Kaos är granne med gud

Faktum är att jag vet precis vad jag gjorde idag för 35 år sedan - det är inte för att jag har ett så fantastiskt minne, men min bröllopsdag kommer jag faktiskt ihåg. Något yngre, något smalare, något mindre gråhåriga vandrade vi ner längs kyrkogången, maken och jag. Då för 35 år sedan. Sen gick åren. Det kom en kemistisk dotter. En dental son. Och så, när vi varit gifta i 25 år åkte vi till Cornwall och firade, bland annat med en gedigen guldring till mig, plus lite scones med clotted cream. Okej, det kan ha varit mycket scones med mycket clotted cream - men är det silverbröllopsdag så är det.

När vi firade vår 30-åriga bröllopsdag var vi i Bourgogne och drack en massa vin och tänk, då fick jag ett vackert halsband.

Så då undrar man ju hur denna dag firades, som dessutom var Mors dag? Tja, lite annorlunda kan man väl säga; lite färre presenter och lite fler flyttkartonger.

Herregud vad mycket prylar man har! Alltså, en sån här flytt gör att man automatiskt belägger sig själv med ett kategorisk köpförbud i åtminstone fem år. (Det kan hända att jag kommer att glömma bort detta köpförbud så småningom).

Dessutom har vi piskat och ångtvättat våra mattor, man vill ju inte flytta med mattor inpyrda med hundhår och annat (med "annat" menar jag typ när Huliganen haft ont i magen och raskt spytt ner favoritmattan). Det var tungt och slitigt, men det blev fluffigt och bra. Det tyckte även Huliganen som raskt och njutningsfullt rullade runt på mattan, ungefär som Baloo på julafton medan vi förbluffat tittade på och ropade -sluta bums! Vilket inte hjälper på en döv hund kan jag härmed meddela.

Sen började vi packa. Vi tyckte vi var rätt organiserade och i god tid, vi har ju sorterat och slängt och röjt i flera månader nu.

Igår kväll kom dottern och svärsonen på besök för att plantera i sin nya trädgård; jo för de äger huset nu, men på något vis har de lyckats få ett par gråhåriga husockupanter på köpet. Medan de planterade lagade jag mat och vi hade en himla trevlig kväll! Fast dottern och svärsonen tittade lite tveksam på de få lådor vi packat och undrade om vi skulle hinna? -Klart vi gör! utropade vi, - vi har full koll!

Det är märkligt hur man kan missbedöma hur lång tid det tar att packa 1,5 ton böcker. Och en himla massa köksprylar och garner och tyger och det ena med det andra.

Men vi har packat. Och packat

Sen packade vi vidare, dock med paus för att åka och lämna Huliganen på hundpensionatet - lugnare för honom, och lugnare för oss. Vi tog oss också tid att åka ner till stan och äta en glass på Glasskulturen, herregud är det 35-årig bröllopsdag så vill man väl ha lite utsvävningar?

Rätt vad det var så blev vi hungriga och åkte ner och köpte take-away. Behändigt. Ända tills jag kom på att jag packat ner alla bestick i en av alla triljoner lådorna. Jag stod dock på huvudet och sprätte runt tills jag hittade två gafflar och då klarade vi oss.

Sen visade det sig att maken fyllt upp alla boklådorna med löst som fast, alla kläder till exempel. Vilket innebär att jag skulle behöva möta mäklaren och lägenhetsförsäljaren i ett par skitiga jeans och en svettig tröja. Rådig som jag är kom jag på råd; jag duschar, tar på nattlinne och morgonrock så hinner jag tvätta såväl jeans som tröja och kan anlända både hel och ren (om än inte särskilt glamorös). - Morgonrock? sa maken då och såg tveksam ut. Då kom jag på att min prickiga morgonrock, ja den hade jag ju sagt att han kunde linda runt en eller annan historiebok...

Nu är det kväll, och imorgon får vi nycklarna. Det ska bli himla spännande! Jag vet inte riktigt när bloggandet kommer igång, det är ju det där med bredband och tid och det ena med det andra . Plus att man ska veta i vilken låda man packat datorn...

Men jag kommer tillbaka! Och förmodligen kommer bloggen att heta något annat inom kort, men kommer att finnas på samma adress.

Nu ska jag fira klart min 35-åriga bröllopsdag. Planen är att gå och lägga mig, vilket känns som ett utmärkt sätt att fira när man hasat på tunga kartonger hela dagen.

På rymmen

Vi har varit lite på rymmen, maken och jag. Bort från takomläggning, bort från flyttkartonger och bort från röra och dammtussar och herregud-jag-blir-snart-galen-på-stöket!!. Nej, i helgen har det enbart varit ett liv i sus och dus och lyx på högsta nivå! Huliganen fick lyxa till det på sitt håll, han tog sitt pick och pack och flyttade till dottern och svärsonen över helgen.

