Vältajmat, otajmat och inte tajmat alls

 Och vips är man redan en bit in på 2026. Vintern har kommit och för en gångs skull är det precis en sån vinter som man önskar sig, men sällan får. Snön har dalat i stora fluffiga flingor, inget slask på tvären vilket man är innerligt tacksam för. Det är lagom många minusgrader så sagda snö är tämligen torr utan minsta slabb och än så länge igen is. Förvisso får Loppan snöbollar i pälsen ändå, men det är väl det man har en hårfön till? Nej, jag är nöjd och tacksam, jag gillar att det blir ljust och fint, det ska vara ordning och reda. En årstid efter den andra, inte ett enda hopblandat mischmasch av regniga 8 grader och blåst.

Jaha, nu har jag väl stuckit ut hakan, så nu blir det väl blixhalka eller snöstorm eller annat elände som bara väntar på att kasta sig över en. Men innan detta elände brakar loss får man ta sina vinterpromenader! Idag, till exempel, åkte maken, Loppan och jag ut till Kungsmarken för att promenera på golfbanan där. När vi kom fram gapade vi förbluffat över två olika saker, varav den första var mängden av skidåkare som for fram kors och tvärs. Jodå, man är van vid att det så fort det blir minsta snö så dyker de upp, med vasaloppsambitionerna lysande ur ögonen - men i dessa horder? Dessutom skulle de prompt upp och åka på de sista 9 hålen där man brukar kunna låta sin vovve löpa fritt över nejden när vintern kommit. De flesta var dock bara glada över att se en snöig Loppa, medan några muttrade om att man skulle inte gå i spåren. Uppenbarligen har de missförstått att det är allemansrätten som gäller, att det inte finns några särskilda skidspår utan det var som ett enda sicksack av spår hit och dit - och då kan man ju faktiskt samsas tycker man. Nåja, det var bara en eller annan surkart som dök upp ur dimman.

För det var den andra saken vi tappade lite hakan inför, att det var så dimmigt! Hade vi inte kunnat banan utan och innan hade man nu känt sig lite vilsen men nu traskade vi på med tillförsikt.

Den här promenaden belyser också det där som står i rubriken; när det gäller skidor så är det som i sången "jag är ute när gumman min är inne, jag går in när gumman min går ut". Vi köpte ju längdåkningsskidor för ett antal år sedan och kavade runt lite just här på Kungsmarken en (1) vinterdag. Sen blev det inte så mycket vinter, men så köpte vi lägenheten i Halmstad och då, för två år sedan, ja då blev det vinter där, och skidorna befann sig i Lund. Alltså flyttade vi skidorna till Halmstad och där står de nu i vårt källarförråd medan vi får pulsa runt utan skidor på fötterna här. Annars hade vi ju kunnat ha Loppan som draghund!  Eller, när jag tänker närmare efter, kanske inte. Loppan är nämligen lite terrieraktig av sig och går gärna sina egna vägar och gör sina egna ryck, och det är nog inte kompatibelt med den stadiga långsamma takt i utstakad riktning som hennes matte önskat.

Däremot så var det alldeles väldigt vältajmat med det här vintervädret för jag har alldeles precis blivit klar med makens Tarjei sweater som jag hållit på med ett tag. Dubbel tråd Per Gynt, det blir man varm av! Så maken har fått flitig avändning för sin tröja vilket ju gläder en stickerskas hjärta! Himla rolig stickning var det också. 

Det som inte hade någon tajm alls, ja det var vårt nyårsfirande. Syrran och Enya skulle komma, bordet var dukat, maten planerad och bubblet låg och svalkade sig. Då slog något illasinnat virus till, så av den planerade nyårskvällen blidde det kanske lite mer en fingertuta, men inte så värst mycket mer. Nåja, vi tar det ju ändå lugnt eftersom Loppan blir så rädd. Nu fick hon potenta grejer som veterinären skrivit ut, så det gick rätt bra ändå. 

Och maken blev ju frisk igen, så då firade vi nyårsafton i söndags istället. Herregud, mycket lugnare och vad spelar egentligen någon dag hit eller dit för roll?! Syrran och Enya kom då i stället och vi hade en mysig kväll. Maten blev bra, vinet var gott och likaså sällskapet. Av allt detta finns det ett enda foto, nämligen över de tuileflarn som jag bakade för att dekorera efterrätt med, som var irish coffee crème brulèe. Så jag slänger väl in det då, så blir det i alla fall någon bild från vårt vildsinta nyårsfirande som tog slut någon gång strax före tio. Precis lagom enligt undertecknad som verkligen inte är någon nattuggla. 

