November

November har sina fördelar. Tror jag. Det är ju höst, och det gillar jag, samtidigt så är ju november ändå november vilket känns lite mer urrrk. I alla fall när man är förkyld och det är man. Det är något med förkylningar som lockar fram den sämsta sidan hos en, den där gnälliga, lätt argsinta - inte den sidan där man är mild och blid som en västanfläkt direkt.

När man då är lite gnällig redan, ja då blir man inte gladare av att komma ner till en punkterad cykel. Alltså, ja, jo, det är nog roligt med studenter och allt det där och bor man i ett studentkvarter så får man finna sig i att somna till skrålande/"skön"sång och så vidare. De är ju oftast rätt så glada av sig, de där barnen. Men det finns en sak som jag inte fattar, och det är att alla dessa universitets- och högskolestuderande totalt saknar den där genen som säger att man inte skräpar ner så förbålt och inte slänger glasflaskor oregerligt omkring sig. Mängden glaskross i vårt kvarter är himmelsskriande hög och det är mer än en gång jag fått plocka glasbitar ur käften på lilla Loppan som är snabb som en kobra och stoppar allt i munnen som det barn hon fortfarande är. (En gång fick jag plocka ut en begagnad kondom, men det är en annan historia). Nåväl, glaskross = cykelpunka, det begriper ju vem som helst. Trots att jag har punkteringssäkra däck, ack ja.

Då tar man väl bilen till jobbet, och se vad hittar man väl nere i det gastkramande trånga garaget? Jo att den eländiga motorcykeln flyttat tillbaka till den plats (helt utanför laglig ruta) där den står som värst i vägen. Det är nästan så man får lust att köra på den, men man behärskar sig och lyckas, med tungan rätt i mun och under högljutt svärande, prångla sig ut. Och det är då man får sitta och lyssna på andefattig radioreklam - alltså jag får krupp på att höra alla floskler; "vi brinner för att ge god service" nä det gör ni inte, "vi älskar din bil" nä det gör ni inte heller, osv i all oändlighet intill tidens ände. Alltså, vad är det för fel på att göra vanlig, vettig reklam som inte får lyssnarna (för att inte tala om reklamutprånglarna) att framstå som imbecilla korkskallar? Eller - nu kom jag på det - varför inte låta blir att skapa reklam överhuvudtaget?! Medge att det är en lysande idé.

Tja, bil ja. I söndags skulle jag och Loppan ut i skogen och träffa en annan aussie (fast inte terriervarianten utan vallvarianten) och aussiematten. Då behagade bilen meddela att däcktrycket var fel, behövde korrigeras och kalibreras. Alltså man blir ju trött för mindre. Även efter det att (maken) fyllt på luft tjatade den om kalibrering tills man blev konfys. Emellanåt är det oerhört irriterande med moderna bilar som har synpunkter på allt möjligt och som dessutom talar om det för en, vare sig man vill eller inte. Nostalgiskt tänker man på den gamla goda tiden när bilarna liksom var mer medgörliga. Fast det kanske de inte var, de gick bara sönder bums utan förvarning. Måhända det inte var bättre, jag får fundera på det.

Så jag vet inte jag, jag är inte överdrivet imponerad av den här novembern, det är jag inte. Fast det finns ljuspunkter! Adventsbullefika med dotter, svärson och Hjärtegrynet till exempel! Besök på julmarknaden på Kulturen med syrran och en kompis till, vilket var ohyggligt trångt men mysigt ändå och jag fick köpt såväl skurna pepparkakor som krans och spindelljus. Ikväll har vi fått hundvakt, så för första gången på evigheter ska vi ut och äta, maken och jag.

Jag stickar på mina lettiska vantar med inte mindre än fyra (4) färger, och det tar sin tid kan man konstatera, men blir nog bra ändå. Först skulle jag sticka på stickor 1,5, men det kan jag ju säga att kombinationen av flera färger, stickor 1,5 och ett rejält yllegarn, det kan bara sluta i katastrof. Numera stickar jag med 2:or och det ska förhoppningsvis hålla.

Lilla Loppan, hon kastar lystna blickar på mina lettiska vantar, men jag håller dem visligen utom räckhåll. Nåja, hon har tröstat sig med att tugga ihjäl min mobilladdare på kontoret, så hon har väl fått utlopp för en del av sin förstörelselusta ändå.

Men nu, nu är det dags att gå och klickerträna liten Loppa, så att hon blir trött och uppför sig hos barnhundvakten, sedan blir det mat. Och sen, sen är snart november slut. Må den vila i frid.