- Han har uppfört sig exemplariskt! rapporterade dottern när vi hämtade honom. Vi tror henne inte riktigt, men vi älskar att hon försöker invagga oss i den tron.

Först drog vi till Landskrona. Maken ville titta på lite fornlämningar där. Nu är det så i Landskrona att fornlämningarna liksom inte syns. Joföralldel, först tittade vi på resterna av den gamla kyrkan och det fanns ett par stenar att begrunda. Lite fjuttigt tyckte jag för min del och förväntade mig mer senare. Det blev inte mer - det blev mindre! Här har det legat ett spetälskehospital utropade maken och pekade på... en gräskulle?! Alltså, jag blev inte mäkta imponerad. *)

Men vi åt glass - och här vill jag påpeka att jag inte moffar i mig TVÅ glassar, nej jag håller makens pinne också, eftersom  han rattade runt med kameran. På min scoutheder.

Fast hittade vi en liten skojig staty och då blev jag nöjd. Jag förstår såväl att man behöver vila fötterna när man rantar runt i klackskor.

Därefter lämnade vi Landskrona åt sitt öde och drog iväg till Örenäs slott, dit vi skulle på champagneweekend, jojomensan! Detta var en generös present från syrran och hennes familj, jo för maken fyllde ju 60 i januari, och jag fyller något jämnt nästa år.

Det började lovande när vi kom upp på rummet; en säng full av kuddar och pälspläd och en liten bricka full med chokladpraliner och champagne... och sedan var det bara full fart framåt! Afternoon tea med champagne, scones och små petit four:er slank ner och sen tog vi en välbehövlig promenad ner till fiskeläget Ålabodarna för att skaka ner sconesen och pecannötspajen lite - vi visste ju att det skulle bli mer. Mycket mer...

Klockan 19 var det mer champagne och ostron. Jag har ett kluvet förhållande till ostron, inte för att jag ätit så många i mina dar, men konsistensen alltså... slemmig är väl ett någorlunda hyfsat sätt att uttrycka sig? (Man skulle kunna säga att det är som att hälla i sig snor också, men det gör man inte, väluppfostrad som man är). Maken däremot har ett mer romantiskt förhållande till ostron; det är som att insupa lite hav, utropar han och ser lycksalig ut. Man jag åt mitt ostron, och jag bifogar bevis; ett tomt ostronskal. Mitt. Och det var inte fullt så illa som jag befarat. Ska det bli ostronätare av mig också?

Sen, ja sen blev det en himla massa mer mat; amandinepotatis med tryffel, tartar på pilgrimsmussla och råräkor, simgus (ni vet, en sån där lyxkossa på Gotland som masseras, får toppenmat och lever ett lyckligt liv - ända tills vi äter upp den), ost och dessert. Till detta serverades vin och vi var mätta och belåtna när vi så småningom traskade uppför trapporna igen och med uppbådande av all vår viljestyrka petade i oss de sista chokladtryfflarna medan vi såg Måns vinna ESC. Jaja, det kan väl hända att någon snarkade sig igenom denna musikaliska triumf (fast inte före jag ätit upp mina chokladbitar, någon ordning får det ju ändå vara).

Det var otroligt skönt att få leva lite lyxliv, innan vi åkte hem till verkligheten igen med nya krafter och djupt tacksamma mot syrran med familj som bjudit oss på detta.

Helgen till ära hade jag köpt ett nytt läppglans med det passande namnet Party Starter; det tyckte jag kunde passa bra till en helg i lyx och överflöd!

*) Jag sprider uppenbarligen desinformation. Det var inte alls ett spetälskehospital utropade maken och stirrade klentroget på vad jag skrivit; det var ett karmeliterkloster. Det finns säkert en skillnad och jag rullar mig i stoftet och erkänner mitt felsteg. Så glöm nu det där med hospitalet som inte syntes. Karmeliterkloster var det. Det som inte heller syntes.

Blondes have more fun?

Igår var det dags att återigen besöka min nya frisör. Hon som är ganska bestämd av sig och som raskt talade om att det där med att inte visa öron, det var dumheter och fasoner och inget som hon tänkte ta någon hänsyn till.

Och jag får väl erkänna; jag har nog vant mig vid öronen. Tur det, de sitter ju där de sitter så att säga.

Men håret växer ju (precis som midjemåttet, ack ja) och det var åter dags att besöka Bestämda Damen.

Hon tittade ogillande på min hårfärg. "Vill du ha kvar den där färgen?" frågade hon, och det visade sig att nog vara en ganska retorisk fråga. När jag var ung var jag riktigt blond, men sen har det väl mörknat efterhand som åren gått. Ja förutom när jag färgade det illrött, förstås. (Det var tider det, käre make!)

