När habegäret slår till

 När man är krasslig, då ska man dricka mycket. Kanske inte direkt vin, men det är man ju ändå inte sugen på vid det laget, nej det är mer varmt te som gäller. Här känner jag att det behövs göras en liten utvikning från den (eventuella) röda tråd som finns. Låt oss tala om muggar.

I muggfrågan är maken och jag på olika sidor. Maken tycker att man kan dricka såväl kaffe som te ur vilken lämplig mugg som helst, ja företrädesvis kanske en större när det gäller te - men kan man hälla vätska i muggen, ja då kan han dricka ur den. Själv håller jag väl i teorin med om det, men sen tycker jag ju ändå att det liksom smakar bättre om man dricker ur en favoritmugg. Och då har jag lite olika att tillgå; i Halmstad har jag en loppad vit mugg med blå prickar som passar utmärkt till kaffe, och en likaså loppad stor blå keramikmugg som passar lika bra till te. 

I Lund är utbudet lite större; kaffe dricks företrädesvis antingen ur en rosa muminmugg som jag fått av en väldigt god vän eller ur en lingonmönstrad mugg som jag köpt i butiken i Botaniska trädgården. Gäller det te, ja då har jag antingen en keramikmugg mönstrad med fiskar som jag fått av dottern eller en mugg mönstrad med älg i vinterlandskap. Passar ju utmärkt nu när det är vinter! Så egentligen behövde jag inte fler muggar. Men så kom det reklam från tehuset Java... och då är det klart man kollar in deras utbud för de har gott om fina muggar. Och där, där fanns den! Gick inte att motstå. Loppan och jag ångade iväg för att inhandla en sådan. Först blev det lite tjorvigt för de hittade inte den i butiken, men allt löste sig till belåtenhet. Så nu har jag belåtet kunnat hälla i mig mitt värmande kryddiga te ur denna fina mugg, och jag är helt säker på att det skyndat på tillfrisknandet.

Förvisso är den Helt Fel namngiven. "Yorkie" heter muggen. Men det ser ju vem som helst att det är minsann ingen yorkshireterrier som plirar så glatt emot en från muggen, nej det är en australisk terrier, sanna mina ord! Yorkisar är söta de också, men de är lite liksom tanigare och spetsigare i ansiktet, och väldigt mycket mindre än en aussie. Även om det nu inte syns på en mugg. Men nog är det så? Inte kan man påstå annat än det är Loppan upp i dagen?!

Nu säger jag inte att jag aldrig mer kommer att sukta efter en fin mugg - men för tillfället känner jag mig väldigt belåten med mitt mugginnehav.

Just nu ser Loppan kanske inte direkt ut som på muggen. Lite tröttare, lite tufsigare är hon. Jo för Loppan har varit hos veterinären och opererat ut lite tjorviga tänder och då blir man lite medtagen. - Vi försökte kamma till henne när hon vaknade upp ur narkosen, men det blev nog inte jättebra sa sköterskan lite urskuldande när vi hämtade hem Loppan. Vem brydde sig om det, borsta och kamma kan vi göra själva när hon piggnat på sig. Just då, i tisdags eftermiddag, var hon så trött att hon inte sa så mycket som ett pip åt katten i väntrummet vilket ju verkligen inte är likt Loppan alls! Äta ville hon inte heller, bara ligga nerbäddad och vara ynklig, Men redan igår var hon så pass pigg att hon ville jaga ekorrar i Botan på morgonrundan, så det känns definitivt som att såväl hon som matte är på bättringsvägen. Loppan med hjälp av kirurgi under narkos, matte med hjälp av sin nya mugg. Kan ju säga att Loppans metod var betydligt dyrare.

Kalas med och utan förhinder

I lördags var vi bjudna på kalas! Alltså hoppade vi i kalaskläderna, kammade oss (och även Loppan, vilket nog kan ses som förspilt arbete), hämtade syrran och Enya och dundrade in i det kaos som utbryter när somliga sjunger jamåhonleva mer eller mindre falskt och andra gastar i högan sky "var é katterna, det är det jag vill veta!!".

Jo för vår egen kreativa, finurliga Pyret fyllde 8 år! Nu finns det bara en enda liten siffra kvar på födelsedagståget och sen har det gjort sitt. Men än så länge fick det trona på bordet, vi åt jättegod tårta som Pyrets farmor bakat, vi sjöng och pratade och emellanåt sa jag "tyst Loppan!" - dock utan större förhoppning om att hon skulle hörsamma det. 