Sådärja, nu är vi på banan igen - 2026 års första blogginlägg är författat. 

Den stora julfinalen!

Nu har vi verkligen firat jul på alla tänkbara sätt, och mer lyckat än så här, ja det har jag svårt att tro att det kan bli. Igår inledde vi det stora familjefirandet med hela familjen. Som tur var hade tomten lämnat klappar att dela ut i säkert förvar hos morfarmor och morfarfar eftersom vi inte träffade flickorna på självaste Dopparedagen. (Inom parantes sagt så har jag aldrig begripit mig på det där med dopp i grytan. Skinka ska lagas i ugn. Basta).

Med list lyckades jag få alla supergulliga flickor att posera vid julgranen - en icke oäven bedrift måste jag säga. Vi inledde med traditionell julfika med saffransbullar och franska pepparkakor och sen blev det julklappsutdelning. Vissa fick stora gosedjur och blev överlyckliga över det, andra fick böcker och försvann in i böckernas förtrollande värld och Pyret och mormor studerade hur man skapar blommor och kaniner med piprensare på Pinterest. Det visar sig att man kan göra de mest fantasieggande skapelser! Loppan visade ett otillbörligt intresse för klapparna, men så hade hon ju fått en alldeles egen julklapp med en pipande snögubbe av syrran dagen före, så hon var ju fullt på det klara med att det säkert fanns roliga och bra saker i paketen.

Sedan bjöds vi på en kanske inte så traditionell men himla god julmiddag med mexikansk mat. Och ärligt talat, vid det här laget var nog alla mätta på skinka och grönkål och köttbullar och sånt så vi åt tills magarna stod i fyra hörn och maken och jag tackade vår lyckliga stjärna att vi hade promenerat till firandet så att det liksom fanns lite utrymme till alla dessa utsvävningar. Sen fick i alla fall morfarmor lite extrabonusmotion när vi skulle ta bussen hem; när vi kommit en bit på väg slog mig en undran om jag hade mobilen med mig? Ett liv utan mobil, det blir liksom knöligt. Jag letade igenom väskan, men insåg att jag fick löpa tillbaks till huset och se om jag glömt den där? Väl i huset tittade jag i väskan igen, och där låg den lille rackaren. Sprinta tillbaka tll maken och Loppan som tålmodigt väntade, och sen raska på bort till bussen. Som vi fick vänta på eftersom vi faktiskt var ute i god tid. Tänker ändå att en eller annan kalori blev bortmotionerad.

Nu var det ju inte slut på julfirandet för det, det allra sista klämde vi ur idag när vi åkte ut till Skrylle för att grilla korv och marshmallows. Det är tredje julgrillningen, så nu får man väl ändå anse att det är en fast etablerad tradition? Himla mysigt i alla fall. I år fick vi dessutom strålande väder, kallt men klart. Tur att vi hade en så fin eld att värma fingrarna vid. 

Jag har således för första gången i mitt liv ätit grillad marshmallows. Lite sotigt, lite kletigt, ganska sött. Jag tror inte att det kommer att bli ett stående inslag på min standardmeny, men roligt att ha testat i alla fall. Knyttet var lite trött och ville gärna sitta och ta igen sig hos sin mamma, men hon piggnade till sig så småningon. Loppan fick också korv, fattas bara annat! Även om hon nog tyckte att tilldelningen var lite snålt tilltagen. 

När alla ätit sig mätta på marshmallows, pinnbröd och korv (ja förutom Loppan då), så var det dags att släcka elden och packa ihop och köra hem igen. Mätta, rökluktande och glada - nu dröjer det ett år till nästa julfirande, men man måste säga att det har varit en hejdundrande bra jul i år! 

Inte bara friluftsliv

 Att döma av mina inlägg senare tid så kan man ju lätt förledas att tro att vi inte gör något annat än ränner runt i spenaten ideligen, ideligen. Och förvisso är det så att vi gärna tar våra rundor, men annat ska ju också hinnas med. Bloggas, till exempel. Vilket jag gör vid mitt nya halmstadskrivbord. Det visade sig ju att vi faktiskt befinner oss mer och längre tider i Halmstad än vad vi ursprungligen trott, och då behöver man ett skrivbord. Alla behöver en hörna som är ens egen, där man har sina pryttlar och pinaler. Maken sitter i skrivande stund vid sitt skrivbord och plitar på en artikel med pannan i djupa veck och jag behöver ju då ett eget skrivbord - och det har jag nu! Väldigt fint är det, och jag klappar kärleksfullt på det, när jag inte hamrar på tangenterna eller textar eller gör något annat.