- Du har samma råttfärg som 80 procent av resten av Sveriges befolkning fortsatte hon barskt, och jag förstod att det där med råttfärg, det var liksom inget att skryta med. Jag var ändå rätt tacksam att det bara var hårfärgen som jämfördes med en råtta, och inte resten av min personlighet. Så då ville jag väl inte ha kvar råttfärgen då, upptäckte jag helt plötsligt.

Tja, så nu återstår det att se om det är som det sägs, att blondes have more fun. För nu är jag blondin igen. Ekologiskt färgad med rasul-lera från Marocko, bikarbonat och något annat tjofräs som jag glömt vad det var.

Jag måste säga att jag gillar min nya frisör. Inget velande. Inge tramsande om att "jomen det blir nog bra, om du tycker så". Klara och diktatoriska besked. Det tycker jag är ganska skönt ibland.

Omkullkastade planer

I förra inlägget skrev jag så troskyldigt att det skulle bli så skönt att gå och lägga sig. Det var det också, och jag somnade tämligen ögonaböj och sov jättehårt. I ca 20 minuter när jag abrupt (eller möjligen brutalt?) väcktes av att maken utropade "men vad i hela fridens dar???" - ja det var så många frågetecken att man liksom såg dem sväva runt i mörkret.

- Äääähhh.... va? sa jag på ett kanske inte så intelligent vis.

Sen kändes det liksom lite vått. Fuktigt på något vis. Det regnade. Men inomhus? Jodå, det hade vräkt ner med regn och blåst så att huset vibrerade. Och på något vis hade regnet pressats in under takpappen och sen med stor precision landat i min säng. Inte i makens. Inte i Huliganens. Nejdå, det var mig det regnade på. Det är en märklig känsla att ligga i sin egen säng och bli regnad på, det är det.

Maken kröp ut på krypvinden iförd sina rutiga pyjamas (kärleksfullt sydda av hans hulda maka = moi) och satte rådigt en spann under läckande stället, fast då hade det faktiskt redan slutat läcka in så det var inga Niagarafall precis, vilket jag var synnerligen tacksam för. Idag har snickaren förseglat takpappen lite mer rejält. Samt klätt in en stor del av taket i presenning, det väcker nostalgiska minnen av campingturer ner genom Europa i fornstora dar. Då hände det också att det regnade in, det gjorde det.

Efter bevätningen från ovan tog det ett tag att somna om, det är svårt att sova medan man misstänksamt blänger upp mot taket kan jag tala om.

Idag har det varit litet småsömnigt, så dagens plan är återigen att knoppa in tidigt. Så får vi se vad som händer i natt, det är ett spännande liv man lever!

Prioriteringar

Det börjar dra ihop sig, dagarna till Dagen F som i Flytt blir färre och färre. Maken har således ägnat en hel del tankemöda åt att planera hur alla böcker ska a) packas ner och b) placeras i de nya bokhyllorna. Denne excelarkens Matador har nu allt planlagt - och det känns såklart väldigt tryggt och bra. Här ska inga böcker placeras slumpvis och oplanerat, ånej.

Själv har jag planerat och förberett på mitt vis; jag har till exempel tömt frysen på björnbär och gjort björnsbärsmarmelad med äpple, timjan och kanel. Det kan man väl också kalla att tömma och städa? Dessutom har jag bakat kanelbullar, det känns  som att det kan behövas en eller annan bulle att stärka sig med när det väl är dags.

Förutom dessa aktiviteter har maken ägnat sig åt att städa tvättstugan och göra rent under badkaret medan jag tvättat mattor, och slutstädat gästrum och sånt. Flitiga som bin har vi varit hela dagen och nu är jag ganska trött faktiskt och det där med att gå och lägga sig känns väldigt lockande.

Annat var det för ett år sedan; då festade vi rejält och glädjen stod högt i tak. Jo för ett år sedan idag var det ju bröllop, och hur bra det än är med kanelbullar och excelark över hur man placerar böcker så måste jag säga att det nog ändå var ännu roligare med bröllop! Då höll dansade jag långt in på småtimmarna, nu känns det som att jag kommer att snarka gott vid det laget.

Vi hoppas att brudparet har haft en fin ettårig bröllopsdag, och att de ägnat absolut minimalt med tid åt sånt som städning och badkarsrengöring.

Ibland tror jag inte han förstår

Maken är en mycket bra make på alla sätt och vis - men ibland tror jag verkligen inte han förstår. Imorse var ett typiskt sådant exempel; jag vaknade och kände mig rätt omruskad. - Hur är det, undrade maken då.