Tyvärr hade några fallit offer för ett virus som uppenbarligen inte var på kalashumör, men vi andra som var där, vi åt gott, spelade Uno, pysslade piprensarblommor och hade en himla trevlig eftermiddag!

Idag var det åter kalasdags. Maken fyller år minsann! Så många att det inte finns något födelsedagståg som skulle räcka till, men Loppan och jag sjöng i alla fall och serverade frukost på sängen. Kan ha varit mest jag.

Sen var meningen att vi skulle gå på Mat och Destillat i kväll och avnjuta en Chef's Choice med tillhörande viner. Denna utmärkta tradition började vi med första vintern vi hade flyttat in till centrum och sedan har maken och jag (och på senare år Loppan) troget gått dit varje födelsedag.

Så icke i år. Det där viruset, som måste vara av någon sådan där gammaltestamentaktigt slag där man absolut inte ska ha något roligt alls, utan bara vänta på domedagen, det slog till mot undertecknad. Så nu har maken fått välja; ville han ha vetegariska morotsbiffar eller moussaka på svenska? Han valde moussakan, så nu hoppas jag den blir god där den står och puttrar i ugnen. Så i stället för 5 rätter av delikata rätter blir det moussaka och ett glas vin. För maken. Själv mår jag så pass dåligt att det vore bortkastat med vin på mig.

Men det kommer fler dagar, friskare dagar av glättigare slag och då, så slår vi till med en 5-rätters i stället. 

Alpkänningar

 Nu är det ju länge sedan jag befann mig i närheten av en alp, eller ett fjäll för den delen. Jag kommer dock fortfarande ihåg känslan av att komma ut i lagom många minusgrader, torr, kall, pudrig snö, gnistrande sol och när det liksom luktar vinter.

Precis så var det dock i morse, minus bergstoppar och slalomskidor under fötterna. Gudskelov. Men jättehärligt, lite lagom backigt och glada hundar, kan man önska sig något bättre? Susanne, voffsen och jag rände runt på golfbanan, och idag var antalet längdskidåkare något färre och de höll sig mer på lite plan mark, medan vi knatade uppför backen mot de sista 9 hålen där det idag var saligen befriat från skidåkare som muttrade på en när man drog fram med sina hundar.

Man kan notera att när vi ropade "kom så ska vi ta en bild" så kom en (1) av tre, den yngsta. De två äldre tycker sig med ålderns rätt ha privilegiet att säga "jaja, jag kommer i sinom tid, jag ska bara...". Och det där "bara" var möjligen att leta sork under snön eller bara i största allmänhet göra precis det man själv vill. När jag tänker efter så är det väl ungefär så jag själv fungerar nu när jag inte är purung längre.  

Turen avslutades, inte med glühwein, utan med kaffe och några av de sista saffransbullarna och det gick precis lika bra. Sen åkte vi hem igen med snö i skägget (inte jag som tur är) och tittade på när skidskyttarna kavade runt i dimma. De hade nog också hellre befunnit sig i Kungsmarken, med saffransbullar, glada hundar och varmt kaffe. 

Vältajmat, otajmat och inte tajmat alls

 Och vips är man redan en bit in på 2026. Vintern har kommit och för en gångs skull är det precis en sån vinter som man önskar sig, men sällan får. Snön har dalat i stora fluffiga flingor, inget slask på tvären vilket man är innerligt tacksam för. Det är lagom många minusgrader så sagda snö är tämligen torr utan minsta slabb och än så länge igen is. Förvisso får Loppan snöbollar i pälsen ändå, men det är väl det man har en hårfön till? Nej, jag är nöjd och tacksam, jag gillar att det blir ljust och fint, det ska vara ordning och reda. En årstid efter den andra, inte ett enda hopblandat mischmasch av regniga 8 grader och blåst.

Jaha, nu har jag väl stuckit ut hakan, så nu blir det väl blixhalka eller snöstorm eller annat elände som bara väntar på att kasta sig över en. Men innan detta elände brakar loss får man ta sina vinterpromenader! Idag, till exempel, åkte maken, Loppan och jag ut till Kungsmarken för att promenera på golfbanan där. När vi kom fram gapade vi förbluffat över två olika saker, varav den första var mängden av skidåkare som for fram kors och tvärs. Jodå, man är van vid att det så fort det blir minsta snö så dyker de upp, med vasaloppsambitionerna lysande ur ögonen - men i dessa horder? Dessutom skulle de prompt upp och åka på de sista 9 hålen där man brukar kunna låta sin vovve löpa fritt över nejden när vintern kommit. De flesta var dock bara glada över att se en snöig Loppa, medan några muttrade om att man skulle inte gå i spåren. Uppenbarligen har de missförstått att det är allemansrätten som gäller, att det inte finns några särskilda skidspår utan det var som ett enda sicksack av spår hit och dit - och då kan man ju faktiskt samsas tycker man. Nåja, det var bara en eller annan surkart som dök upp ur dimman.

