Höstkänningar

Ännu är det sommar, ännu är det augusti, men visst börjar man få en liten aning om hösten? Inte mig emot, jag gillar årstidsväxlingar. Det är något i luften när man traskar ut med Loppan på morgonpromenaden. Inte så tidigt som när man jobbade, men definitivt morgon. Och förresten, inte kunde man väl tro hur upptagen man kan vara som pensionär. Herregud, det är ju fullt upp hela, hela tiden! Man har helt enkelt blivit sån som man log i mugg åt när man själv var inne i råttracet, en sån där pensionär som informerar sin omgivning om hur mycket man har att göra. Omgivningen himlar med ögonen.

Ingen kan ju påstå att det är synd om en för man gör ju faktiskt (nästan) bara sånt som är roligt. Häromdagen, till exempel, ja då knallade maken och jag till Örjans Vall där vi till makens oskrymtade belåtenhet såg Halmia tvåla till Vejby med 6-1. Medan maken mös och pös tittade jag upp emellanåt och sa "bravo!" lite så där i största allmänhet, medan jag stickade vidare på en strumpa. Hösten nalkas, som sagt, och då behövs lite ylle på fossingarna. En annan gång när jag också följde med gjorde Halmia också 6 mål, däremot när sonen följde med maken på match så förlorade de. Maken har nu bannlyst sonen från Örjans Vall.

En annan sak som kommer på hösten är bär. Häromdagen snavade vi ju över lingon i (mycket liten) mängd, och nu, nu är det hjortronens tid. Nu kan man ju tro att hjortron, de växer väl mest uppe i Norrland och vem vill ut och slåss mot norrländska mygg? Alltså har jag löst det genom att ropa in en härligt röd och alldeles myggfri vas "Hjortron", formgiven av Monica Bratt. Helt utan att jag planerat det har det nämligen visat sig att jag visst samlar lite på Monica Bratt-prylar och vem kan motstå rubinrött glas? Inte jag i alla fall. 

Jag vill ju tro att det inte bara är jag som är förberedd när höstkylan sätter in. Nej minsann. Grynets Riddari är färdig, alla trådar är fästa, den är blockad och väntar bara på att termometern ska visa ett färre antal grader. Så rolig stickning! Inte utan att man blir sugen på en Riddari själv. 

När man är färdig med ett projekt så infinner sig en viss rastlöshet. Ja, jo, strumpstickning kan man väl alltid pyssla med men man vill ju ha något mer rejält att hugga stickorna i. Mönster är införskaffat till en kofta till dottern, men eftersom hon också är lite känslig mot sticksig ull måste hon följa med och klappa på garn i butiken innan jag kan köpa garn till den. Eftersom hon ska ranta runt halva jordklotet och maken och jag därefter ska göra en något mer modest resa, får koftan ligga lite på vänt.

Så då fick det bli inköp till en Tarjei Sweater till maken.  Han föreslog svart, men jag lade in mitt veto. Sticka i svart, skulle inte tro det. Men grått är flott, så grått får det bli i två olika nyanser som ska blandas. Blir nog bra. Hoppas jag. För jag har läst beskrivningen och den är så där invecklat internationell; det är ett norskt mönster på engelska med German short rows och en himla massa andra intrikata saker verkar det som. Ska bli ohemult roligt att se om jag får ihop det.

Så ja, hösten är i antågande och det känns fint. Ännu kan det bli många soliga dagar och kanske rentav ett bad? Förra året badade vi ju för första gången en vecka in i september så hoppet finns ännu. Och till dess kan jag roa mig med mina germanska kortvarv. 

Ändrade roller

 När Grynet och Pyret kom och hängde med mormor och morfar förr i tiden så var det fullt ös hela tiden - det lektes intensivt, det  busades med Loppan, det skulle gås på potta, sovas middag och mitt i allt detta skulle det fixas köttbullar och plättar och gås ut med hund. Roligt, men intensivt!

