Snart, så!

 Det har inte blivit minsta lilla julkonsert i år. Vi har heller inte lyssnat särskilt mycket på julmusik i år, förutom den kväll jag drog igång Christmas carols med King's college. Stämningsfullt och högtidligt, absolut, men eftersom jag samtidigt stod och stekte köttbullar och pratade med Loppan så kan jag inte påstå att jag hörde så värst mycket. Det är ju  ganska stillsam musik får jag säga.

Men nu ser vi fram emot julafton, för då har det utlovats julmusik av prima slag! Grynet har börjat spela tvärflöjt och nu har hon meddelat att på julafton ska vi utspisas med julmusik och det ser vi verkligen fram emot. Jag tycker tvärflöjt ser väldigt svårt ut. Vackert, men svårt. Själv ville jag nog också spela tvärflöjt en gång i världen, men mamma tyckte att jag skulle spela fiol, och hur det nu var så blev det oftast som mamma tyckte. Jag gnisslade på ett antal år, men jag kan väl inte direkt påstå att världen begåvades med en framstående violinist. 

Sen ville dottern (aka Grynets mamma) så småningom också spela fiol när hon kom i den åldern. "Gör inte det" sa jag som hade en massa skalövningar i inte så ljust minne. Men dottern vet vad  hon vill, och när hon fick min gamla fiolfröken till sin fröken, ja då blev jag helt plötsligt också intresserad så då slog jag väl till på en fiol till mig också. Då blev det mest folkmusik och det var faktiskt roligt. Sen bröt jag dock vänster ringfinger och det läkte ihop lite kortare än standardmässigt, så då blev det lite knöligt att spela och fiolspelandet rann ut i sanden igen. 

Nu ser jag dock fram emot att få avnjuta en privat julkonsert på julafton! Säkert med mer schvung och tryck än King's college.

Grön och grann, men ingen gran

 I år har vi faktiskt ingen gran alls i Lund. Tanken var att köpa en liten en när vi kom ner och klä den med en gång så vi hann njuta av den innan den barrar av sig medan vi firar jul i Halmstad. Men så blandade det sig ett ryggskott och en fot i leken och plötsligt så kändes det inte särskilt nödvändigt med den där granen. Julpyntat är det ändå, så det är ingen total julmisär som råder, ånej!

Men grönt vill man ju ha ändå, och finns det något som inte går att rationalisera bort så är det den halländska långkålen, i alla fall inte om man vill fortsätta ha ett lycklig äktenskap med maken. Och det vill man ju. Så igår så var det ändå grönt och grant i stugan. Nybakad skinka med nygjord långkål. Brödet kom förvisso från frysen, men det var gott ändå. Så visst har vi julkänsla, trots att vädrets makter inte direkt hjälper till med den saken.

Man får vara glad ändå, och är det något som sätter sprätt på livsandarna så är det att hälsa på små valpar! Här ska dock inte köpas valp, det intalade såväl maken som jag själv mig med eftertryck. Bara titta. Inte köpa. Hur bedårande de än är - och det är de. Kan vara svårt att se på fotona, för de var väldigt svårfotograferade, inte har man tid att sitta still och posera när man vill bita tanten  i fingrarna, dra henne i håret och tugga på tårna medan svansarna gick som semaforer. Fullt upp ju.

Med uppbådande av all min viljestyrka så följde det ändå inte med en liten valp hem, jag är inte helt säker på vad Loppan skulle tycka om att få en sån där liten piraja till lillebror?

Nu måste jag tänka på något annat, för annars är risken stor att jag ändå faller på frestelsen. Och vad ska man då tänka på? Jo, att morgonen efter vårt skarvgooglande så vad såg jag väl då på bibliotekets tak när Loppan och gick vår morgonrunda? Jajamensan. Där satt den och torkade vingarna. - Titta, en skarv, sa jag till Loppan, sådär självklart som om man alltid rasslade av sig namn på fåglar man möter.

Sen gick vi hem och åt frukost, ganska tacksamma över att vi inte behövde dyka ner i Nissan efter den.

Ändrade planer

Idag skulle vi egentligen ha kört ner till Lund för att umgås med goda vänner, men nu fick vi ändra om lite i kalendern, så vi kör ner till Lund imorgon i stället. Vad gör man då med en alldeles ograverad dag? Först vaknar man till att det där vindstilla, kalla har blivit blåsigt, regnigt och grått. Loppan och jag bestämde oss unisont för att morgonpromenaden alltså kunde vara mer av toalettartad karaktär än att strosa runt och filosofera över livet och meningen med det hela. Sen kunde man sitta där som tjuren Ferdinand under sin korkek och lukta på hyacinterna innan det var dags att ta tag i skidskyttet.

