag var en liten tunn speta som frös i vattnet, som i Skåne nästan alltid är långgrunt och kallt. Men då, på 60-talet, då gjorde man som mamma och pappa sa. I alla fall som mamma sa i min familj. Det är inte det att jag inte gillade att åka till stranden och bada, men hela dagen?

Sen träffade jag maken. Maken är uppväxt vid havet men hans attityd till det där med att bada är att man hängde med sina kompisar och badade lite och gjorde som man ville. Möjligen var lite mellanöl iblandat också, då på 70-talet. Det var inte så mycket fältslag över det  hela, utan mer att man grabbade tag i en handduk, ett par badbrallor och drog iväg på sin moped.

Och sen har vi väl gjort så. Det var väl lite mer planerat när barnen var små, men i alla fall betydligt mindre attiraljer än under min uppväxt. Och när maken och jag på senare år bara har oss själva att ta hänsyn till har vi kört på det där handduksstuket, möjligen har vi haft en bok med oss. Vi har egentligen inte levt särskilt mycket strandliv alls.

Men så kom ju Halmstad in i bilden. Halmstad med sina fantastiska stränder. Och nu en solig och varm  sommar... helt plötsligt så smyger sig den ena prylen efter den andra in. Det började lite oskyldigt med en strandfilt som är plastad på undersidan. (Mamma hade med filtar där man lade juldukar i plast under för att skydda mot något, oklart vad). Sen såg vi oss omkring och insåg att de flesta kör med brassestol... och det såg ju onekligen mer bekvämt ut att sitta och läsa i en sån. Helt plötsligt kändes det väldigt vettigt att inhandla två stycken brassestolar.

Och om man då ändå sitter där så kan man ju ha med sig en lunchmacka och lite kall saft. Sjön suger ju ändå. Och är det varmt så är det viktigt med vätskepåfyllning.

Ska jag vara helt ärlig så är det också så att vi igår när vi körde hem från stranden, så åkte vi och köpte ett litet strandparasoll... det är ju ändå skönt med skugga... Fast nu känner jag att that's it. Inga vindskydd. Inga badmössor. Inga spelkort. Och inga heldagar heller på stranden. En timme eller två, det räcker så bra, säger jag strängt till Det Genetiska Arvet. 

Maken muttrade något om att eventuellt köpa såna där överdimensionerade tvättnypor så att man kan nypa fast handduken på brassestolen. Jaja, vi får se.

Sen, efter ett par dopp och en lagom lång stund, då åker vi hem till Loppan igen. Parkerar oss på balkongen och blandar en Aperol Spritz. Och det, det gjorde inte mina föräldrar. Så helt lik dem är man väl ändå inte. 

 

24

Vi har varit på 24-årskalas. Så blir det ju när man firar en tvååring och en fyraåring. Fast om man hade frågat tvååringen hade det bestämda svaret blivit att det var ett 44-årskalas. För fyller storasyster fyra, ja då fyller Knyttet också fyra. Eller möjligen sex år. Fattas bara annat.

Allt som hör till ett bra kalas var på plats; ballonger! presenter! tårtor! glada barn! ...och en något disträ morfarmor som uppenbarligen tog en synnerligen eklektisk (man kan också kalla den rörig och ofullständig) blandning av foton utan större plan eller talang för den delen.

Men det öppnades paket och pratades. Sjöngs jamåhonleva och hurrades.

Skrattades och hade vattenkrig i trädgården. Eller hängde på altanen och hade det bra - i olika konstellationer. 

Med på kalaset var även en sprillans liten ny kusin och man förundras lika mycket varje gång över hur liten en sån där är - och hur fort det går tills det där lilla pyret också fyller två - eller fyra för den delen - och fräser runt i trädgården. Hon kom dock (knappt) inte med på bild men det gjorde ju å andra sidan knappt inte Kickan heller. Så går det när fotografen inte sköter sig.

Men tänk ändå, för nio år sedan när Kickans och Knyttets föräldrar tog sin examen i Göteborg, ja då var det Grynet som var ett sånt där litet, litet knyte i famnen. Och nu, nu har vi fyra fantastiskt fina barnbarn!

Man får säga att livet, det levererar! 

 

Kan man lita på vetenskapen?