På vift

I helgen har jag varit ute och luftat vingarna. Alla i gänget har ju nu fyllt ett ansenligt antal år och vi beslöt oss för en helg tillsammans. Nu råkade jag ju förvisso skriva upp fel helg i kalendern, så efter lite omstuvningar fick det bli så att jag tog tåget upp till Hufvudstaden mycket tidigt i lördags, närmare bestämt vid stupid o'clock, medan resten av gänget åkte upp på fredagen. Alltså gick jag miste om en utmärkt middag hemma hos den av oss som bor i Stockholm, men å andra sidan slapp jag det ihärdiga hällregn som öste ner över staden  hela fredagen också. När jag kom upp på lördagen sken solen, vilket den gjorde förbaskat rätt i.

Vi hade bokat in oss på ett trevligt hotell i Gamla Stan med utsikt över takåsar, men den utsikten hann jag inte beundra så länge förrän jag och Å tog oss ut till Thielska Galleriet där de övriga redan parkerat sig över en räkmacka och ett glas vin, innan vi var kulturella och tittade på utställningen med Maria Adlercreutz' vävnader. Thielska galleriet är så himla fint att det är en ren njutning att strosa runt där ändå, men att titta på Rickard Berg, Eugen Jansson, Edvard Munch och de andra grabbarna är ju inte fel det heller (jo, för let's face it, det är en stor övervikt av manliga konstnärer). Och August Strindberg som jag nog får erkänna att jag känner mig lite tveksam till. Ska jag vara helt ärlig hade jag nog inte heller velat ha en Munch på väggarna (däremot gärna till försäljning).

Tja sen var det dags att dra sig mot hotellet, hoppa i klänningen och bege sig mot restaurangen. Väl där ville de placera oss vid ett sådant där högt bord där man behöver vara stavhoppare för att ta sig upp på pallarna. Vi tittade menande på hovmästaren som då raskt insåg att detta sällskap nog gjorde sig bättre närmare marknivån och sedan åt vi en massa god mat, drack vin och förpassade oss sedan till Intiman där vi såg Tommy Körbergs och Peter Dalles show. Tja. Bitvis jättebra och bitvis... gubbig och seg om jag ska vara helt ärlig.

Efter att ha sovit gott där uppe bland takåsarna vaknade jag på morgonen och passade på att ligga i sängen och läsa och njuta av att inte behöva galoppera runt på morgonpromenad det första jag gjorde. Inte för att jag har något emot det egentligen, det är dagens bästa promenad tycker jag, men lite lyxigt känns det ju att kunna slappa litet. Rätt som det var pinglade det till i mobilen och det var maken som meddelat att han och Indy varit ute och nattvandrat. Jämrans också, nu har vovven varit dålig, hon som alltid sover som en stock! tänkte jag och kastade mig över mobilen. Maken hann knappt svara förrän jag oroligt gastade - hur é det med henne?!? Då visade det sig att det där nattvandrandet, det bestod i en morgonpromenad kl 07.30, vilket jag för min del anser vara en högst resonabel tid, medan maken har en något annorlunda dygnsrytm. Det var ju skönt. Ja möjligen inte för maken som kom upp något tidigare än planerat.

Söndagen blev åter en strålande solig dag och vi traskade runt bland gränderna i Gamla Stan, besökte julmarknaden på Stortorget, köpte en ängel eller två, drack glögg och hade det allmänt väldigt trivsamt innan det var dags att ta tåget hem till Lund igen, till maken och lilla Loppan som nästan slog knut på sig själv när hon mötte matte igen. Och imorse var det åter matte som snörde på sig skorna och gav sig ut på promenad. 06.15 den här gången.

Utan titel

Jag satt här och kliade mig i huvudet; vad skulle rubriken bli på detta inlägg? Man vill ju gärna att en rubrik ska vara som en liten fingervisning om vad som kan tänkas vänta om man läser vidare. Vore ju väldigt märkligt om man döpte ett inlägg till "Falukorv" och sedan bara pratade om pensionsfonder. Bara som ett exempel alltså.

Men nu är jag alltså villrådig. Detta inlägg, det ska handla om Triumfens Ögonblick! Om Gatudirektören. Och om ett mobilfodral. Eller snarare om två mobilfodral. Och det är det blir lite knörvligt. För att inte tala om hur man ska bestämma vilket foto som ska få illustrera detta inlägg? Vojne, vojne.

Sen kommer ju nästa stötesten. Ska man börja med frustration och förvirring och olagligheter för att sedan avsluta med triumf! (och litet mysterium däremellan), eller ska man ta det kronologiskt? Börja på toppen och sedan ramla längre ner i frustrationens och lagbrytarträsket? Äsch, jag bara kör på!