Nu? Nu är det lika roligt, men på ett något annorlunda sätt. Mormor kan lugnt luta sig tillbaka medan Grynet och Pyret fixar lunchplättarna och dito -pannkakorna när de kom och hälsade på på sommarlovets sista dag.

När vi sedan skulle gå till torget och köpa glass (för varför skulle man inte göra det? Solig dag? Japp! Avsluta sommarlovet på ett bra sätt? Jajamen! Glass är gott? Absolut!), ja då behövde vare sig morfar eller mormor hålla reda på Loppan. Det gjorde Grynet och Pyret på egen hand, även om de påtalade att mormor kunde ha lärt Loppan att gå lite mer ordentligt och inte vimsa runt som en virrig höna. Mormor fick erkänna att när det gäller vimsig-höna-upplägget har Loppan lärt sig av ett proffs, nämligen mormor själv. 

Förr var det också så att när vi gick på Glasskulturen och köpte glass så brukade det vara antingen flickorna eller morfar som spillde glass på sig själva medan mormor ryckte ut med torkservetter. Så inte denna gång. Inte en glassfläck så långt ögat nådde. På dem. Mormor däremot spillde glass över hela sig själv som om jag vore en sån där chokladfontän, fast med glass då. Jag skyller på att struten var liten och att generositeten var stor hos de som skopade upp kulorna. Nåja, det var i alla fall undertecknad som fick strosa hemåt med klistriga händer och nötglassfläckar på såväl skjorta som byxor. Så då var det ju himla bra att jag inte behövde hålla i kopplet.

På kvällen, när flickorna åkt hem igen grillade vi i trädgården. Maken grillade, jag fixade den smashade potatisen och såsen och Loppan satt och stirrade stint på det tillagade och såg ut som att hon, hon får minsann aldrig smaka. Här var det alltså samma roller som alltid. Inklusive att det fick hon visst det, för matte är fast i sin roll som fjolligt medgörlig matte. Så allt har inte ändrat sig. 

Det växlar

Ena dagen umgås man med Kickan och Knyttet och regnet häller ner så att man måste ha regnkläder på sig när man går ut. Men det är ju så sant som det är sagt; det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

En annan dag umgås man med Grynet, Pyret och deras mamma och då har sommaren slagit till igen och bara tanken på regnkläder fick närmast en värmeslagsframkallande effekt. Nänä, badkläder var det som gällde, i alla fall för Grynet, morfar och mormor och sen var det dags för glasspaus i skuggan. 

Det är varmt och soligt - men vem vet hur länge detta varar? Alltså är det bäst att vara förberedd! Och ingen ska kunna komma och påstå att det är mitt fel om mina barnbarn fryser när vintern kommer - alltså sitter jag i den ljumma sommarkvällen på balkongen och stickar en olle till det frilufsande (eller är det Strövare hon är?) Grynet i tjockt ullgarn. En Riddari ska det bli, och jag är möjligen den sista person i stickvärlden som stickar Riddari, men nu, nu ska det äntligen ske! Rejält ullgarn, flerfärgsstickat ok; man kan ju inte annat än se detta som ren och skär njutningsstickning.

Idag var det dock lite för funt väder att sitta inne på dagen och sticka. Maken och jag, vi fick väl lite blodad tand (låter ju som om vi vore vampyrer) när vi gick Prins Bertils stig, så vi gav oss av ut i naturen igen. Dock inte längs havet idag, nix idag blev det insjö, hålvägar, forsande vatten och en himla massa nerförsbackar. Som sedan övergick i uppförsbackar. Bredaredssjön runt fick det bli.

Det började lite lugnt och fint med skogsväg och stig över kalhygge - men sen visade rundan sin sanna natur. Det var knöligt och knaggligt och nerför. Själv gillar jag inte nerför, det känns som om man skulle ramla hela tiden. Maken gillar nerför mer än uppför, så egentligen är det ju så att det är alltid någon som är nöjd! Vad Loppan gillar mest är oklart, men att få vara ute i naturen och snusa runt tror jag alltid hon gillar.