Detta är ju en blogg med ambitioner; den vill ju vara lite allmänbildande men absolut inte besserwissrig. Finns det något värre än besserwissrar som lägger ut texten om ditten och datten för folk som är desperat ointresserade? Nu tänker jag ju i och för sig göra just det, lägga ut texten alltså, men fördelen för de som möjligen läser här är ju att man ohämmat kan gäspa där i all anonymitet bakom skärmen och rentav trycka bort inlägget.

Alltså; här kommer nu en himmelsskriande upptäckt om Linné, samtidigt som vi blandar in lite latin i det hela. Latin piggar ju alltid upp, ja om man nu inte sitter och har salstenta i ämnet vilket hände undertecknad då någon gång i forntiden.

Tillbaks till Linné. Jag lämnade ju en rysansvärd cliffhanger i förra inlägget och tänkte väl ganska snart upplysa en andlöst väntande publik vad saken gällde. Sedan blandade sig ett litet virus i spelet och Linné fick helt enkelt vänta på sin tur.

Oj, vad jag sitter här och babblar utan att komma igång, nej nu får jag ta till det gamla litterära knepet och helt enkelt kasta mig in medias res. När man traskar runt i Halmstad stöter man på diverse soptunnor som alla är prydda med fågelbilder och mer eller mindre artiga rubriker, som till exempel det tämligen ampra Håll truten, truten! eller det något mer neutrala Slutskrattat! Halmstad ligger ju som bekant (? - det är väl inte bara jag som är en geografisk idiot? Väl??) vid havet, och då har man sjöfåglar i rika mängder. Trutar och måsar och skarvar och allt vad det är som alla gärna ägnar sig åt att dra ut skräp från soptunnor utan att bemöda sig om att lägga tillbaka det när det väl är genomrotat. Alltså har staden investerat i mer fågelinbrottssäkra tunnor.

När Pyret var uppe förra veckan så började vi diskutera om en skrattmås verkligen skrattar? Maken (äras den som äras bör) kastade sig över sin mobil och läste förbluffat att näe, trots att pippins latinska namn är Chroicocephalus ridibundus så skrattar den inte alls. Den har ett skränigt läte "krii-arr", vilket möjligen kan passera som något skrattliknande hos någon med svårartad laryngit. Så varför, o varför, käre Linné fann du för gott att kalla denna pippifågel såväl ridibundus som skrattmås? Va? Var du helt kokobäng?

Och nu, nu kommer det folkbildande;  skrattmåsen häckade inte i Sverige på 1700-talet, vilket ju faktiskt Linné gjorde. Nix, han förlitade sig en snubbe vid namn Brisson som beskrev en liknande fågel, nämligen Gavis ridibunda. Men om jag förstått det hela rätt så beskrev den här Brisson utseendemässigt en helt annan fågel, nämligen Larus atricilla, vilket, som vi ju alla vet är den sotvingade måsen. Och denna fågel, den heter på engelska Laughing gull därför att (tada!!!) den har ett skrattande läte.

Av detta lär man sig att man måste vara noga med sina källor. Men nu heter den här fågel skrattmås oavsett hur den än låter och idag stötte Loppan och jag på just en sådan pippifågel på morgonpromenaden.  

Jag inser att den kanske inte syns så himla väl på fotot ovan, så eftersom Loppan och jag vill vara helt transparenta i vårt vetenskapliga rapporterande och inte slänger in en bild på random fågel hur som helst och försöker slå i er att detta, det är minsann en skrattmås, så gick vi försiktigt närmare för att få en tydligare bild. Voila!

Skrattmåsten gav oss en förtörnad blick och drog sin kos, utan att ge ifrån sig det allra minsta lilla krii-arr. Loppan och jag, vi gick hem igen. 

Badliv, annat liv och vetenskapliga undersökningar

Sommaren är liksom lite ryckvis - ena dagen strålande sol och varmt, andra dagen hällregn. Men när det är varmt och soligt, ja då får man ta sig till havet! Ena dagen packar man Loppan i cykelvagnen och cyklar ner till Västra stranden i blåsten och traskar längs havet för att sedan avsluta med en fika. 