Stickar, till exempel. Jag knåpar på med makens Tarjei Sweater, om kylan slår till, ja då vill jag vara beredd att linda in honom i dubbel tråd Per Gynt. Väldigt mysig stickning, rejäl liksom. Ullig och lite lagom rivig. Den kombinerar ju sånt som jag gillar; associationer till skidskytte (som jag inte utövar, tro inte det! Men titta kan man ju) och ull. Och stickning och maken. Win-win så det sprätter om det.

Läsa vill man också. Har precis börjat på Clare Pooleys Konsten att åldras utan värdighet. En sån titel kan man ju inte motstå! Jag har bara kommit en bit, men redan skrämt maken och vovven med högljudda skrattfrustningar. Lovar gott, med andra ord. Värdighet - det är väl inget att stå efter?

Dessemellan håller jag på att göra en skink- och purjolökspaj med de sista resterna av julskinkan, tvättmaskinen brummar på och ikväll ryker den sista skvätten glögg och de sista bitarna choklad. Ja, lite dragkamp med Loppan blir det också såklart. Däremot hann vi aldrig med något julbad och det tror jag hon ser som en klar bonus.

Så det är full sysselsättning där vi hinner med en hel del annat än att ranta runt i den halländska floran och faunan. Fast det blev ju en runda runt Slottsmöllan idag, det blev det. Får dock inte komma med på bild. Nu ska dock pajen ut ur ugnen, så nu får jag slita mig från mitt nya fina skrivbord.

Uteliv i juletid

 Man kan ju inte sitta inne hela dagarna och äta pepparkakor och saffransbullar, det säger ju sig själv. Dessutom vill man ju gärna ut och promenera med Loppan också, det är verkligen ingen uppoffring. I alla fall inte när det inte regnar iskallt på tvären.

Så julaftons morgon inleddes på ett utmärkt sätt med en promenad uppströms Nissan. Lite frost, lite sol och ett strålande julehumör hos såväl Loppan som matte. - Vi skulle kunna ta en selfie! sa jag till Loppan. Men så är det ju det där med höjdskillnad över havet... ingen kan beskylla mig för att vara övermåttan lång, men jämfört med en liten raggig terrierfröken tornar jag onekligen upp mig. Eftersom jag inte kan lyfta Loppan och samtidigt ta en selfie återstod ju att jag skulle ner på knä. Men nix, mina knän är inte kompatibla med sådana självmordsuppdrag. Självmord för knäna alltså, får jag väl tillägga. Alltså tog jag en ensam bild på Loppan, och det är ju gott nog. Jag känner inte att jag hade förskönat bilden om jag vore med. 

Men eftersom det här är en skrupulöst ärlig blogg så får jag med viss tveksamhet lägga ut det foto jag råkade ta av mig själv när jag böjde mig ner. Inte nog med att jag kommit åt selfieknappen, jag hade visst dessutom råkat få in ett läge där man förskönas med öron och nos och sånt. Jag bjuder på det. Det är ju ändå jul, menar jag. 

På eftermiddagen var det dags för ytterligare promenad, denna gång upphottad med makens deltagande. Maken har på mognare dagar blivit betydligare mer benägen att promenera med makan (=moi) och vovven (=Loppan). Dock inte på morgnar, ånej, det får finnas gränser för ens nyväckta promenadiver.

Vi beslöt oss för att promenera uppe på Galgberget. Där brukar det alltid vara fullt av barn på lekplatsen, motionärer i spåren och andra hundpromenörer. Nu kom vi dock dit vid tre-tiden. Vid tre på julafton, ja då är det Kalle på tv:n och då är folk uppenbarligen inte ute och ränner runt, vare sig på Galgberget eller annorstädes, så vi gick där i splendid isolation. Fast jag ska inte överdriva. Vi mötte ytterligare en matte med hund, och så småningom en som var ute och gick utan hund. Märkligt. Själva har vi inte sett på Kalle på många år, men nu fick maken ändå för sig att vi kunde ju titta lite när vi kom. Att man inte skulle kunna streama Kalle, ja det föresvävade vare sig maken eller mig, men jo, så var det. Man fick lite flashbacks till barndomen när gatorna tömdes när det var Arvingarna på tv:n. Eller Hylands hörna för den delen. Men oss sätter man inte på pottkanten så lätt, ånej. Maken letade fram den gamla Djungelboken från 1967 och sen trallade vi glatt med i var nöjd med allt som livet ger, tralala... samtidigt som jag med viss simultankapacitet gjorde färdigt revbensspjällen och gjorde mer halländsk långkål. Jag hade förvisso gjort grönkål redan på lillejulafton, men man vet hur det är med grönkål; ena stunden är den där, i nästa är den uppäten. Det blev lite skinka och sånt också, och lemon posset till efterrätt så undra på att det behövdes fler promenader idag.