- Jo. Föralldel. svarade jag på ett avgjort ickentusiastiskt vis.

Sedan förklarade jag att jag vaknat av att jag drömde hemska mardrömmar. Maken förhörde sig genast omtänksamt om vad det var som gjort mig så uppskakad?

- Jag drömde mardrömmar om garn, sa jag. Då såg maken synnerligen oförstående ut måste jag säga, så jag förtydligade mig;

- Jag drömde att jag och dottern var ute och reste, och på flygplatsen såldes det mycket ljuvligt och mycket exklusivt garn. Då skulle dottern köpa till en annan bloggerska (på en helt annan kontinent och ärligt talat tror jag inte att dottern överhuvudtaget läst denna blogg, så varför hon skulle handla till denna person vet jag faktiskt inte. I drömmen verkade det logiskt). Och då köpte dottern en färdigstickad sjal, i stället för garnnystan!!! Jag var helt övertygad om att denna okända bloggerska ville ha garnnystan för att sticka själv men dottern som har ett mycket envist drag (var hon nu fått det ifrån undrar man) envisades med att köpa sjalen.

Ja ni förstår ju. Det blev ju helt fel! Undra på att man var liksom inte sig själv. Gastkramande och mardrömsaktigt om något.

Fast jag tror faktiskt inte maken alls förstod skrämselmomentet i det hela.

Att ha en skruv lös

 Märkligt nog sken solen idag. Det tackade vi för, dels för att det är helgdag och då är det ju alltid trevligt med lite sol, dels för att vi skulle iväg och köpa nya trädgårdsmöbler till vår nya lilla trädgård. Vi lånade bil med dragkrok och ångade iväg till trädgårdsmöbelförsäljaren. Vi hade tidigare tittat ut en lämplig modell och skulle nu mest bara göra lite väsentliga saker (betala, till exempel) och köra hem prylarna till vår nya adress. Visserligen flyttar vi inte in förrän om några veckor, men vi hade fått lov att sätta pryttlarna i trädgården. Kl 11 skulle vi vara hos trädgårdsmånglaren, för då skulle släpet vara ledigt. Okej, det var det inte, men vi tillbringade väntetiden med att gå igenom vad som skulle göras.

- Åh, det är så lätt så, utropade den fryntlige försäljaren, som faktiskt var en riktig trevlig prick. - Man skruvar bara lite här, och sen snäpper man i denna mojäng i dessa där, fortsatte han sen.

- skruva och snäppa, upprepade vi och försökte se händiga ut.

Sen körde vi iväg jättepaketen till Lund och asade in alltihop i vår lilla framtida trädgård.

- Det här ska snart vara gjort! sa vi och nickade beslutsamt mot varandra. Huliganen sa inte så mycket men ägnade sig mest åt att provpinka i alla de små trädgårdarna och plöja runt i diverse rabatter.

- Så söt han är! utropade några av grannarna och tittade vänligt på Huliganen som nådigt lät sig berömmas.

Vi började skruva och snäppa - nej vänta nu, snäppandet kom på slutet och innan dess var det en ohemult massa skruvar som skulle skruvas in i inte alltid välpassande hål. Men utan alltför mycket svordomar så kom pryttlarna på plats och vi kunde avnjuta vår första, men säkerligen inte sista, fika i trädgården. Det smakade utmärkt!

Sen kom den andra hushunden ut, en vördnadsvärd goldenhane vid namn Lennon. Lennon är också 12,5 år gammal och har bott där länge så man kan tycka att han har en viss företrädesrätt... fast det tyckte inte Huliganen. Lennon viftade vänligt på svansen och sa "välkommen". "Stick-å-brinn, ju förr desto bättre" svarade Huliganen då, helt utan att ta hänsyn till att han var nykomlingen på gatan. Jag log urskuldande (när man har en Huligan lär man sig snabbt att le urskuldande i de mest skiftande lägen, men å andra sidan så skrattar man mycket också).

Vi trodde skruvandet skulle ta en timme eller så. Fel. Fel. Fel. Men å andra sidan så var det en härligt solig eftermiddag så värre kunde man haft det.

Nu sover Huliganen på mattan. Snart sover jag i fåtöljen, och jag svarar inte för vad maken gör. Allt skruvande tar på krafterna, men en bra dag har det varit. Fast nu väntar en nybäddad säng med lakan som torkat i solen. Den känns ganska lockande måste jag säga.

Jag ska be att få protestera!

Alltså, vad är det här? Va? Det är kallt. Det regnar. Sen skiner solen (lite), och sen regnar det igen. Blåser gör det också. Något har gått fel, det här är ju faktiskt maj, och då ska det vara i alla fall lite varmt och hyggligt väder tycker jag.