Det var ju nog så bra, att vandra vid havet med Loppan , dricka kaffe och äta brownie det är ju aldrig fel. Men när det nu faktiskt blev badväder, ja då vill man ju utnyttja det också. Fast då fick Loppan stanna hemma. Dels för att hundar inte får vara på offentliga badstränder under sommarmånaderna, dels för att det blev för varmt för henne. Maken och jag som ju faktiskt får befinna oss på offentliga badstränder, vi gav oss dock iväg till Frösakull. Vi var ju inte direkt ensamma om idén, men om man inte försökte få en p-plats vid Tylösand så gick det bra. Inte mindre än två dopp blev det innan vi åkte hem till Loppan igen, fulla av havsluft, sand och sol.

På kvällen, ja då var det annat liv! Hearts Festival drog igång i Norre Katts park och det var tjo och tjim och klackarna i taket. Längs med Nissastrand satt folk och picknickade och lyssnade på Halmstadpärlor utan att ens behöva betala inträde. Själva knallade vi upp på Bastionen, självaste Katten som är en himmelsskriande ful betongklump - men för en gångs skull var det faktiskt folkliv däruppe och Loppan och vi stod en bra stund och lyssnade på gamla Gyllene Tider-låtar tillsammans med alla andra innan vi knallade hem i sommarskymningen igen. 

Dagen därpå kom Pyret på besök! Nu när hon äntligen fått rejäl dundermedicin var hon tillräckligt frisk och kunde vara några dagar hos mormor och morfar och Loppan. 

Vi gjorde ett försök med havsbad igen, men tänk, just då skulle det såklart börja småregna så Pyret avstod från bad, medan mormor och morfar ändå hivade sig i havet. Var man redan blöt så kunde man ju ändå bli det rejält.

Vi hade några fina dagar där vi, när vi inte badade ägnade oss åt annat. Rita gjorde vi en hel del. Mormor fick storstryk i Yatzy - men å andra sidan besegrade mormor både Pyret och morfar i minigolf. Då blev mormor omåttligt mallig.

När det är sommar är det vissa saker som kanske är viktigare än vid andra tillfällen. Äta glass till exempel. Alltså åt vi glass både vid Österskans i blåsten och på Hallandsgården, där det inte bara blåste utan regnade också, så då tog vi oss inomhus. Sen kan det hända att det blev lite glass hemma i lägenheten också, man vill ju inte riskera att glasskvoten inte uppfylls.

När det inte regnade uppe på Galgberget så passade Pyret och jag på att knalla upp i utsiktstornet för att titta på Halmstad lite grann från ovan. Morfar och Loppan stannade nere på fast mark, men då kunde de ju fotografera mormor uppe i utsiktstornet, medan mormor därefter fotograferade Pyret uppe i tornet. Sen flåsade vi oss ner för alla trappstegen igen, och då blev mormor så trött att hon höll på att fortsätta ner i källaren och det hade ju varit onödigt, för då hade hon fått gå upp igen. Dock räddades jag av några andra besökare som vänligt pekade på dörren och sa att "utgången är här".

Det var dock inte färdigbadat. Loppan kunde behöva ett litet sommarbad och då var det ju himla bra att ha en medhjälpare. Man kan inte påstå att Loppan tyckte att det var en av mattes bästa idéer, men hon fann sig rätt snällt i att bli schamponerad och duschad. Fast sedan hämnades hon genom att omsorgsfullt skaka av sig så mycket vatten hon kunde på oss. 

Pyret och jag genomförde också ett vetenskapligt experiment. "Vad tycker Loppan bäst om mormor, frolic eller skinka?" undrade Pyret en dag. Inom parantes sagt tycker Pyret att mormor skämmer bort Loppan, vilket hon har synnerligen rätt i. När jag sa att jag faktiskt inte visste så genomförde vi ett experiment enligt vetenskapliga principer. Mormor höll Loppan medan Pyret placerade ut en frolic och en skinkbit på behörigt avstånd från varandra. Och sen var det ju bara att släppa loss forskningsobjektet och avläsa resultatet. 

Vad resultatet blev? Skinkan vann tveklöst. Kan ju vara bra att veta. 

På tal om vetenskap, så kan vi nu informera om att Linné, han hade minsann fel! Det vet numera såväl Pyret som vi, men det får nog bli ett annat inlägg om denna fadäs.