Kör ja. Tidigare i höstas beskrev jag mina parkeringsvedermödor nu när vi äntligen blivit med p-plats här innanför vallarna. Så småningom lärde jag mig att köra ner i garaget och även att parkera utan att bryta samman (alltför mycket). Men ut! Herregud, ångesten sprutade ur porerna som vore det ett vulkanutbrott av kraftfullaste slag. Mer än en gång har jag kollapsat i en liten genomsvettig hög. Trägen vinner dock, och de senaste gångerna har jag lyckats köra ut med maken stående utanför bilen där han agerat (med stor bravur får jag säga) Moraliskt Stöd. Och så igår, den vanlig sketen måndagsmorgon så gick jag och Loppan själva  ner i garaget och prånglade oss ut genom trånga 90-gradersvinklar och genom smala dörröppningar utan att billackeringsindustrin fick mer att göra. Under tiden satt maken stand-by uppe i köket. Alltså, detta har bara tagit mig 2,5 månad... men nu är det gjort! Det är fullbordat skulle man också kunna säga.

Så eftersom det hällregnade i morse och eftersom det fortfarande är lite småisigt här och där tänkte jag att jag tar bilen igen. Och tänk - det gick lika bra! Förunderligt, men sant. Så då tänkte jag att jag kör väl hem på lunchen så kan maken och jag äta skinkmackor tillsammans i allsköns samförstånd. Sagt och gjort, Loppan och jag ångade mot hemmet. Nu är det så att Lund är lite speciellt, om man ska köra bil i centrum alltså. Mången är den turist som bryter ihop när de inser att i stort sett alla gator i centrum är enkelriktade och att någon med ett sardoniskt sinne för humor gjort så att om man ska köra från ena sidan av centrum till den andra så behöver man göra en avstickare runt hela sydvästra Skåne. Typ. Det är de turister som tänker att "nästa gång blir det Mallorca, det blir enklare!".

Nu är jag ju infödd Lundabo så jag skryter med att jag minsann kan prångla mig runt på kullerstensgatorna. Till vårt hem går det i normala fall att köra tre gator. Två av dessa är nu uppgrävda i ett av dessa evinnerliga vägarbeten som alltid pågår, sen är det ett gäng enkelriktade gator (åt fel håll), och så återstår då en infartsgata. När jag nu kom tuffandes så visar det sig att den också var avstängd. ??!! tänkte jag då. Sedan insåg jag att jag kör väl runt torget och kommer in bakvägen (för jag var inte medveten om uppgrävning nr 2 på Magle Stora kyrkogata). Det blev jag sedan. Då återstår Magle Lilla. Som är enkelriktad. Jajamensan. Åt fel håll. Åt andra hållet i riktning domkyrkans absid är det återvägsgata. Och Magle Stora är som sagt uppgrävd. Då blir det lite svårt, det blir det. Men jag fick parkerat en bit bort (det här här man teoretiskt sett kan tänka sig att man fick vara lite olaglig och snedda lite där man kanske inte borde ha sneddat i ren frustration. Teoretiskt sett, alltså) och det var då jag ringde gatudirektören och hojtade gatunamn i kulsprutetempo åt höger och vänster som en egen liten geysir och undrade hur han tänkt här, vavava?!

- ääähhh, svarade Gatudirektören vänligt, - jag kan inte alla de där gatunamnen du nämner så jag får kontrollera och återkomma.

Nu kan jag ju tycka att det är lite skräp till Gatudirektör som inte vet hur gatorna går här i Lund, men han var tillmötesgående och mycket riktigt så ringde det upp en trafikingenjörsnisse senare som påtalade att den där sista avstängningen, den var inte något som de stod bakom. Och det var väl tur det, för på mycket kort tid såg jag 7 bilar som körde mot enkelriktat på de smala kullerstensgatorna för att kunna ta sig in i området.