För när det är så här, ja då går takbytet så långsamt. Vår undertak är nämligen inte så mycket "tak" som pulvriserad takpapp och när snickaren tar bort en bit tak så måste det till ny isolering, ny brädor och ny papp och allt vad det nu är ett tak kräver. (Har upptäckt att tak inte direkt är några blygsamma varelser, nej minsann, de vill ha och vill ha hela tiden).

Dessemellan regnar det vita frigolitkulor över nejden, jo för när vi flyttade in var det himlans hett att isolera med frigolitkulor. Nu ska de väck! Fast helst i lite mer ordnad form än som ett snöfall över lundatrakten.

I vilket fall som helst, allt detta gör att det tar lite tid. Alltså tyckte maken att han kunde ju hjälpa till lite. När syrran kom för att hämta Zoya stirrade hon förbluffat upp mot himlen och utropade klentroget - får maken verkligen klättra omkring på taket?! Hon känner ju mig och mina nojor när det gäller makar och stegar, har man en gång varit med om en stegolycka med påföljande rälig knäskada så hyperventilerar man så fort maken så mycket som tittar på en stege.

Så nej, egentligen tycker jag ju inte det. Jag vill ha maken i ett fast grepp, där jag kan utfordra honom med mat och kanelbullar, inte vinglandes omkring på rangliga konstruktioner.

Det där var häromdagen, och eftersom han nu sitter bredvid mig och läser så kan man ju dra slutsatsen att det gick bra. Himla skönt tycker jag, nu när vi ska flytta och allt, då är det bra att ha en make som kan hjälpa till att bära.

Just nu lever vi i ett slags jobbigt mitt-emellan-läge. Det är lite för tidigt att börja packa - ändå är man och rycker i vartenda skåp. Det ska sorteras. Slängas. Möbler ska köpas. Möbler ska skänkas bort. Det är liksom nu man bara vill kavla upp ärmarna och sätta igång och det ändå är lite för tidigt.

Sen är det ju andra förtretligheter. Ens mobiltelefon behagar helt plötsligt döden dö, i ett mycket olämpligt ögonblick kan jag ju säga. Det är då man är tacksam för att man har en företagsmobil och således tillgång till lite support. Nu har jag en lånetelefon som jag inte begriper mig på, men man kan i alla fall ringa på den. Och det är ju bra. Tror jag.

Imorgon är det dock helgdag. Vi ska hämta våra nyinköpta trädgårdsmöbler och ska leverera dem till nya lilla trädgårdsplätten. Så om jag har tur, om det är hyfsat väder morgon (här uppsänder jag innerliga böner till vädergudarna) så kanske det blir en liten eftermiddagsfika i vår nya trädgård imorgon. Håll tummarna!

Spontanshopping

Vi är normalt sett ganska balanserade av oss, eller rättare sagt, maken är balanserad av oss medan jag är lite mer så där att jag kastar mig ut på det djupa och först därefter funderar på om jag kan simma överhuvudtaget? Vi kompletterar varandra, alltså. Det blir saker gjorda, men oftast med eftertanke och ha vägt för mot emot.

Att vi för alltid skulle bo kvar i huset, det visste vi att vi inte skulle göra. Inte bo kvar så länge att man inte orkar sköta hus och trädgård och allt börjar förfalla. Vi ville också flytta medan vi fortfarande såg det som ett äventyr och inte för att vi måste. Planerna låg väl ändå en 10 år eller så i framtiden.

Men så såg maken en annons... och vi tänkte att vi kan ju kolla marknaden? Så vi åkte iväg och tittade på en lägenhet centralt i Lund och den var väl fin och så - men det var en etagelägenhet med en mycket smal, mycket brant och mycket ovästgötaspetsvänlig design på innertrappan. Hur tänkte de där? Så vi sa tack, men nej tack. Mäklaren ringde dock upp och förhörde sig, och jag sa som det var; att vi är i början av vårt letande men när han hörde att vi har en villa ganska centralt i Lund till salu så blev han som en blodhund som fått upp ett mycket väldoftande spår; innan vi han blinka så stod han utanför dörren och vi pratade om allt möjligt, hur man skulle hitta Just Den Lägenheten till exempel. "Vi vill bo innanför vallarna" sa maken som är lite historisk av sig. Mäklaren blev lite osäker på vad som menades med detta, men maken förklarade grundligt och ingående för denna trevliga, om än historielösa, mansperson vad han avsåg.