Dock spruttade vädret upp sig på eftermiddagen så maken, Loppan och jag tog rundan runt Slottsmöllan innan skymningen föll. Jag gillar den där gamla fabriksmiljön, på den tiden kunde man bygga fabriker som inte såg ut som öststatsmässiga plåt- eller betongbunkrar. Allra mest gillar jag ju att gå längs den sidan av Nissan där det är mest träd, men om man nu måste traska förbi fabriksbyggnader så tycker jag att de här inte går av för hackor.

När vi gick där fick vi syn på några stora fåglar som betedde sig lite märkligt. De stod där ute på stenar i Nissan och bredde ut vingarna. "Vad är det där för fåglar?" frågade maken mig, precis som om jag vore någon slags ornitolog. Vi tittade tveksam på varandra och undrade om det kunde vara kortbenta hägrar? Maken var till och med så vetgirig att han frågade en tjej som kom gående med en hund som Loppan prompt ville hälsa på, och då kunde man ju hoppas på att hon kanske var en sån som visste saker om fåglar? Fast hon var av samma skrot och korn som vi och kastade också ur sig den där hägerteorin, som vi ändå inte riktigt trodde på.

Då tänkte jag listigt att jag tar ett foto och gör en googlebildsökning. Problemet var bara att fåglarna befann sig långt ut i Nissan, så bilden jag tog fick förstoras upp så mycket att Google föreslog utter. Maken och jag fnös åt utterförslaget, till och med vi insåg att det var himmelsskriande fel. Men sen fick jag en snilleblixt och föreslog skarv - och tänk  jag tror det är rätt! För skarvar står så där och torkar vingarna när de har dykt efter fisk, jo för fjäderdräkten på deras vingar är inte vattenavvisande, utan de ska bli blöta och tunga så att det går lättare att dyka ner efter fisken, och då behöver man ju spänna ut och torka dem efteråt. Listigt, det måste man medge. Så nu har vi lärt oss något nytt, och jag känner att långt, långt inne så bor det kanske ändå ett litet ornitologembryo i mig?

Igår tittade vi inte på fåglar. Nej, för igår bakade vi pepparkakor med Kickan och Knyttet. Nu ska jag erkänna att jag bakar inte pepparkakor längre, för det tar sån tid och man kavlar och kavlar och degen tar aldrig slut. Men att baka en lagom mängd lätthanterlig deg med två glada bagerskor, det är ju en helt annan sak!

Först måste man ju prova vilken kavel som det är mest schvung i, och sen ska formarna gås igenom och sådär.

Alla deltog med liv och lust och stor entusiasm! Det bakades enhörningar och grisar och gummor och hjärtan och granar och det ena med det andra. Tre plåtar med fina pepparkakor blev det, så det var ett mycket lyckat pepparkaksbak.

Kickan och Knyttet går med liv och lust in för det här med jul, och det tycker jag de gör alldeles rätt. Den här mörka tiden behöver man allt julmys man kan få! Änglar och tomtar behövs sorteras och flyttas runt till exempel.

Nu serverar dock maken mig glögg, så nu får det vara färdigbloggat för idag. Julmyset fortsätter med andra ord.

Själen behöver sitt

 Dagen inleddes med att åter tampas med PostNord, något som kan få den mest tålamodige (alltså inte undertecknad) att sucka förtretat. Jag håller helt och fullt med svärdotterns analys av denna skamfläck på den postala himlen; "PostNord känns mer som en kollektiv bestraffning för mänsklighetens ondska ibland än en frakttjänst...". Hear, hear, säger jag bara. Så mitt i prick. Det enda som gjorde att topplocket inte gick var den tredje kundtjänstmedarbetaren som mer uppriktigt än kanske företagsmässigt korrekt sa att "hade jag varit du hade jag blivit vansinnigt frustrerad". Det lenade lite, det gjorde det.

Sen gick jag på stan och shoppade bort lite ångest och frustration. Det blev dyrt.

Men även efter denna terapi kände jag att det behövdes ytterligare något. Själen behövde vårdas, vaggas in ett milt och meditativt tillstånd. Bästa sättet är ju då att greppa make och hund och köra ut till havet, så det gjorde vi.

Vi utgick från Tjuvahålan, vilket i och för sig fick mig att associera till PostNord, men sen fick jag syn på havet! Där låg det, stilla och liksom fridfullt. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; kusten utanför Halmstad är något helt annat än Lundaåkrabukten. Det är varierat, höjdskillnader och fantasieggande. 

Höjdskillnaderna gör ju att man ibland får ta sig en liten paus, och det är ju bara bra, för då kan man ge sig tid att beundra utsikten och känna hur själen suckar belåtet och slår sig till ro.

