Idrottsreportage

Maken är ju som bekant Halmian. Ett fotbollslag i en kanske inte alltför hög division, men som ändå ligger maken varmt om hjärtat. Det ligger dessutom Per Gessle varmt om hjärtat. Han sponsrar laget och på deras matchtröjor kan man läsa "Gessle 💖Halmia". Och det som är gott nog för Gessle, det är gott nog för mig. Dessutom är det ju så att jag minsann hjärtar maken, så vill han gå och titta på Halmia, ja då följer jag med. Även om jag nu fortfarande har synnerligen dimmiga begrepp om offside-regeln.

Det brukar ju vara så att när jag går och tittar, ja då vinner Halmia stort. Och nu, nu befinner sig laget i ett prekärt läge; trots att de enligt en mig närstående initierad rapportör som följer dem på alla medier som tänkas kan, spelat bra så har de förlorat de senaste matcherna, eller i alla fall bara spelat oavgjort trots sin överlägsenhet. 

Nu skulle de möta Tölö som ligger ungefär som de i serien och som slåss om att kunna kvala till en högre division. Målet var helt klart; Tölö måste tvålas till, och det rejält! Eftersom vi befinner oss i Halmstad när denna batalj utspelades så var uppdraget klart. Jag måste gå på match och utöva min magi, som mest verkar bestå i att jag sitter där med min stickning, låter maken informera mig om alla intrikata detaljer på plan och med jämna mellanrum så muttrar jag något förklenande om domaren som på det mest flagranta sätt lät Tölianerna komma undan med himmelskriande brott mot fotbollsreglerna. 

Till att börja med flöt allt på enligt plan. Halmianerna dominerade och rätt vad det var så trillade det in ett mål. 1-0 till Halmia. Vi nickade belåtet och jag stickade vidare. Men sen började de illsluta Tölianerna att liksom spotta upp sig och ta sig för att ta upp spelat på Halmias planhalva! Ja, man baxnar. Här kommer de som gäster till Halmstad och beter sig på detta sätt. Usch. 

Vid halvtid stod det ändå 1-0 och vi tänkte att det går nog vägen ändå. Sen började skymningen falla och det blev lite mörkare så jag stoppade undan stickningen och tittade lite mer aktivt, så att säga. Och tänk, då gjorde Tölö 1-1! Matchen böljade fram och tillbaka och maken började räkna minuter. Oavgjort kunde ändå funka. Oroväckande nog började Halmia bete sig som yra höns på plan så jag tänkte att här gäller det att gå tillbaka till plan 1A. Stickningen kom fram igen och till att börja med så verkade ulltrådarnas magi göra sig gällande. Halmia hade en jättemålchans bara någon minut före full tid, och det hördes ett kollektivt jämmerrop när bolluslingen smet precis utanför.

Och sen, i 90:e minuten, ja då tofflade Tölö in 2-1 (säkerligen var det egentligen offside tror jag, utan att fortfarande ha en faktiskt kunskap om vad detta innebär). Då var det roliga slut och vi vandrade vemodigt tillbaka hem till Loppan som är komplett ointresserad av fotboll.

Fotot är taget precis före matchstart när lagen hälsar på varandra. Sedan fanns det inten större anledning att fotografera.

Nu är det här inte något live-reportage, egentligen heller inte rykande aktuellt. Matchen gick av staplen i fredags kväll, men det tar ett tag att slicka såren och komma igen. Men komma igen, det gör vi, för såklart 💖vi fortfarande Halmia. Fattas bara annat. 

 

Besegrad av en Schweinelachsschnitzel

 Och det kan man ju förstå, det går ju knappt att uttala! Men nu lämnar vi schweinet åt sitt öde och börjar från början. Maken fyllde i början av året ett antal tämligen jämna år. För ett decennium sedan fyllde han också ett antal jämna år, fast färre då. Då utlovade jag i present att vi skulle gå på Operan i Stockholm och bo på Grand Hotel. Utmärkt present! tyckte maken. Enda lilla abret är väl att det inte blivit av riktigt, vilket maken på ett något småförargligt sätt informerat mig om lite då och då. Men den som väntar på något gott....väntar uppenbarligen ibland förgäves. Så inte i år! I år är mitt samvete rent som snö. Maken blev utlovad en resa till Rügen, lite spa, god mat och gott vin och fint väder. Ja, det där sista kan man ju aldrig lova säkert, men jag tar skamlöst åt mig äran att vi faktiskt hade strålande sol. I alla fall mestadels.