Sen gick vi på en visning till; en paradlägenhet med utsikt över Botan. Pampiga rum. Och fallfärdigt kök och tråkig innergård. Med en budgivning som rände iväg mot Mount Everestska höjder fortare än man hann säga flasklock. Och dessutom fanns det hiss (vilket vi vill ha), men man hade helt brutalt sågat ut ett hål i den gamla fina trappan, och installerat en likkisteliknande låda som man på ett synnerligen knarrande sätt fick åka upp  i. Ville man gå, så fick man liksom slingra sig runt den där likkistehissen, så värst mycket utrymme fanns det inte kvar. Usch så fult!

Så då gjorde vi som mäklaren föreslagit, vi kollade på Hemnet på lägenheter som skulle komma ut till försäljning. Och då fanns där en. En utan bilder, men i ett område där vi ville bo, ja där innanför vallarna. De enda bilder som var utlagda var på den lilla trädgård som hörde till! Det var tulpaner och rabatter och liten gräsmatta och ett litet träd; ja ni hör ju.

- Det är något skumt med att det inte är någon bild på själva lägenheten sa maken misstänksamt, men vi bokade in en förvisning trots allt. En torsdagsmorgon på det överenskomna slaget stod vi utanför porten och möttes av en glad mäklardam. Först visade hon trädgården. En torsdag i februari så blommar det inte så mycket av tulpaner och sånt, men man fick en bild. Sen åkte vi i den gamla hissen, original från 1930, upp till femte våningen. Bara där steg pulsen. Och sen klev vi in. I vårt hem. Ni vet, man känner det i magen omedelbart; här vill jag bo. Jag knatade runt och inom fem minuter hade jag grovplanerat möblering, funderat på utsikten, suckat hänryckt över skjutdörrar och parkettgolv (och totalt ignorerat bristen på förvaringsutrymmen).

Jag kände att det här, det var rätt! Samtidigt så inser jag att man köper liksom inte en lägenhet så där vips utan att fundera, vara förnuftig, väga det där före:et mot emot:et. Men jag hade ju maken med mig. Han får var förnuftig för oss båda tänkte jag lättsinnigt och såg framför mig var stickfåtöljen skulle stå.

Maken mätte. Han hummade. Sen hummade han lite till och for runt med tumstocken ytterligare en runda. Vi tittade på vindsutrymmet. Källarutrymmet. Och sen tackade vi för oss, sa att vi skulle höra av oss och gick ut på gatan.

Väl där vände sig min förnuftige och välbalanserade man mot mig och sa: vi köper den! Nu pratar vi alltså om den man som såvitt jag på rak arm kan komma ihåg har spontanshoppat en enda sak (om vi inte pratar böcker alltså), nämligen vår kristallkrona för ett antal år sedan. Jodå, han läste igenom årsredovisningen (jag hade inte tid, jag skulla planera för var garnerna och symaskinen skulle vara), någon måtta får det väl ändå vara på hur galen man är?

Okej, det gick kanske inte fullt så enkelt, för när säljaren upptäckte att det gick så geschwint att sälja sin lägenhet så tyckte han att det kanske gick väl fort...och att det skulle gå att få ut ytterligare pengar? Medan maken pratade med mäklerskan i telefon stod jag och hoppade otåligt bredvid och väste lite mafioso-style så där make him an offer he cannot refuse i örat på maken och så hade vi köpt lägenhet. Från det att vi klev in i huset tog det ca 8 timmar tills det var klappat och klart, ja förutom själva kontraktskrivandet som skedde dagen därpå.

Efter att vederbörligen ha signerat överallt på de utpekade prickade linjerna återvände vi till lägenheten med den unge mannen som nu sålde den lägenhet han renoverat så fint. - Jag är lite av pedant, sa den unge mannen och vi nickade, log och tänkte att de hade du inte behövt berätta, det syns. Han berättade vidare att han en gång haft en flickvän som gjort slut med honom för att han städade för mycket. Hennes förlust, vår vinst tänkte vi då och log ännu vänligare mot honom.

Vi hade ju en del kriterier för hur vi tänkt oss vår framtida lägenhet, det hade vi. Den skulle ha hyfsat stort kök. 5 eller 6 rum (alltså, jag inser hur det låter, jag är uppväxt i två-rum-å-kök på fyra personer till jag började skolan, men tja, ett gästrum, en matsal, ett bibliotek... det springer liksom iväg).

Här blir det ett ganska litet kök - men med utsikt över en prunkande oas. Fyra rum och det kommer att bli så bra med det. Det blir plats till min symaskin, läsefåtöljer och en himla massa löpmeter böcker.

Igår var vi på årsstämma i bostadsrättsföreningen, så nu har vi träffat alla grannar. Är det tio lägenheter i huset så är alla med, det blir ju liksom enklast så. Jag är numera invald i styrelsen som suppleant, och kräver att maken tilltalar mig med "fru styrelsesuppleant". Efter mötet som höll på i närmare fyra timmar (det tar ju sin tid att dricka vin och äta landgång när man väl godkänt såväl resultat- som balansräkning) gick vi ut i trädgården, eller rättare sagt; trädgårdarna - det är tio små trädgårdar, varje lägenhet har sin.