När man har gått upp och upp och upp, ja då får man gå neråt, det finns något slags samband där. Det var mera klippor, mera hav, mera vida vyer! I bakgrunden ser man Tylön, och jag tycker att det är något fantasieggande med en liten ö som bara ligger där obebodd, så nära men ändå så isolerad.

Även om man då inte kan besöka Tylön så kunde man ändå morsa lite på tomtarna som uppenbarligen bodde där i en liten tomtegrotta. Inte alls i Lappland som man ju kan förledas att tro.

Sen gick vi lite till, och rätt vad det var så kom vi fram till Tylösand, där stranden låg alldeles tom. Inte minsta lilla vinterbadare syntes till. Vi avstod också från bad utan knallade tillbaka till bilen och körde hem, för nu kändes själen len och medgörlig igen.

Väl hemma blev det lite glögg och lite julkortsskrivande. I det fallet är vi lite gammaldags av oss (det kan nog vara så att vi är lite gammaldags av oss även i andra avseenden), och vill gärna skicka 'riktiga' kort, med frimärke och allt. Nu ska de bara postas också, och förmodligen levereras av PostNord, så vi får väl se hur många som kommer fram.

Igår var en bra dag!

 Maken, Loppan och jag befinner oss i Halmstad några dagar. Vi körde upp i lördags, något senare än vi brukar eftersom vi hade goda vänner på middag kvällen före och då kan man bli lite lätt trött dagen därpå. I synnerhet när man faller för den där drambuien vid halvtolv-tiden som då tycks vara en utmärkt idé.

Vi kom dock till Halmstad. Saffransbullar bakades, den plastiga granen kläddes och så tittade vi på skidsport såklart. Det var liksom ho-ho-ho och gemyt, där bakom vår inplastade fönster. Den där fasadrenoveringen som skulle varit klar i augusti, tja den drog ju ut på tiden. "Men till jul måste det ju vara klart" sa vi trosvisst till varandra. Detta var dock före konkursen. Förra gången vi var uppe så sms:ade jag ordföranden och undrade om man kunde tänka sig att ta bort fönsterplasten tillfälligt, eftersom ändå inget byggdes? Men se, det fick man minsann inte göra!, fick vi till svar, så vi har väl levt där i vårt halvdunkel.

Vem bryr sig om sånt när man får finbesök på adventsfika? Små julklädda flickor som studsade runt och byggde balansbanor och beundrade granen i all sin plastiga elegans. Kickans mamma tyckte att Kickan skulle ha klänningen på andra hållet, men Kickans åsikt var att rosetterna skulle vara på ryggen, så det så. Kickan vann.

Sen fikade vi och ritade granar och pärlade lite innan det var dags för Kickan och Knyttet att ta med sig mamma och pappa hem igen.

Maken och jag, vi var bjudna på glögg på eftermiddagen. Glögg och information. Det visar sig att jo, men det närmar sig kanske ändå att bygget ska dra igång igen, men tidigast nästa vecka. "Och det blir ju rent deprimerande med plasten för fönsterna", sa ordföranden, "så jag har tagit bort den från mitt köksfönster så får de tejpa upp ny plast när de börjar om". Jaså minsann. Maken och jag tittade menande på varandra, och sen drog vi upp i lägenheten så fort vi svalt glöggen och maken drog ner plasten från fönsterna så då kunde vi se ut igen, och det kändes verkligen skönt. Oputsat, men skönt. Nu är det ju så också att temperaturen måste hålla sig över 5 grader dygnet runt för att de ska kunna putsa, men det finns väl andra arbetsuppgifter och förhoppningsvis blir det en någorlunda mild vinter.

Detta firade vi med vildsvinsfärsbiffar med trattkantareller, grönpeppar och äpple och lite rött till det medan vi satt där och njöt av våra avplastade fönster. Det syns kanske inte så bra på fotot, men tro mig - det kändes väldigt bra!

Idag? Idag har jag tampats med PostNord såväl appledes, som AI-ledes som med en riktig människa - inget gjorde mig dock särskilt glad. Fast då kan jag ju titta på fönsterna och känna att blodtrycket sjunker igen till en rimlig nivå.

Nu har startskottet definitivt gått

1:a advent idag, så nu är det på riktigt. Inget larvigt novent, nej nu är det the real stuff. I helgen har jag betat av en julmarknad dessutom. Fast för första gången inte som besökare. Alltså, jag har ju inte stått och lagat mängder med kola, eller stickat jultomtar i parti och minut för försäljning, utan jag har mer varit där i en upplysande funktion, en som sprider gammal kunskap över nejden.