Här passerar vi precis över Assman - man kan se av mitt lättade flin att jag tänker att nu, nu är de västa nerförsbackarna avklarade. Ett fåfängt hopp. 

Men vi knatade på. Längs hålvägar och ute vid sjön. Väldigt vackert, annat kan man inte säga. 

"Hoppas ni hittar mycket svamp!" skrev svärdottern när hon hörde om vår skogspromenadplan. Och visst gjorde vi det. Åtminstone en svamp av oklar art, så den fick stå kvar. Sedan hittade vi några minimala lingon också och en groda (eller är det månne padda, här visar jag min okunskap om groddjuren) så man får väl ändå anse att vi fick många intryck på vår tur! Groddjuret var dock inte så sällskapligt och ville helst inte vara med på bild. Nåja, vi har alla våra bad hair-days när man inte vill figurera på sociala medier.

När vi passerat Fylleåns utlopp från Bredaredssjön gick sista biten längs banvallen där den gamla Bolmenjärnvägen gått, och det var måhända mer lättgånget men inte lika pittoreskt. Vi såg inte heller vare sig lingon, svampar eller vilda djur, ja man inte räknar Loppan så klart. Däremot såg vi den gamla stationsbyggnaden och  det fick ju vara vackert så.

Men nu väntar några kräftor, lite fisksoppa och ett glas vitt. Vem vet vad morgondagen medför? Ska det vara baddräktsväder? Regnställsväder? Eller ska jag sno mig på med Riddarin?

 

Ut på tur, aldrig sur

Okej, det stämmer väl kanske inte alltid, när regnet häller ner och leran går igenom de icke vattentäta skorna så kanske man mulnar till lite - men igår stämde det på pricken. En blåsig, lagom varm, solig dag, vad gör man då? Man tar en promenad såklart! Fast först tog vi bussen, vilket väl kanske inte direkt kvalificerar sig för begreppet "promenad", men någonstans ska man ju börja.

Och vi, vi ville börja i Tylösand. Lungorna fylldes av saltbemängt syre och håret for runt som vimplar i storm medan vi tog oss ner till Prins Bertils stig och började vår promenad. 

När man passerat de små fiskehoddorna kommer man ut på en blåsig, karg, klippig och otroligt vacker bit av kusten, och det är det som är så fint med kusten i Halland, den växlar snabbt mellan fina sandstränder, klippstränder, fälader och tallskog. Emellanåt satte vi oss ner och tog en liten paus. Den här dagen, den var helt och hållet inriktad på att carpa diem. Här skulle fångas sommarminnen som kan poppa upp som små ljudlösa hundvänliga fyrverkerier i minnet i novemberslask och februarimörker! 

När man tagit sig upp, upp, upp så var det dags att gå ner igen, ner till Tjuvahålan. På väg ner tog vi ytterligare en liten paus vid en synnerligen lämpligt placerad bänk. 

Därefter kommer man till Rhododendronparken.  Helt fel tid för att avnjuta rhododendronblommornas prakt, men det visade sig sedan att de ändå angripits av några illvillig stritar så att blomprakten tydligen inte varit sig lik i år ändå. Lummigt och grönt var det i alla händelser. Jag slänger väl in en bild på en rhododendron, så får man liksom tänka sig blomningen och då kan man ju helt bortse från elaka insektsangrepp.

Sen var det lite uppåt igen, och maken passade på att fotografera Tjuvahålan från andra hållet.  

Loppan och jag, vi traskade vidare, upwards and onwards som engelsmännen säger. Man kan notera att man liksom på köpet fick en sån där vindrufsigt nonchalant frisyr. 