För det var den andra saken vi tappade lite hakan inför, att det var så dimmigt! Hade vi inte kunnat banan utan och innan hade man nu känt sig lite vilsen men nu traskade vi på med tillförsikt.

Den här promenaden belyser också det där som står i rubriken; när det gäller skidor så är det som i sången "jag är ute när gumman min är inne, jag går in när gumman min går ut". Vi köpte ju längdåkningsskidor för ett antal år sedan och kavade runt lite just här på Kungsmarken en (1) vinterdag. Sen blev det inte så mycket vinter, men så köpte vi lägenheten i Halmstad och då, för två år sedan, ja då blev det vinter där, och skidorna befann sig i Lund. Alltså flyttade vi skidorna till Halmstad och där står de nu i vårt källarförråd medan vi får pulsa runt utan skidor på fötterna här. Annars hade vi ju kunnat ha Loppan som draghund!  Eller, när jag tänker närmare efter, kanske inte. Loppan är nämligen lite terrieraktig av sig och går gärna sina egna vägar och gör sina egna ryck, och det är nog inte kompatibelt med den stadiga långsamma takt i utstakad riktning som hennes matte önskat.

Däremot så var det alldeles väldigt vältajmat med det här vintervädret för jag har alldeles precis blivit klar med makens Tarjei sweater som jag hållit på med ett tag. Dubbel tråd Per Gynt, det blir man varm av! Så maken har fått flitig avändning för sin tröja vilket ju gläder en stickerskas hjärta! Himla rolig stickning var det också. 

Det som inte hade någon tajm alls, ja det var vårt nyårsfirande. Syrran och Enya skulle komma, bordet var dukat, maten planerad och bubblet låg och svalkade sig. Då slog något illasinnat virus till, så av den planerade nyårskvällen blidde det kanske lite mer en fingertuta, men inte så värst mycket mer. Nåja, vi tar det ju ändå lugnt eftersom Loppan blir så rädd. Nu fick hon potenta grejer som veterinären skrivit ut, så det gick rätt bra ändå. 

Och maken blev ju frisk igen, så då firade vi nyårsafton i söndags istället. Herregud, mycket lugnare och vad spelar egentligen någon dag hit eller dit för roll?! Syrran och Enya kom då i stället och vi hade en mysig kväll. Maten blev bra, vinet var gott och likaså sällskapet. Av allt detta finns det ett enda foto, nämligen över de tuileflarn som jag bakade för att dekorera efterrätt med, som var irish coffee crème brulèe. Så jag slänger väl in det då, så blir det i alla fall någon bild från vårt vildsinta nyårsfirande som tog slut någon gång strax före tio. Precis lagom enligt undertecknad som verkligen inte är någon nattuggla. 

Sådärja, nu är vi på banan igen - 2026 års första blogginlägg är författat. 

Den stora julfinalen!

Nu har vi verkligen firat jul på alla tänkbara sätt, och mer lyckat än så här, ja det har jag svårt att tro att det kan bli. Igår inledde vi det stora familjefirandet med hela familjen. Som tur var hade tomten lämnat klappar att dela ut i säkert förvar hos morfarmor och morfarfar eftersom vi inte träffade flickorna på självaste Dopparedagen. (Inom parantes sagt så har jag aldrig begripit mig på det där med dopp i grytan. Skinka ska lagas i ugn. Basta).

Med list lyckades jag få alla supergulliga flickor att posera vid julgranen - en icke oäven bedrift måste jag säga. Vi inledde med traditionell julfika med saffransbullar och franska pepparkakor och sen blev det julklappsutdelning. Vissa fick stora gosedjur och blev överlyckliga över det, andra fick böcker och försvann in i böckernas förtrollande värld och Pyret och mormor studerade hur man skapar blommor och kaniner med piprensare på Pinterest. Det visar sig att man kan göra de mest fantasieggande skapelser! Loppan visade ett otillbörligt intresse för klapparna, men så hade hon ju fått en alldeles egen julklapp med en pipande snögubbe av syrran dagen före, så hon var ju fullt på det klara med att det säkert fanns roliga och bra saker i paketen.