Och dagens eftermiddagspromenad, den gick nere vi Lagaoset. Märkligt namn, och det är inte för att det direkt osar där, där Lagan rinner ut i havet. (Nu fick jag precis göra en googlepaus för att reda ut varför det ska heta oset och uppenbarligen betyder det 'åmynning', vilket ju verkar rimligt. Sedär, kan ju vara bra att veta när man löser korsord till exempel. Typiskt korsordsord kan jag känna).

Vi kom ner för sanddynen och maken undrade vilket håll jag ville gå åt? - Åt vänster, svarade jag prompt och tittade ogillande på honom när han gick åt fel håll. - Du sa ju vänster, sa maken då med visst fog och jag fick ju ge honom rätt. Även om jag inombords tyckte att han kunde väl ha begripit att jag menade höger? Jag menar, vi har ju ändå varit gifta i 45 år. Vi gick i alla fall såväl åt höger, som åt vänster, och sen åkte vi hem och åt saffransbulle. Man vill ju inte bli utmärglad tänker jag.

Vinterpromenader

Efter att ha varit lite så där fisljummet grått och varmt så har vädret börjat spotta upp sig; någon enstaka grad, och rentav sol och lite blå himmel. Då måste man ta tillfället i akt att bege sig ut i naturen och därför har maken, Loppan och jag idag begett oss ut på äventyr, banat nya vägar (i alla fall för oss) och uppsökt vita fläckar på kartan. Vita för oss alltså, även om jag medger att så värst vilt och oupptäckt var kanske inte målet för dagens promenad. Vi traskade nämligen iväg till Fylleåns mynning för att se där den rinner ut i havet. Vi gjorde ju ett försök tidigare i somras, men då råkade vi hamna på ortens nudiststrand, inklusive några nudister, så vi slog till reträtt. Kändes liksom lite fånigt att spatsera omkring där helt påklädd. Men med tanke på att det är nu mitt i vintern och en ynka grad, dock av pluskaraktär, ansåg vi att risken för att stöta på soldyrkare utan minsta lilla fikonlöv på sig var försumbar. Först gick vi längs ljungfälader och maken påtalade att för länge sedan var det väl ungefär så här hela Halland såg ut; bara låga vindpinade träd och ljung och sanddyner. Dock utan brus av E6:an i bakgrunden misstänker jag.

Nåväl, vi gick och vi gick och rätt vad det var kom vi fram till Fylleån. Den var full av vatten, vilket man ju kunnat sluta sig till av namnet. Vi följde ån och kom fram till havet där maken fotograferade mig som fotograferade Loppan som inte fotograferade alls. Väldigt trevlig promenad och de enda tre personer vi stötte på under vår upptäcktsfärd var väl påpälsade mot den svala havsluften.

Det första paret stötte vi på redan före vi kom till Fylleån och Loppan tänkte bums "hurra!" och störtade iväg för att hälsa, trots att matte ropade att hon skulle låta bli. Men Loppan är ungefär så lydig som hon tycker är av behovet påkallat och struntade i mattes rop, hon såg ju att här, här kom ett par som skulle tycka att det vore toppen att hälsa på en glad och raggig terrier. Och självklart hade Loppan rätt, hon är en god människokännare den vovven. Om än inte lydigare än vad hon själv finner strikt tillbörligt så här med ålderns rätt. 

 Andra promenader tas på kvällen, och maken fotograferade vårt kvarter som så här i juletider är illuminerat som befunne det sig i USA, dock kanske utan de värsta excesserna i form av tomtar och slädar och sånt. Men visst lyser det upp i kvällsmörkret och jag känner att vår egen fjuttiga ljusslinga på balkongen är lite väl minimalistisk. Nästa år får det nog fläskas på lite mer tror jag.