Och tänk, i vår trädgård, där står det ett litet knotigt äppleträd som snart slår ut! Så det blir äppleblom framöver också.

Sen promenerade vi genom Botan som exploderat i blommor och färger, där tulpanerna trängdes och solen sken över de gamla växthusen och jag kände att här kommer vi att trivas att spankulera, Huliganen och jag.

Om tre veckor går flyttlasset, och jag kan knappt vänta! (Ja om jag överlever det där packandet och sorterandet och slängandet, alltså).

Att börja ta farväl

Rough winds do shake the darling buds of May skrev han, Shakespeare. Och hade jag inte vetat att han dog för 399 år sedan, så hade jag trott att han befunnit sig i Lund i denna maj som är tämligen kylslagen och fuktig av sig. Yllevantarna är ens bästa vän.

Men det tappra äppleträdet börjar ändå knoppas. Och jag går där och väntar in det, för det är nog något av det vackraste jag vet, ett blommande gammalt knotigt äppleträd. Magnolior i all ära. Pioner. Rosor. Aklejor och syrener - jag älskar dem alla. Men allra mest hjärtslitande ljuvlig är ändå äppelblommen.

Så jag väntar - för sista gången. Det är mycket nu som är "för sista gången". Jag har sått mina sista fröer som jag drar upp i växthuset (och de eländiga luktärterna vägrar att gro, precis som alltid. The same procedure och allt det där). Jag har dragit på mig mitt sista första-intensiva-trädgårdsdags-ryggontet.

Vi ska flytta - lämna detta hus där jag bott sedan jag var en 27-årig ettbarnsmamma. Lämna trädgården som emellanåt varit mig övermäktig men som varit en sån oas i mitt liv. Lämna det syrum jag fick till på senare år.

Allt omkring mig bär på hela vår familjs minnen. Det var här maken låg på alla fyra och försökte lära dottern hur man kryper, medan hon högtidligt satt på sin blöjbak och intresserat tittade på. Det var här som sonen for fram som ett jehu i sin gåstol. Det var i detta kök jag lagat ett oändligt antal pannkakor, bakat tusentals med bullar, trillat köttbullar i myckenhet. I denna matsal vi umgåtts med goda vänner och tillbringat många timmar med att prata, skratta, äta och dricka gott.

Jag har varit ung, medelålders och varit smal, tjock och mittemellan. Jag har haft långt hår, kort hår, illrött permanentat hår (nu suckar maken saligt, det var enligt hans mening höjdpunkten i min hårkarriär).

Jag har skrattat massor här, inte minst åt den lilla Huliganen som nu ska bli lägenhetshund på gamla dar! Jag har gråtit. Skällt. Surat, tjurat - men allra mest varit glad.

Detta gamla hus som varit "hemma" i så många år. Nu ska vi lämna det, börja ett nytt äventyr! Jag ska lämna mitt växthus. Maken ska lämna sin vinkällare och sin bokhylla.

Det gick rasande fort och alldeles okarakteristiskt spontant för att vara oss. (Okej, jag brukar väl spontanköpa hästar och hundar och symaskiner, men det brukar ändå vara lite mer ordning och reda på maken).

Nu börjar kaoset sprida sig i huset. Efter 31 år har man liksom samlat på sig eoner med prylar som nu inte ska med. Annat ska med - och det ska packas. Emellanåt tänker jag att det går inte, det är för mycket, vi får helt enkelt bo kvar. Men sen tänker jag att det är väl klart det går!  Sen oroar jag mig lite för vad Huliganen ska säga? Jag tror det går bra, han kommer att få nya jaktmarker att pinka in, nu när han kommer att bo i närheten av den enda botaniska trädgården i Sverige där hundar är tillåtna!

Det är mycket som ska ordnas och bestämmas, handlas och slängas. Sen får man tänka på hur det ska bli med bloggen? "Västgötaspets och trädgård" kommer ju inte att bli aktuellt längre. Ska jag börja en ny? Ska jag bara döpa om den? Ska jag sluta blogga?

Det är pirrigt, det är det - men det ska också bli så spännande att börja på något nytt! (Ja om vi nu överlever flytten, alltså).

Och det som är bäst av allt; äppleträdet och växthuset och allt det andra, det kommer att finnas kvar i familjen! Dottern och svärsonen flyttar in - och har jag tur vill de kanske ha lite hjälp då och då i trädgården? Annars kan jag ju för allt i världen nöja mig med att sitta med ett glas vin i växthuset och njuta av utsikten ut över den trädgård som en gång var min.

