Musik i juletid

 Vissa saker vill man inte tumma på så här i juletid. Saffransbullar, t.ex. Eller rättare sagt, man vill visst lägga såväl tummarna som alla andra fingrar på dem men nu pratar vi mer metaforiska tummar. Hyacinter, de ligger också högt på listan. Tur då att det finns såväl hyacinter som saffransbullar att tillgå.

En annan sak man vill ha är julmusik, och då menar jag inte bara de där som går på repeat så fort man vågar sticka in näsan i en affär. (Även om jag kan medge att jag gärna gnolar med i All I Want for Christmas is You). Men det finns ju så mycket mer! Himla tur då att syrran lockat med oss på julkonsert i Klosterkyrkan i lördags. Där bjöds det lite av varje! Från gregoriansk julmusik över medeltiden och Piae Cantiones, engelska carols, folkmusik och alla andra århundraden tills det hela avslutades med White Christmas. Något för alla smaker med andra ord. 

Och jag får ju säga att det är få saker som får julkänslan att spritta som en polska i kroppen på en som när man sitter där i en lagom stor medeltida kyrka och en kammarkör dundrar loss i In Dulci Jubilo till exempel. Eller i ett medley av carols med alla spjäll öppna. Inget tingel, inget tangel, bara musik som blåser öronen av en. 

Lite mer tingel, för att inte säga tangel, var det igår. Men alldeles utmärkt på sitt sätt, som var liksom lite mer rejäl hollywoodsk musikal med extra allt! Här pratar vi glitter, paljetter, guldlamé och pang-på-rödbetan när Roxie Hart och Velma Kelly gjorde processen kort med manfolken. Kanske inte så mycket julkänsla, men en avgjort trevlig kväll det med.

Idag har det varit lite lugnare; Loppan och jag har besökt Akademibokhandeln här i Lund. Här serverades det förvisso inget hundgodis, men däremot stötte vi på Teodor, en galant ung norfolkherre. Ett ivrigt hälsande och svansviftande ägde rum och folk log förtjusta mot varandra. Vem blir inte glad av tvenne raggiga hundar, jag bara frågar. 

Sen blev det nybakta saffransbullar, te och skidskytte på tv:n och för tillfället sitter jag och lyssnar på "Money makes the world go around" ur Cabaret. Inte direkt julmusik det heller, men Cabaret är bra. Det var för övrigt den film jag och maken såg på vår första dejt, då någon gång i forntiden, så då är det väl klart att man gillar den musiken!

Nu hinner jag inte sitta här och blogga längre, maken har önskat sig stekt fläsk med löksås, och om det är så att maken önskar sig det så kan han väl få det, även om det är fredag och det kanske inte det är det första man tänker på när man tänker "fredagsmiddag". Men gott är det, så det blir nog bra. 

Startskottet har gått

Nu har vi tagit bettet mellan tänderna och rusar iväg; saffransbullar och franska skurna pepparkakor är bakade. Glögg har druckits.  Man känner en märklig lust att brista ut litet i ho-ho-ho:ande.

Granen, den plastiga, har klätts av små ivriga flickor när vi hade lite julpysselmys i helgen. Farmor och mamma behövde bara hjälpa till lite med kulorna som skulle hänga längst upp, annars fixade Kickan och Knyttet det på egen hand. Farmor hittade tomtar på de mest oväntade ställen under de följande dagarna. 

Julbord har också inmundigats för första gången på flera år. Vi slog till när vi insåg att man kunde äta julbord på Svarta Örns-huset här i Halmstad - vem gillar inte att vistas i gamla vackra miljöer? Det är ett ordenshus, men jag har synnerligen dimmiga, för att inte säga obefintliga, begrepp om vad denna orden egentligen pysslar med. Så inga besvärliga frågor om det vill jag få. 