Sedan bjöds vi på en kanske inte så traditionell men himla god julmiddag med mexikansk mat. Och ärligt talat, vid det här laget var nog alla mätta på skinka och grönkål och köttbullar och sånt så vi åt tills magarna stod i fyra hörn och maken och jag tackade vår lyckliga stjärna att vi hade promenerat till firandet så att det liksom fanns lite utrymme till alla dessa utsvävningar. Sen fick i alla fall morfarmor lite extrabonusmotion när vi skulle ta bussen hem; när vi kommit en bit på väg slog mig en undran om jag hade mobilen med mig? Ett liv utan mobil, det blir liksom knöligt. Jag letade igenom väskan, men insåg att jag fick löpa tillbaks till huset och se om jag glömt den där? Väl i huset tittade jag i väskan igen, och där låg den lille rackaren. Sprinta tillbaka tll maken och Loppan som tålmodigt väntade, och sen raska på bort till bussen. Som vi fick vänta på eftersom vi faktiskt var ute i god tid. Tänker ändå att en eller annan kalori blev bortmotionerad.

Nu var det ju inte slut på julfirandet för det, det allra sista klämde vi ur idag när vi åkte ut till Skrylle för att grilla korv och marshmallows. Det är tredje julgrillningen, så nu får man väl ändå anse att det är en fast etablerad tradition? Himla mysigt i alla fall. I år fick vi dessutom strålande väder, kallt men klart. Tur att vi hade en så fin eld att värma fingrarna vid. 

Jag har således för första gången i mitt liv ätit grillad marshmallows. Lite sotigt, lite kletigt, ganska sött. Jag tror inte att det kommer att bli ett stående inslag på min standardmeny, men roligt att ha testat i alla fall. Knyttet var lite trött och ville gärna sitta och ta igen sig hos sin mamma, men hon piggnade till sig så småningon. Loppan fick också korv, fattas bara annat! Även om hon nog tyckte att tilldelningen var lite snålt tilltagen. 

När alla ätit sig mätta på marshmallows, pinnbröd och korv (ja förutom Loppan då), så var det dags att släcka elden och packa ihop och köra hem igen. Mätta, rökluktande och glada - nu dröjer det ett år till nästa julfirande, men man måste säga att det har varit en hejdundrande bra jul i år! 

Inte bara friluftsliv

 Att döma av mina inlägg senare tid så kan man ju lätt förledas att tro att vi inte gör något annat än ränner runt i spenaten ideligen, ideligen. Och förvisso är det så att vi gärna tar våra rundor, men annat ska ju också hinnas med. Bloggas, till exempel. Vilket jag gör vid mitt nya halmstadskrivbord. Det visade sig ju att vi faktiskt befinner oss mer och längre tider i Halmstad än vad vi ursprungligen trott, och då behöver man ett skrivbord. Alla behöver en hörna som är ens egen, där man har sina pryttlar och pinaler. Maken sitter i skrivande stund vid sitt skrivbord och plitar på en artikel med pannan i djupa veck och jag behöver ju då ett eget skrivbord - och det har jag nu! Väldigt fint är det, och jag klappar kärleksfullt på det, när jag inte hamrar på tangenterna eller textar eller gör något annat.

Stickar, till exempel. Jag knåpar på med makens Tarjei Sweater, om kylan slår till, ja då vill jag vara beredd att linda in honom i dubbel tråd Per Gynt. Väldigt mysig stickning, rejäl liksom. Ullig och lite lagom rivig. Den kombinerar ju sånt som jag gillar; associationer till skidskytte (som jag inte utövar, tro inte det! Men titta kan man ju) och ull. Och stickning och maken. Win-win så det sprätter om det.

Läsa vill man också. Har precis börjat på Clare Pooleys Konsten att åldras utan värdighet. En sån titel kan man ju inte motstå! Jag har bara kommit en bit, men redan skrämt maken och vovven med högljudda skrattfrustningar. Lovar gott, med andra ord. Värdighet - det är väl inget att stå efter?

Dessemellan håller jag på att göra en skink- och purjolökspaj med de sista resterna av julskinkan, tvättmaskinen brummar på och ikväll ryker den sista skvätten glögg och de sista bitarna choklad. Ja, lite dragkamp med Loppan blir det också såklart. Däremot hann vi aldrig med något julbad och det tror jag hon ser som en klar bonus.

Så det är full sysselsättning där vi hinner med en hel del annat än att ranta runt i den halländska floran och faunan. Fast det blev ju en runda runt Slottsmöllan idag, det blev det. Får dock inte komma med på bild. Nu ska dock pajen ut ur ugnen, så nu får jag slita mig från mitt nya fina skrivbord.