Igår var det fjärde advent och då promenerade vi i stand tillsammans med Kickan, Knyttet och deras föräldrar. Vi skulle titta på den stora granen på Stora Torg, och här känner jag att jag måste påtala att trots att jag alltid tycker att Halmstad är väldigt duktiga på det där med att utsmycka det offentliga rummet så är deras julgranar inte så mycket att hänga i granen (där fick jag till det!). Jodå, stor är den, men bara ljus och röda hjärtan - är det så himla spännande? Och dessutom var granen inte tänd trots att det var adventssöndag. Ja, alltså, den tänds ju senare på dagen, men nu var vi ju där på förmiddagen för att få lite julestämning och då tycker i alla fall jag att det minsta man kan begära är lite illumination. Och ska man fortsätta på det gnälliga temat så är granen på Lilla Torg ännu torftigare - bara ljusslingor som inte heller var tända. Men är man nu ute med en 4- och en 2-åring, ja då räcker det gott med tomtar i skyltfönster och en eller annan släde - ja vi hittade till och med en skyltfönster där tomten låg och sov. "Det är nissarna som jobbar nu" sa Kickan som är ett klokt barn. Tomten kunde ju behöva vila upp sig lite inför slitet på julafton.

Sen kom vi till Lilla Torg (med den torftiga granen). Torget är ganska nyrenoverat och där finns en liten portal. "Ställ er i portalen flickor, så kan jag ta ett foto på er" sa farmor som borde ha insett bättre än att komma med en sån förfrågan. Jaja. Det är ju ändå lite stelt och uppstyltat med sådana där poseringsbilder inser jag. 

Sen gick vi och fikade på Fribergs Konditori så det var minsann en bra promenad det också, om än lite mindre upplyst än man kunnat önska.

 

Inte direkt White Christmas - men julmys så det sprätter om det!

 Låt Bing drömma på - är man skåning, eller för alldel någon typ av hedershallänning, ja då vet man att någon vit jul, det är inte särskilt troligt. Jodå, visst vore det trevligt, men ska man låta ett gråmulet och milt väder göra att man mulnar ihop under juletid, ja då är man ute på tunn is. Vilket är rimligt när jag tänker efter, är det ingen snö så är det väl inte så troligt att isen ligger tjock. 

Julmys, det kan man fixa på så många sätt. Baka saffransbullar och skurna pepparkakor är en bra start. Hyacinter hjälper till. En eller annan tomte, stearinljus och glögg, utomordentliga julmysskapare allihop. Men det som verkligen sätter sprätt på juleandan, det är att julpyssla. Häromveckan var det ju julgranspåklädning och smällkaramellskapande med de små flickorna och i helgen var det dags att gå loss med de stora flickorna bland limstift, papper, klistermärken och allt vad som ska till.

I vanlig ordning hade mormor funderat på lite pyssel man kunde fixa - vika och limma femuddiga stjärnor, vika änglar och lite sånt. Grynet och Pyret tittade artigt och intresserat på och uttalade sig i positiva ordalag, men sen gick de loss och skapade och kreerade enligt egna önskemål. Precis som det ska vara! I år var det uppenbarligen läge att skapa julkort, och det blev jättefina kort, med akvarellmålning, glittriga klistermärken, tjusig teckning och det ena med det andra. I all synnerhet det andra tror jag. Färgen flödade, limmet limmade, skumtomtar åts och Vår julskinka har rymt dånade ur högtalaren.

Jag måste säga att det gläder ett gammaldags mormorshjärta att se så många julkort som skapades. Jag måste erkänna att jag tycker att det är lite trist att så många nuförtiden har avskaffat det där med julkort och möjligen skickar ett "god jul hörredu" via sms till alla i sin kontaktlista i mobilen. Jag blir mycket gladare av att få kort i brevlådan - och nu ser det ut som att återväxten på listan "Vi Som Gillar Julkort" är god!

Men innan vi skapade bjöds vi på ett stämningsfullt luciatåg (kort, men naggande gott) innan det var det ju dags att gå och köpa lördagsgodis. Sen tog vi en sväng runt Stortorget där Lunds finaste julgran ståtar. I år är den klädd med ugglor och ekorrar i granen och vi enades om att den verkligen var fin! 

- Du kan få ta ett foto på oss framför granen mormor, mammor gillar sånt! sa Grynet generöst och då gällde det ju att passa på. Sen grillades det lite marshmallows också innan vi knatade hem till pyssel, tacos och "Sunes Sommar" på kvällen. Den har några år på nacken, men blev väldigt uppskattad ändå av oss alla fyra. Mormor fick det lite svettigt dock när Sunes mamma förmanade Sunes storasyster när hon skulle på dejt med raggaren; "Tulo mellan knäna, Anna!". - Vad menar hon med? undrade flickorna och mormor snodde ihop en förklaring som inte direkt tåldes att granskasd i sömmarna, medan hon tänkte att den här frågan, den överlämnade hon med varm hand till föräldrarna. Sen somnade flickorna och mormor gott, medan morfar höll sig vaken ett bra tag till. Å andra sidan sov han längre på söndagsmorgonen så det jämnade ju ut sig.