Och Svarta Örnen levererade! Det var julstämning i bästa Fanny-och-Alexander-stil, det var mysigt och ombonat och ett precis lagom utbud av julbordsmat. Av lutfisken syntes icke ett spår vilket jag personligen tycker var avgjort positivt. Kent, Kicki och vi åt i lagom takt i flera timmar och i vanlig ordning blev man helt plötsligt alldeles väldigt tvärmätt någonstans där vid revbensspjällen och brunkålen trots att man tyckt att man tagit det så försiktigt, så försiktigt. Nåja, det var inte värre än att man kunde klämma ner lite julgodis och kaffe efter det, innan man stånkade nerför lasarettsbacken. Väldigt skönt med en kvällspromenad för att skaka ner laxen, sillen, skinkan och allt det andra.

 Så jo, nu är vi igång! Nu blir det julkonsert i Klosterkyrkan på lördag och nästa lördag blir det julpyssel med de stora flickorna vilket jag ser fram emot. Jag tänker mig att vi ska göra julstjärnor och änglar och lite av varje, men Grynet och Pyret är kreativa och fria själar så vem vet vad det blir? Mysigt ska det bli i alla fall.

Med de små flickorna pysslade vi ihop lite smällkarameller som vi stoppade skumtomtar i. "Man får öppna dem på julafton" sa farmor, naiv som hon är. Rapporten säger att smällkaramellerna gick sitt öde till mötes redan dagen därpå. Uppskattade var de i alla fall. 

Life is short, spoil your dog

Sägs det. Och vad kan man annat göra än att hålla med? Ja nu är jag ju generös av mig till min natur, så jag vill alls inte begränsa det där bortskämmandet till hundar, nejnej, katter, barn, makar - you name it. Är de gulliga så tycker jag absolut att man kan skämma bort dem. För vad kommer man att tycka är roligast att tänka tillbaka på när man ligger där som en liten, liten skrynkla under täcket på sitt yttersta; varje gång man konsekvent sa "nej" till allt som var roligt, eller hur man gjorde sitt bästa för att göra någon glad? Självklart menar jag ju inte att man ska vara en lättmanipulerad mes... men vänta nu, det kan hända att just när det gäller Loppan så är jag nog lite lättmanipulerad när jag tänker efter... So what?

Så vad ser vi nu här? Detta känns ju inte som en särskilt originell eller konstnärligt högststående bild. En hund som äter, typ? Men då ska man veta att Loppan i hela sitt liv inte direkt varit kräsen, men heller inte kastat sig med frenesi över maten. Jag har tänkt att det beror på att hon är ensamhund och konkurrensen om maten varit obefintlig. Jag menar, man vet ju hur det känns om det står en skål med chokladpraliner på bordet - man vill inte glufsa i sig, men man kastar misstänksamma blickar på andra i närheten omutifall man är ute efter samma bit. Då gäller det att förse sig.

I alla fall, när Loppan var så dålig i magen i somras så köpte vi skonkost på burk. Till ett, det medges, tämligen högt pris. Och denna mat, den var uppenbarligen så inihoppsan god att man måste smaska när man äter den (eller hur det nu var Tjorven sa om gräddtårta i Saltkråkan, Den gamla versionen). Sen blev Loppan bra igen och kunde återgå till sina gamla kulor. Fast man vill ju att hon ska tycka det är gott... så då blev det så att det blev mest kulor men lite kycklingstuvning på toppen. Gick bra det med! Tills en morgon, när burkmaten sinat. Loppan kom ångandes när jag skramlade med skålen, tvärstannade och tittade förbluffat ner i skålen. Sen tittade hon sårat upp på mig. "Bara tråk-kulor?!?" såg man i hennes blick. Så ja, matte och husse rände väl iväg till djurapoteket och köpte ett flak till av det som personalen där benämnde "skonkostens rolls royce-variant". Och nu äter Loppan med god aptit igen.