I arla morgonstund gav vi oss av mot Trelleborg och färjan till Rostock. Det hade ju förvisso varit mer smidigt att åka till Sassnitz, men den destinationen kan man uppenbarligen inte längre åka till från Sverige. Nåja, Rostock var väl ett helt ok alternativ. 

Färjeresan var väl inte direkt upphetsande, men vädret var, som sagt, strålande och Möns Klint lyste i bakgrunden. 

Jag hade bokat ett hotell i Sellin, en gammal badort på Rügen. På nätet såg det väldigt trevligt ut, men man vet ju hur det är med foton på en website - man kan få det mesta att se tjusigt ut. Dock kunde jag andas ut när vi körde in på Wilhelmstrasse; vackra vita hotell på båda sidor av gatan, lummiga gröna träd och havet i bakgrunden. 

Efter att ha packat upp gick vi en promenad bort till havet och ut på piren, innan det blev dags för ett dopp i takpoolen innan vi knallade ner för en 3-rätters i finmatsalen. Den finns dock inte med på bild för jag var fullt upptagen med att njuta av hummer, lammrygg och blåbärspannacotta med tillhörande delikata viner. Man måste prioritera. Det finns tillfällen när man har tid att fotografera, andra när man bara ska vara i nuet.

Efter en god natts sömn blev det frukost ute i solen. Och jag lovar, jag åt lite nyttigare saker innan jag kastade mig över kakor och prosecco. Lite får man ändå rycka i det sunda förnuftet. 

Sen gav vi oss iväg på upptäcktsfärd. Först åkte vi till Prora, man har ju hört talas om nazisternas betongklump vid havet (och inom parantes sedan, vilket hav och strand!). Numera är det inte så mycket betongklump över det hela, det mesta verkar ha renoverats till tjusiga lägenheter. Klart man fortfarande vill bo nära en så vacker strand! Någon liten ruffighet hittade vi dock innan vi begav oss tillbaka till bilen.

Nu ville vi åka och titta på den enorma kalkklippan Königsstuhl. Den ligger djupt inne i ett naturreservat, så man fick parkera 3 km därifrån och sedan gå eller ta bussen. Med mina knän och terrängen i åtanke fick det bli bussen till det facila priset av 350 kr. Dock för båda två, och då var inträdet inräknat för att komma ut på Skywalk, som var en konstruktion upphängd i vajrar. Alltså, så vackert! 

Sista stoppet för dagen blev i Putbus, även kallad Den Vita Staden, eller Rosornas stad. Ja, jo, vitt var det och rosor såg vi, men det var tämligen dött och stängt överallt, och det enda caféet vi hittade där vi skulle fylla på energinvåerna hade en service som i bästa fall kan kallas undermålig. Nåja, jag fick fotograferat en ros och vi tittade på Putbus Circus, som byggts med the Circus i Bath som förebild - och det är ju ändå lite roligt! Vi övergav Putbus och åkte tillbaka och simmade i takpoolen i stället innan vi gick ut och åt fisk. 

Morgonen därpå var det faktiskt inte strålande sol, men vad gjorde det? Jag hade bokat massage till oss båda och sedan tog vi det lugnt i och vid inomhuspoolen. Sämre kunde man haft det. 

Sen spruttade dock vädret upp sig igen, så vi kunde gå på promenad. Klart vi ville gå vid vattnet! Vi knallade ner till havet och gick sedan upp på Hochuferweg, När man väl tagit sig upp (det där "hoch" fanns inte med i namnet utan anledning) såg man kanske inte så mycket av vattnet. Pga rasrisk fick man inte gå för nära kanten, men det gjorde inget för det var vackert ändå. Jag pekade ut riktningen för maken när jag tyckte att han var väl långt ut, och han rättade snällt in sig i ledet igen.

Dagen därpå var det dags för mer sightseeing. En eller annan kyrka eller medeltida hus vill ju ändå till för en optimal semester. Vi åkte till Greifswald först där vi inledde med att ta en tur inom Mariakyrkan. Sedan gick vi bort till Alte Markt och tittade oss omkring. Vackert och med trevliga kaféer, men det var lite tidigt för en fika så vi behärskade oss. 

Efter att maken mycket kompetent läst kartan gick vi och tittade på Nicolaikirche, som var vackrare utanpå än inuti, tyckte i alla fall jag, och sedan passade vi på att titta på universitetshuset också. Lika bra att passa på, vem vet när man kommer tillbaka till Greifswald nästa gång? 