Jag har suttit på Kulturen och knypplat, ja minsann. Jag var inte ensam, utan vi var två som visade Vadstenaknyppling och två andra som visade Skånsk knyppling som är något helt annat - om ni nu trodde annorlunda. Vadstena, det är lite mer ordentligt, lite mer fyrkantigt. Man har pappmönster och massor av nålar och instruktioner att följa. Skånsk knyppling, där har man en randig rulle och sätter bara nålar i kanterna och sen blir det på något märkligt sätt spets ändå.

Det blev alltså inte så mycket inhandlat, mer än två nödvändiga saker; en julkrans och två saffransbullar. Ja, det blev ju faktiskt tre saker när jag tänker efter - men who's counting?

Julmarknad på Kulturen, det är knökfullt av stämning. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag undrade om någon skulle ha tid att knalla inom Ystadhuset för att beskåda fyra damer som vevade runt med pinnar och lintråd? Men då trodde jag fel, för under de 3,5 timme jag satt där så var det en strid ström. Det var danskar och italienare och fransmän och engelsmän - och en eller annan svensk. Alla var artigt intresserade, vissa mer än andra. Och ca 97% sa samma sak; det ser komplicerat ut! Fast då på respektive språk. Själv knypplade jag både framlänges och baklänges eftersom det är svårt att prata och knyppla samtidigt. Men, som maken så klokt sa, om man inte känner till knyppling så ser det väl nästan likadant ut, oavsett riktning?

Det var flera som också tyckte att man måste väl ha tålamod? - Just det!, svarade jag raskt då, - och om man inte har det så kan det visa sig att man har ett oanat stort förråd av svordomar.

Idag har jag inte knypplat. Idag har jag bakat saffransbullar, druckit glögg och varit ute en sväng med Loppan i skogen för att arbeta upp aptit för ännu en saffransbulle.

Nog känns det att julen är i antågande! Skulle man tvivla, så kan man gå ut i trapphuset och titta på den nyinköpta kransen från Kulturen. 

Det är en fint tid nu fram till jul! Man går ut lite lätt med en adventsljusstake, en hyacinth eller två, lite glögg och saffransbulle och sen, ja sen är det bara att fylla på hela vägen fram till jul!

Julförberedelser

Det lackar ju faktiskt så smått. Första advent på söndag, och då tycker jag ändå att det är rätt ok att börja sprida julestämning och julegamman omkring sig. Och hur gör man då bäst det? Maken och jag, vi gjorde så att vi hämtade Grynet och Pyret på skolan och sen åkte vi hem och julpysslade så att silkespappret vajade som segel i storm och limmet sprätte längs väggarna. I vanlig ordning hade mormor planerat att pyssla lite änglar och hjärtan och sånt, och i likaledes vanlig ordning kastade flickorna sig över toarullar och klistermärken och band och guldstjärnor och kreerade fritt och ohämmat! Man ska tänka utanför boxen och inte låta sig hindras av stela konventioner.

Tomteskum gömdes i smällkaramellerna, fast några måste man ju ändå provsmaka. Mitt i alltihop skulle mormor fixa kvällsmat också, eftersom flickornas mamma och pappa skulle komma och äta kvällsmat. Det är första gången jag lagat mat mitt i en tomteverkstad, och det är ju en himla tur att vi byggde om köket för några år sedan, för annars hade antingen pysselmaterialet eller maten fått stryka på foten.

Vi provade också Blossas årgångsglögg som i år heter Edinburgh vilket kändes väldigt passande med tanke på dotterns skotska bakgrund. Glöggen hade jag köpt på morgonen, och det var jag och A-lagarna som hängde på låset till Systembolaget. De köpte starköl och jag köpte glögg och sedan nickade vi vänligt åt varandra och gick åt olika håll. Glöggen skulle bl.a. smaka whisky och det gjorde den. Sen pratades det en del om loch Ness-odjuret i texten på flaskan, men jag tyckte nog inte att jag kunde urskilja någon odjurssmak?

Imorse rände Loppan och jag runt i Snärjet med Susanne och hennes hundar. Det regnade ihärdigt hela tiden, och leran låg tjock men vi hade trevligt ändå. Fast jag får ju säga att Loppan ser oändligt mycket blötare ut än Susannes två labradorer när det regnar. Kombinationen av regn och lera gjorde att Loppan fick sitt julbad redan idag när vi kom hem. Så det var ytterligare en julförberedelse att bocka av på listan. Nu ska jag bara hålla Loppan ifrån fler gyttjebad, för annars får det bli ytterligare en dusch - och då tror jag inte att julstämningen kommer att stå på topp. I alla fall inte för Loppan.