Sen är det så att ibland behöver man faktiskt inte stå för det där bortskämmandet på egen hand. Inte när man befinner sig i Halmstad i alla fall. Här finns ju Akademibokhandeln som utöver det självklara som böcker, pennor och block även har hundgodis bakom kassan. Detta vet Loppan om och hon går gärna in på Akademibokhandeln. Inte för att hon är så akademisk eller litterärt intresserad av sig får jag väl erkänna. Igår togs dock detta till en ny nivå. Vi skulle köpa julklappsbok till Grynet och stegade in med Loppan i släptåg. Vi hann inte mer än in förrän en av personalen utropade "jag kommer snart!" till Loppan, och sedan, medan maken och jag stod och debatterade vilken bok som skulle inhandlas så kom hon ångandes och serverade Loppan flera hundgodisar redan innan vi kommit till kassan. När vi sedan kom till kassan, ja då fick Loppan flera bitar. 

Imorse kom det ett nytt sms från dottern med förslag på bok till Pyret. När det var dags för eftermiddagspromenad, ja då hällde regnet ner. Inte Loppans favoritväder, det kan man inte påstå. Och vem kan klandra henne för det. Men när vi undrade om hon ville ta en sväng till Akademibokhandeln om vi nu ändå skulle ut, ja då hoppade Loppan i kopplet och stampade otåligt i hallen medan hon väntade på oss. Sedan galopperade hon in på Akademibokhandeln med oss i släptåg och tittade sig lystet omkring och väntade på godisregnet. Hon som står för Akademibokhandeln mötte vi ute i affären och hon sa beklagande till Loppan att "jag har inga godisar på mig, men säg till Cissi i kassan så får du!". Såklart fick Loppan inte mindre än tre bitar och sen släpade jag ut en högst motsträvig hund i regnet igen. 

Nu hoppas Loppan på att det ska komma fler förslag på bokjulklappar till barnbarnen. 

 

 

Så kom han

Kung Bore i egen hög person. Det började redan igår, men då var det synnerligen slaskigt och uppblandat och man tänkte cyniskt att "jojo, det här har man ju varit med om förr - det kommer aldrig att lägga sig". Men så fel jag hade (sic!). Jodå, det händer ibland och jag är den första att erkänna det, storsint som jag är. Efter ett ihärdigt snöslaskande hela dagen började det frysa på under kvällen och sedan kom den riktiga snön. Och ja, då fryser det undertill och blir halt och sådär, så det är ju en himla tur att a) man är broddförsedd, samt b) vi fick bytt till vinterhjul förra veckan.

Det känns dock som att det är läge att vara försiktig ute i trafiken, vinterhjul eller ej, så dagens planerade skogsrunda med hundvänner med avslutande kaffe med toscamazarin på Lanthandeln i Torna Hällestad fick stryka på foten. Det är ju synd på så rara mazariner, men ibland får man vara förnuftig. Det blir fler tillfällen att mula in toscamazarin på.

Nu har vi ju en nära belägen botanisk trädgård att ta till när halkavståndet till skogen är för långt, så oss gick det minsann ingen nöd på. Ett Winter Wonderland så gott som något!

Och förresten så planerar jag att lura med mig maken ut och fika i eftermiddag, så det blir nog bra med det också. 

 

Poppy

Våren 2021 kom en ny liten bekantskap in i våra liv när Poppy tog sitt pick och pack och flyttade in hos syrran. Liten, söt och snäll och med en otrolig akrobatisk förmåga att dansa runt på baktassarna - i all synnerhet om det då möjligen kunde vankas en liten godisbit?

Så när syrran och jag var ut och gick så var det numera inte med två seniora vovvar, Hampus och Zoya, utan med Poppy och Loppan. Fast vi gjorde ju ungefär samma saker ändå; gick på kurser, rantade runt i naturen i alla möjliga väder och hade det väldigt mysigt tillsammans. 