Efter Svärjarehålan kom man in i lite mer tallskog på väg ner till Sandhamn. Där finns det, som ju namnet antyder, en liten sandstrand och där såg vi några surfare ut som väl ville passa på att utnyttja vågorna. Mest låg de dock på mage på sina brädor såg det ut som, vilket jag kan ha full förståelse för. Att stå upp på en ranglig bräda uppe på vågor ligger inte högt på min önskelista.

Vi passerade Kungastenen, inte mindre än tre kungar hade lämnat sin namnteckning där som ett slags rojalistiskt klotterplank. Vi ägnade dem inte så många tankar, för nu började man bli lite lagom hungrig och kände att det vore en god idé att sitta ner och vila sig ett tag så vi gick vidare mot Grötvik, för där planerade vi att äta. Dock inte gröt. 

 

Först passerade vi dock Walter Bengtssons museum, och där kunde man fika om man ville. Nu hade vi dock siktet inställt på Livbojen, som är en sommar pop-up-restaurang nere i hamnen och dit skulle vi. Med en belåten suck sjönk vi ner och åt toast skagen och drack ett glas vitt - så mycket bättre än gröt! Loppan fick vatten och hundgodis och la sig sedan platt och vilade sig. Hon har ju faktiskt fyra ben att bli lite trött i, inte bara två som maken och jag. 

Styrkta av räkor och Grüner Veltliner fortsatte vi sedan upp från Grötviks hamn och vidare mot enefäladerna vid Långenäsudden och sedan vidare mot Örnäsudden. Det kan hända att det inte blev fullt så många foton då, för fotografen var måhända lite mer mör vid det laget. 

Alla var dock vid gott mod och maken var till och med så spänstig att han ångade upp för sanddynerna för att fotografera och Loppan ångade efter, inte fick husse försvinna sådär. Själv höll jag mig dock nere på stigen och tänkte att han kommer nog tillbaka. Det finns gränser för hur mycket diem man behöver carpa, och någon brist på vackra vyer var det ändå inte.  

En och annan paus på lämpligt placerad bänk blev det också, och förutseende nog hade vi även med kaffe och bullar. Samt vatten och mer hundgodis. Något för alla smaker.  

Så småningom kom vi fram till Västra stranden där Loppan prompt for ut i vattnet, hon var väl varm och trött om tassarna kan jag tänka. Själva började vi också bli lite ömfotade vid det laget, så vi planerade att ta något kallt att dricka vid Söderfamiljens café. En mycket bra plan, om det nu inte visade sig att vi kom dit 20 minuter efter stängningsdags. Bara att traska vidare alltså, nu var vi ju ändå på upploppet.

Vi gick längs Dragvägen, och jag tänkte att här kunde någon gärna fått dra mig i en liten kärra. Vid det här laget var Loppan trött och tog varje tillfälle att pusta ut. Själv avstod jag dock från att lägga mig ner, för jag tänkte att då hade jag nog inte kommit på fötter igen.

Vi passerade Slottsbron och gick sedan genom Picassoparken. Den heter så därför att där står en staty gjord av Picasso. Den fotograferade jag inte, däremot fotograferade jag Walter Bengtssons staty. Walter, det var ju han med muséet i Grötvik, och det känns ju ändå mer närproducerat och bra. Statyn heter "Laxen går upp". Officiellt alltså. Egentligen heter den "Tre piss i Nissan".

Sen var vi nästan hemma, knappt 16 kilometer och drygt 27 000 steg senare. Loppan somnade prompt på mattan, och maken och jag hamnade i var sin fåtölj, mycket belåtna med oss själva och vår dag.

Lite knäppt ändå - först åker man buss i 26 minuter för att sedan ägna 6 timmar åt att ta sig tillbaka till ursprungspunkten. En otroligt fin dag, tidseffektiv eller ej. Idag lär det dock bli lite kortare promenader. Stickning, läsning och god mat står också på programmet.