Jag är så tacksam för att jag bott i just detta huset, det är ett bra och vänligt hus. Men nu ska det bli så otroligt roligt och spännande att dra iväg på nya äventyr!

It's been a hard day's night...

...It's been a hard day's night,
And I've been working like a dog.
It's been a hard day's night,
I should be sleeping like a log....

Just det, så sjöng Beatles en gång i forntiden när Huliganmatten var ung. Och just så kände jag det ungefär i natt.

Jodå, a hard day hade det varit. Working like a dog....hm.... jag tittade på Huliganen som snarkade belåtet, utsträckt på vår dyraste matta. Men okej, det är väl ändå någon form av arbete?

I alla fall, vi gick vår kvällspromenad och  rätt vad det var så började det åska! Det blixtrade! Det dundrade! För något år sedan hade Huliganen dragit som en avlöning rakt in under närmsta buske och vägrat komma fram. Nu tittade han ogillande på blixtrandet - "vad är det för trams?!" såg man att han tänkte, dundret ignorerade han totalt och själv tänkte jag att det här, det kommer att bli en lugn natt. Inte som en åsknatt för något år sedan när Huliganen var som ett mycket darrande och mycket krävande asplöv. Så jag såg verkligen fram emot att be sleeping like a log.

Jojo.  Efter snart 12,5 år med denna vovve borde jag ha insett att inget blir som man tänkt sig. Och just i natt blev det definitivt inte som jag tänkt mig. Det där med log kändes avgjort avlägset. Mellan kl 23 och kl 04.15 krävde Huliganen att få gå ut i trädgården inte en, inte två, ej eller tre, utan inte mindre än fyra gånger.

Och nu är det så att när Huliganen går ut, ja då försvinner han i nattmörkret. Totalt döv så hör han inte mattes lockrop, så när Huliganen går ut, ja då går matte också ut. (det här låter ju ungefär som i Fantomen, ni vet, när det stod Gammalt Djungelordspråk). Nåväl matte går alltså ut även hon. Iförd nattsärk och gummistövlar.

Huliganen hittar hon lite överallt. En gång, t'exempel, stod han och begrundade byggnadsställningarna och såg förvånad ut, lite som "vad gör jag här?". Godvilligt följde han med in - för att en timme senare vilja gå ut igen.

Alltså sovs det inte som några loggar här inte. Och i dag har matte påsar under ögonen som hänger ner mot knävecken ungefär. Huliganen är också lite trött. När jag kom hem på lunchen låg han utsträckt i arbetsrummet och sov så att det dånade. Det tyckte matte var lite orättvist.

Men nu är det kväll igen. Årets första sparris har skördats (3 st sparrisar, en gigantisk skörd minsann!) och vi har ätit pasta med räkor, vitlök och sparris. Det får livet att te sig i en mer försonande dager, det gör det.

Nu hyser jag ett visst hopp om att få snarka högljutt och ostört i natt.

Vi får väl se.

Det är tur det finns rabarber

Alldeles, alldeles nyss var det helg och jag tillbringade en del av denna på bästa sätt. Nej, det var inte vid ett glas vin och en chokladkartong, men minst lika bra; ute i Linnebjer med gott pratsällskap, både av fyr- och tvåbent natur.

De tvåbenta for runt som jehun så att de ännu inte utblommade vitsipporna hukade sig, i alla fall en av de tvåbenta. Den andra lunkade mer runt som en mycket liten Tjuren Ferdinand.

Man kan också observera en viss skillnad i uppmärksamhet sin matte; vissa håller koll och tittar med beundran upp på sin ledare. Andra, av mer kortbent natur som aldrig betungats av någon överdriven underdånighet, ser sig som sin egen ledare, tack-så-mycket, och spankulerar utan att hålla vidare koll på matte. Hon får väl hålla koll på sig själv?

Frisk luft är ju så nyttigt sägs det, och det betvivlar jag inte alls. Men frisk luft med massor av vitsippor, sol och pratsällskap så att man blir nästan lite trött i käkmuskulaturen, det måste ändå vara lite extranyttigt tror jag.

Sen tog helgen slut, och grottekvarnen slog igen om en med ett "klonk" som genljöd upp till Haparandatrakten. Det har varit jobb-å-jobb-å-jobb-å-lite-övertid på det.

Det är då det är tur att det finns rabarber som börjar spira nu. Så att man kan gå ut i sin köksträdgård och rycka åt sig de första fyra och baka rabarbermuffins. Jag tycker det nästan är lite genialiskt; jag menar, rabarber är ju väldigt gott. Muffins är ju väldigt gott. Så kombinationen av rabarber, muffins och lite nystött kardemumma, det blir ju helt perfekt till kvällskaffet.