Ibland sov Poppy över och då fick man sällskap både vid stickfåtöljen och i sängen - trots att vi egentligen inte har vovvar i sängen i det här hushållet - men hur kan man stå emot så stora själfulla ögon? Det går ju inte. Då hade man fått ha ett hjärta av sten.

Så småningom var det dags för Poppy att bli mamma igen för sista gången och när syrran lät meddela att hon skulle åka och titta på en valp, fast "bara titta", ja då sa jag "yeah right..." . 

Så när Poppy flyttade hem för gott till syrran så kom självklart också en liten Enya som var så liten att hon obehindrat traskade rakt igenom öppningarna i valphagen av kompostgaller som syrran fixat. En fri själ låter sig inte buras in, typ. Så sedan blev vi tre på promenaderna. Poppy var en väldigt snäll mamma - precis som hela hon var en väldigt snäll hund. Hon liksom bara smälte in på ett väldigt rart och mjukt vis, hon var inte den som levde enligt devisen "allt ljus på mig!", men hon var närvarande på ett så självklart och vänligt sätt. Om fler hade haft lite mer Poppy i sig så hade världen varit en bättre plats, det är min fasta åsikt.

Så då är det så pissigt orättvist att Poppy, som aldrig gjorde en fluga förnär, fick en tumör i munnen som inte gick att göra något åt och alldeles för tidigt fick vi säga farväl till henne förra veckan. Tänk att en så liten hund kan lämna så stora och varma minnen efter sig. 

Nyttsytt

Loppan  har ju sin egen lilla tron hemma i Lund. Egentligen är det väl den gemensamma fotpallen till makens och mina läsefåtöljer i biblioteket....men det kan vi ju tro om vi vill. Loppan vet att det är hennes tron och inget annat, även om vi får lov att låna den för att lägga fötterna på lite då och då. Loppan är inte snål.

Eftersom Loppan ibland är lite blöt om magen och tassarna - sånt händer så lätt när markfrigången är väldigt låg - så sydde jag en liten quilt för att skydda möbeltyget. Har funkat jättebra - men vad som kanske inte var helt optimalt var att vissa av bitarna syddes av "riktigt" quilt-tyg som är en ganska lätt och fin bomull. Och sånt tyg står sig slätt emot energiska terriertassar som bäddar runt och har sig, så quilten hade gjort sitt. Då får man sy en ny, det begriper man ju utan att ha en universitetsutbildning i konsekvenstänkande.

Så det har jag gjort. Av frikostigt donerat jeanstyg från syrran och maken och av rester från när vi klädde om matstolarna i Halmstad och lite från bordstabletter som jag sytt. Funkade bra! Men baksidan då? Jag spekulerade i resterna av ett flanelltyg som jag en gång sytt en pyjamas åt maken av, men det räckte inte till. Men med lite fixande och trixande fick jag till en baksida där våra gamla köksgardiner från huset samsas med resterna från ett väskprojekt och en ruta från det där pilbladsmönstrade tyget.

Nu är quilten klar och jag är nöjd, och vad viktigare är; Loppan verkar nöjd! Man ska nog inte syna sömmarna för noga, men det är ju det som är det fiffiga med att sy lapptäcken, det blandar sig ändå till en harmonisk helhet.

- Den är nästan för fin för att du ska få ligga på den och smutsa ner den sa jag först till Loppan. Hon tittade syrligt på mig och suckade djupt åt min enfald. Vad är det då för vits att sy en quilt i lagom hundstorlek om inte sagda hund får använda den? Vavava?

Herregud, hon har ju helt rätt! Det är ju det som är det roliga när man skapar något, att det används. Det finns både tvättmaskiner och lite mer tyg i gömmorna om behovet skulle uppstå. När vi kommer till Lund igen ska Loppans tron få en makeover, för det är hon värd. Såklart. 

