Uteliv i juletid

 Man kan ju inte sitta inne hela dagarna och äta pepparkakor och saffransbullar, det säger ju sig själv. Dessutom vill man ju gärna ut och promenera med Loppan också, det är verkligen ingen uppoffring. I alla fall inte när det inte regnar iskallt på tvären.

Så julaftons morgon inleddes på ett utmärkt sätt med en promenad uppströms Nissan. Lite frost, lite sol och ett strålande julehumör hos såväl Loppan som matte. - Vi skulle kunna ta en selfie! sa jag till Loppan. Men så är det ju det där med höjdskillnad över havet... ingen kan beskylla mig för att vara övermåttan lång, men jämfört med en liten raggig terrierfröken tornar jag onekligen upp mig. Eftersom jag inte kan lyfta Loppan och samtidigt ta en selfie återstod ju att jag skulle ner på knä. Men nix, mina knän är inte kompatibla med sådana självmordsuppdrag. Självmord för knäna alltså, får jag väl tillägga. Alltså tog jag en ensam bild på Loppan, och det är ju gott nog. Jag känner inte att jag hade förskönat bilden om jag vore med. 

Men eftersom det här är en skrupulöst ärlig blogg så får jag med viss tveksamhet lägga ut det foto jag råkade ta av mig själv när jag böjde mig ner. Inte nog med att jag kommit åt selfieknappen, jag hade visst dessutom råkat få in ett läge där man förskönas med öron och nos och sånt. Jag bjuder på det. Det är ju ändå jul, menar jag. 

På eftermiddagen var det dags för ytterligare promenad, denna gång upphottad med makens deltagande. Maken har på mognare dagar blivit betydligare mer benägen att promenera med makan (=moi) och vovven (=Loppan). Dock inte på morgnar, ånej, det får finnas gränser för ens nyväckta promenadiver.

Vi beslöt oss för att promenera uppe på Galgberget. Där brukar det alltid vara fullt av barn på lekplatsen, motionärer i spåren och andra hundpromenörer. Nu kom vi dock dit vid tre-tiden. Vid tre på julafton, ja då är det Kalle på tv:n och då är folk uppenbarligen inte ute och ränner runt, vare sig på Galgberget eller annorstädes, så vi gick där i splendid isolation. Fast jag ska inte överdriva. Vi mötte ytterligare en matte med hund, och så småningom en som var ute och gick utan hund. Märkligt. Själva har vi inte sett på Kalle på många år, men nu fick maken ändå för sig att vi kunde ju titta lite när vi kom. Att man inte skulle kunna streama Kalle, ja det föresvävade vare sig maken eller mig, men jo, så var det. Man fick lite flashbacks till barndomen när gatorna tömdes när det var Arvingarna på tv:n. Eller Hylands hörna för den delen. Men oss sätter man inte på pottkanten så lätt, ånej. Maken letade fram den gamla Djungelboken från 1967 och sen trallade vi glatt med i var nöjd med allt som livet ger, tralala... samtidigt som jag med viss simultankapacitet gjorde färdigt revbensspjällen och gjorde mer halländsk långkål. Jag hade förvisso gjort grönkål redan på lillejulafton, men man vet hur det är med grönkål; ena stunden är den där, i nästa är den uppäten. Det blev lite skinka och sånt också, och lemon posset till efterrätt så undra på att det behövdes fler promenader idag.

Och dagens eftermiddagspromenad, den gick nere vi Lagaoset. Märkligt namn, och det är inte för att det direkt osar där, där Lagan rinner ut i havet. (Nu fick jag precis göra en googlepaus för att reda ut varför det ska heta oset och uppenbarligen betyder det 'åmynning', vilket ju verkar rimligt. Sedär, kan ju vara bra att veta när man löser korsord till exempel. Typiskt korsordsord kan jag känna).

Vi kom ner för sanddynen och maken undrade vilket håll jag ville gå åt? - Åt vänster, svarade jag prompt och tittade ogillande på honom när han gick åt fel håll. - Du sa ju vänster, sa maken då med visst fog och jag fick ju ge honom rätt. Även om jag inombords tyckte att han kunde väl ha begripit att jag menade höger? Jag menar, vi har ju ändå varit gifta i 45 år. Vi gick i alla fall såväl åt höger, som åt vänster, och sen åkte vi hem och åt saffransbulle. Man vill ju inte bli utmärglad tänker jag.