- Nu vill jag verkligen ha fika! sa jag bestämt till maken, så då tog vi oss till Stralsund som också har en Alte Markt och en Nicolaikirche. Samt ett medeltida rådhus som vi kunde beskåda när vi satt där på Alte Markt och slevade i oss en Schwedenbecher och en cappucino. 

Styrkta av kaffe, vaniljglass och ägglikör strosade vi sedan runt och utforskade omgivningen som inte gick av för hackor. 

Sedan blev det dags att ta sig tillbaka till Sellin i lagom takt, med en paus för att låta der Rasende Roland tuffa förbi. 

Sista kvällen tänkte vi äta ute på piren. Väldigt atmosfärrikt och rustikt och bra på alla sätt och vis. Och det var där som mina och Schweinelachsschnitzelns vägar korsades och den drog längsta strået gentemot mina divertiklar. Glupskheten blev mitt fall. Nu är vi hemma igen sedan några dagar och efter fasta och mer modest diet mår jag bättre igen.

Maken och jag, vi är helt överens om att vi hade några helt fantastiska dagar på Rügen! Dit åker vi gärna igen. 

Lite självbelåtet vill jag också påtala att den här gången då behövde inte maken vänta förgäves på den utlovade jubileumspresenten. 

Halmstad levererar

Man kan inte lita på SMHI, vilket i en del fall enbart är av godo. Syrran och jag skulle åka upp några dagar på tu man hand. Ja om man inte räknar ett gäng vovvar förstås, men de kommer ju liksom med på köpet. SMHI levererade en synnerligen medioker prognos; molnigt och regn och inte så varma grader. Men man kan ju ha roligt ändå, sa vi och packade för säkerhets skull ner lite regnkläder. Dvs, syrran packade, själv har jag regnkläder utplacerat lite här och var över nejden.

I onsdags kom vi upp. Solen strålade och värmde så efter att ha stärkt oss med lite fisksoppa drog vi ut till Västra Stranden. Det fanns fortfarande folk som badade, men själva höll vi oss på torra land, ja förutom Loppan som ju gillar att vada runt lite. Enya blev så till sig att hon höll på att ränna ut i havet hon med, men besinnade sig i sista stund och tvärnitade. Däremot visade hon var skåpet skulle stå när det var en överentusiastisk motionär som sprang intervaller (?) på stranden. "Ska det där föreställa springa?!" fnös Enya och fräste iväg, mycket snabbare och mycket elegantare. 

Ville man inte sprinta runt som en galning kunde man ju alltid bygga lite sandslott.

Fulltankade med frisk luft och sol tog vi sedan igen oss på balkongen med lite bubbel som syrran haft med sig - livet blir ju så mycket bubbligare med bubbel! Det kan sen hända att vi slumrade till lite när vi tittade på film på kvällen... men då är det ju så himla bra med streaming!

Sedan fortsatte det på detta angenäma vis. Vi gick runt och tittade på Halmstad, och då måste man ju ta ett foto på ett hjärta. Med hundar. Även hjärtan blir bättre med hundar. Sedan tittade vi på Klädnypan också, i grönt Pilkingtonglas. 

Man kan bli rätt hungrig av att turista, och då måste man fylla på med mat. Och lite vin. Mycket viktigt! Vi satt länge på Vattnet och njöt av tillvaron och vovvarna låg snällt under bordet och väntade. Åh vad det är trevligt med att det är så pass många restauranger numera som tillåter snälla hundar att komma in. Man blir ju onekligen mer benägen att gå ut och äta då. Maken och jag, vi har som princip att kommer det raskt in en skål med vatten till Loppan, ja då ryker omedelbart dricksen upp. Såna som gillar Loppan, dem gillar vi. 

Tja, sedan fortsatte vi på samma braiga sätt; promenader vid havet, mat och prat och solsken och balkonghäng. Väldigt fina dagar helt enkelt.

På fredagen, ja då regnade det, men då skulle vi ju ändå åka hem så det kunde göra detsamma. Fast först tog vi regnjackor och hundar och gick till Skånska Hembageriet och fikade för att inte liksom missa något nu när vi hade chansen. Cappuchino och toscamazarin, så fick det bli. Vovvarna var mycket duktiga och kom bara fram då och då för att påtala att om de nu inte fick någon mazarin så ville de i alla fall ha hundgodis. Någon rättvisa fick det ju ändå vara.