Det finns en strategi

 I vissa fall är jag en ganska strukturerad person; jag för anteckningar över vad jag stickar, i vilket garn, med vilken stickstorlek etc. Det kan tyckas onödigt, men det är faktiskt ganska praktiskt när man behöver kolla hur många maskor man la upp till ett par strumpor. Eller var det var för ett garn man använde till den där tröjan man stickade häromåret. Till exempel. Sen är det ju inte bara praktiskt, det är ju alltid roligt att skaffa sig fina anteckningsböcker att skriva upp allt det där i. Livet blir ju så mycket bättre med fina anteckningsböcker. För att inte tala om pennor.

Men jag sa (eller skrev, om vi nu ska vara petiga) alltså i "vissa fall", vilket man då kan sluta sig till inte gäller alltid. Det är ju inte direkt rocket science. Jag tänker ganska ofta att "går det så går det" och att det där med att gå på känsla och intuition, det låter väl fint och bra? Detta fungerar häpnadsväckande väl, kanhända eftersom maken är lite mer excel-planerande av sig och vi tycks vara en bra kombination av olika karaktärsdrag..

Nu har vi ju lagt rätt mycket tid på att dra ut i närmaste skog och planlöst leta svamp. Ja, jo, till slut så la maken in de ställen där vi faktiskt har hittat en eller annan herr Kantarell, eller hans syssling fru Trattis i en kart-app. Det har alls inte varit bortkastade timmar, tänk så mycket frisk luft och många steg i stegräknaren vi fått!

Men nu känner jag att vi är på ett vinnande spår! I förra veckan läste jag i tidningen om en kvinna som varit ute i skogen med sin hund (förvisso en vältränad narkotikahund) som på två timmar hade fått ihop kilovis med Karl Johan. Min blick föll på Loppan. Efter valpkursen var ju faktiskt den allra första kurs vi gick en nosework-kurs. Jodå, Loppan har dessutom gått  prov med godkänt resultat för att kunna ge sig ut på noseworktävlingar, fast sen kom jag på att jag är ju ingen tävlingsmänniska. Vi tränade ju förvisso med eukalyptus- och lavendelhydrolat, men doft som doft, tänkte jag och stod på huvudet i skafferiet. 

Där hittade jag en burk med torkad Karl Johan. Nu har jag ju gjort mig av med noseworkprylarna eftersom det faktiskt är en 5-6 år sedan vi pysslade med det, men man tager vad man haver! tänkte jag vidare och petade ner lite Karl Johan i ett tefilter. Loppan fattade snabbt galoppen, snusade på tepåsen och belönades med klick och godis. "Det går ju bra det här" sa jag till Loppan, stängde in henne i köket och gömde svamppåsen i biblioteket. Sedan öppnade jag dörren, sa uppmuntrande "Sök!" och Loppan for ut som en målsökande terrier med klick-å-godis i blick och hittade prompt bytet. Till och med maken tittade imponerat upp från säkerligen något gammal och oerhört intressant som han höll på med och sa att "det var som sjutton!". Vi körde fyra sök och sen fick det vara bra med det.

Häromdagen tog vi sedan en tur ut till Biskopstorp med Kickan och Knyttet med föräldrar. Makor, varm choklad och kaffe var medpackat. Så även den torkade Karl Johan-svampen och sedan gömde Kickan och jag svampen i lingonriset och sen fick Loppan söka. När hon snusat sig fram till målet utbröt jubel och godisregn och jag tror att det var där som en tanke föddes hos flickorna. Lite som en ekvation: x=y2. Där x är svamp som resulterar i godis i kvadrat! För oj vad flickorna hittade trattkantareller sedan! En hel papperspåse full blev det. Nu blev det ju förvisso inget godis till flickorna, men eftersom det var lördag får man väl ändå hoppas att det serverades något senare.

Nu är min plan till nästa svampsäsong att träna Loppan rejält, och sen hyra in Kickan och Knyttet också, och då vore det väl märkligt om vi inte hittade kilovis med svamp.