Nu var det inte slut på julförberedelserna för det, nej minsann. Vi fick vara med på Grynets julavslutning på tvärflöjt och det var stämningsfullt och vackert! Samtidigt spelade Pyret avslutningsmatch mot föräldrarna på innebandyn och det hade ju varit roligt att se också, men man kan inte vara överallt tyvärr. Kvällen därpå var det avslutning på teatergruppen så nu har vi fått en härlig dos kultur den här veckan och känner att Jul! - just bring it on, alltså. 

Det blev nästan ett litet bakslag idag, men det redde ut sig. Kickan klagade lite på att vi inte hade någon stjärna i toppen på granen när hon och Knyttet klädde den och det skavde i farmors samvete. Gran utan stjärna?! Inte bra. Alltså for farfar och jag inom Clas Ohlson idag när vi kom upp till Halmstad och införskaffade en styck julstjärna, en med belysning. Här gällde det att sona tidigare försummelse, det kände farmor tydligt. Stjärnan applicerade och slokade prompt. - Men!!! sa farmor ogillande då och rätade upp den, varpå stjärneländet bums slokade igen. Men med hjälp av visst våld så sitter den numera någorlunda upprätt och den hotande stjärnkatastrofen är avvärjd. För tillfället i alla fall.

Musik i juletid

 Vissa saker vill man inte tumma på så här i juletid. Saffransbullar, t.ex. Eller rättare sagt, man vill visst lägga såväl tummarna som alla andra fingrar på dem men nu pratar vi mer metaforiska tummar. Hyacinter, de ligger också högt på listan. Tur då att det finns såväl hyacinter som saffransbullar att tillgå.

En annan sak man vill ha är julmusik, och då menar jag inte bara de där som går på repeat så fort man vågar sticka in näsan i en affär. (Även om jag kan medge att jag gärna gnolar med i All I Want for Christmas is You). Men det finns ju så mycket mer! Himla tur då att syrran lockat med oss på julkonsert i Klosterkyrkan i lördags. Där bjöds det lite av varje! Från gregoriansk julmusik över medeltiden och Piae Cantiones, engelska carols, folkmusik och alla andra århundraden tills det hela avslutades med White Christmas. Något för alla smaker med andra ord. 

Och jag får ju säga att det är få saker som får julkänslan att spritta som en polska i kroppen på en som när man sitter där i en lagom stor medeltida kyrka och en kammarkör dundrar loss i In Dulci Jubilo till exempel. Eller i ett medley av carols med alla spjäll öppna. Inget tingel, inget tangel, bara musik som blåser öronen av en. 

Lite mer tingel, för att inte säga tangel, var det igår. Men alldeles utmärkt på sitt sätt, som var liksom lite mer rejäl hollywoodsk musikal med extra allt! Här pratar vi glitter, paljetter, guldlamé och pang-på-rödbetan när Roxie Hart och Velma Kelly gjorde processen kort med manfolken. Kanske inte så mycket julkänsla, men en avgjort trevlig kväll det med.

Idag har det varit lite lugnare; Loppan och jag har besökt Akademibokhandeln här i Lund. Här serverades det förvisso inget hundgodis, men däremot stötte vi på Teodor, en galant ung norfolkherre. Ett ivrigt hälsande och svansviftande ägde rum och folk log förtjusta mot varandra. Vem blir inte glad av tvenne raggiga hundar, jag bara frågar. 

Sen blev det nybakta saffransbullar, te och skidskytte på tv:n och för tillfället sitter jag och lyssnar på "Money makes the world go around" ur Cabaret. Inte direkt julmusik det heller, men Cabaret är bra. Det var för övrigt den film jag och maken såg på vår första dejt, då någon gång i forntiden, så då är det väl klart att man gillar den musiken!

Nu hinner jag inte sitta här och blogga längre, maken har önskat sig stekt fläsk med löksås, och om det är så att maken önskar sig det så kan han väl få det, även om det är fredag och det kanske inte det är det första man tänker på när man tänker "fredagsmiddag". Men gott är det, så det blir nog bra.