Uteliv i juletid

 Man kan ju inte sitta inne hela dagarna och äta pepparkakor och saffransbullar, det säger ju sig själv. Dessutom vill man ju gärna ut och promenera med Loppan också, det är verkligen ingen uppoffring. I alla fall inte när det inte regnar iskallt på tvären.

Så julaftons morgon inleddes på ett utmärkt sätt med en promenad uppströms Nissan. Lite frost, lite sol och ett strålande julehumör hos såväl Loppan som matte. - Vi skulle kunna ta en selfie! sa jag till Loppan. Men så är det ju det där med höjdskillnad över havet... ingen kan beskylla mig för att vara övermåttan lång, men jämfört med en liten raggig terrierfröken tornar jag onekligen upp mig. Eftersom jag inte kan lyfta Loppan och samtidigt ta en selfie återstod ju att jag skulle ner på knä. Men nix, mina knän är inte kompatibla med sådana självmordsuppdrag. Självmord för knäna alltså, får jag väl tillägga. Alltså tog jag en ensam bild på Loppan, och det är ju gott nog. Jag känner inte att jag hade förskönat bilden om jag vore med. 

Men eftersom det här är en skrupulöst ärlig blogg så får jag med viss tveksamhet lägga ut det foto jag råkade ta av mig själv när jag böjde mig ner. Inte nog med att jag kommit åt selfieknappen, jag hade visst dessutom råkat få in ett läge där man förskönas med öron och nos och sånt. Jag bjuder på det. Det är ju ändå jul, menar jag. 

På eftermiddagen var det dags för ytterligare promenad, denna gång upphottad med makens deltagande. Maken har på mognare dagar blivit betydligare mer benägen att promenera med makan (=moi) och vovven (=Loppan). Dock inte på morgnar, ånej, det får finnas gränser för ens nyväckta promenadiver.

Vi beslöt oss för att promenera uppe på Galgberget. Där brukar det alltid vara fullt av barn på lekplatsen, motionärer i spåren och andra hundpromenörer. Nu kom vi dock dit vid tre-tiden. Vid tre på julafton, ja då är det Kalle på tv:n och då är folk uppenbarligen inte ute och ränner runt, vare sig på Galgberget eller annorstädes, så vi gick där i splendid isolation. Fast jag ska inte överdriva. Vi mötte ytterligare en matte med hund, och så småningom en som var ute och gick utan hund. Märkligt. Själva har vi inte sett på Kalle på många år, men nu fick maken ändå för sig att vi kunde ju titta lite när vi kom. Att man inte skulle kunna streama Kalle, ja det föresvävade vare sig maken eller mig, men jo, så var det. Man fick lite flashbacks till barndomen när gatorna tömdes när det var Arvingarna på tv:n. Eller Hylands hörna för den delen. Men oss sätter man inte på pottkanten så lätt, ånej. Maken letade fram den gamla Djungelboken från 1967 och sen trallade vi glatt med i var nöjd med allt som livet ger, tralala... samtidigt som jag med viss simultankapacitet gjorde färdigt revbensspjällen och gjorde mer halländsk långkål. Jag hade förvisso gjort grönkål redan på lillejulafton, men man vet hur det är med grönkål; ena stunden är den där, i nästa är den uppäten. Det blev lite skinka och sånt också, och lemon posset till efterrätt så undra på att det behövdes fler promenader idag.

Och dagens eftermiddagspromenad, den gick nere vi Lagaoset. Märkligt namn, och det är inte för att det direkt osar där, där Lagan rinner ut i havet. (Nu fick jag precis göra en googlepaus för att reda ut varför det ska heta oset och uppenbarligen betyder det 'åmynning', vilket ju verkar rimligt. Sedär, kan ju vara bra att veta när man löser korsord till exempel. Typiskt korsordsord kan jag känna).

Vi kom ner för sanddynen och maken undrade vilket håll jag ville gå åt? - Åt vänster, svarade jag prompt och tittade ogillande på honom när han gick åt fel håll. - Du sa ju vänster, sa maken då med visst fog och jag fick ju ge honom rätt. Även om jag inombords tyckte att han kunde väl ha begripit att jag menade höger? Jag menar, vi har ju ändå varit gifta i 45 år. Vi gick i alla fall såväl åt höger, som åt vänster, och sen åkte vi hem och åt saffransbulle. Man vill ju inte bli utmärglad tänker jag.