Utöver detta har vi så det stora Mobilfodralsmysteriet. Maken köpte sig en ny mobil, jojomensan. En smartphone minsann! Detta är inte något som man tar lättvindigt på, maken hade förvisso en äldre smartphone tidigare, men hade kopplat bort internetfunktionen, för med handen på hjärtat; maken hade varit lyckligast med en gammal bakelittelefon i byxfickan. Nu kan man ju inte ha det, himla bökigt med så långa telefonledningar till exempel, och även maken insåg att det kan vara bra att kunna ha en eller annan app, att kunna söka lite information. Så jo, det blev en ny mobil. En ny mobil, den ska ju skyddas! Nu var fodralen till just den modellen slut i affären, men jag åtog mig att köpa på nätet, jag brukar köpa billiga för de slits ju efterhand. Det tog ju några dagar och därför sydde jag i helgen ett mobilfodral åt maken, blåmönstrat och vackert. Maken blev mycket nöjd och petade raskt in mobilen i fodralet. Nu är det ju som det är, ibland måste man ju ändå ta fram telefonen. För att ringa, till exempel. Och tänk, imorse, 1,5 dygn efter det att han fått fodralet så var det väck. Puts väck. Det brukar ju alltid vara jag som slarvar bort saker, så det här var ju på sitt sätt lite uppfriskande nytt. Men icke desto mindre märkligt. Jag ska ju säga att lilla Loppan var starkt misstänkt, för hon har ju inga skrupler alls, den vovven. Dock är det så att när hon snott något och tuggat på det, ja då släpper hon det till allmän beskådan på golvet. Där fanns inget. Vi har letat, högt och lågt. Under fåtöljer, bakom soffor, under sängen och överallt. Borta. Gone with the wind alltså.

Nu kan man ju tro att det skulle ju komma ett riktigt fodral, och ja det gjorde det också. Som inte passade. Samsung har i sin outgrundliga (o-)vishet döpt modellen till Galaxy A5 (2016) och det finns alltså även en Galaxy A5 som är något mindre. Och det där "2016" det är liksom inte något som direkt framgår. Så jag beställde fel modell (uppenbarligen) och det känns ju hur dumt som helst. Men nytt fodral är beställt, och jag får väl snörpa ihop ett annat så länge. Så lär väl det första dyka upp närsomhelst kan man tänka.

Visst är det så att det är himla irriterande när man blir av med saker som borde ligga på sin plats och där det inte finns någon som helst rimliga anledning till att de inte gör det. Det är svårt att låta bli att undra var i  hela helskotta de finns någonstans? Loppan är fortfarande lite misstänkt... men inte kan hon väl ha knaprat i sig hela fodralet inklusive kardborrband och allt. Väl?

Så var det ju det där med foto... det behövdes ju shoppa bort lite ångest idag, det var tydligt. Så här har shoppats spårsele. Grön och skön. Visst blev hon rysligt fin, lilla Loppan?

Lilla Loppan gör debut

Lilla Loppan börjar bli stor! 6,5 månad och hon börjar bli lite, tja mogen och väluppfostrad vore väl till att ta i, men aningens mer o-valpig. Ibland. Korta stunder.

Igår gjorde hon debut i styrelsearbetet minsann. 3,5 timmars styrelsemöte i bostadsföreningen och Loppan var med hela tiden, även om det slår mig att hon nog inte står med på deltagarförteckningen. Hon åt grisöra med stor frenesi, och sedan knoppade hon in under bordet och värmde fötterna på deltagarna. Jag tror att beslutsfattandet går så mycket bättre när man har en liten fyrbening som hjälper till.

Idag var det avslutning på valpkursen och det var spår på programmet! Det var -7 imorse när vi körde ut mot Södra Sandby och vi var påpälsade! Loppan i päls (egen) och jag i underställ och kliig mössa. Loppan tyckte det var intressant med spår, även om den där väntetiden i bilen var väldigt onödig. Hon spårade korvbitar med stor koncentration ett tag - men sedan blev hästarna i hagen mer intressanta. Och andra hundar i närheten. - Korv? sa hon förstrött, - vem bryr sig om korv? Så det visar sig att jag har en liten finsmakare till vovve, en som vill ha goda saker för att anstränga sig lite extra. Nästa gång blir det lever, det kommer lilla Loppan att gilla!

Maken och jag, vi ska vare sig käka korv eller lever ikväll, utan Poulet au Porto enligt Julia Child. Och eftersom Julia är som hon är (och jag glömmer mellan gångerna) så lär väl kyllingen blir klar någon gång långt senare ikväll. Förhoppningsvis värt att vänta på!

Ett sekel

...och en månad lite drygt är vad som skiljer dessa damer åt. Lite mer skrynkel på den ena, lite mer bebishull på den andra.

 I veckan var vi uppe hos gammelfarmor och hälsade på, med Hjärtegryn och Indy i släptåg. Jag får nog säga att maken, dottern och jag spelade mer biroller i den föreställningen; alla blev så glada över att få se ett litet glatt Hjärtegryn och en skuttig valp. Det är fint för gamla händer att få klappa en sån där liten en på kinden, och att få stryka en mjuk valppäls (om de hann med i förbifarten när lilla Loppan studsade runt).

Det känns märkligt att tänka sig att gammelfarmor varit sådär liten och oskrynklig en gång i världen - och att Hjärtegrynet kanske om hundra år sitter där med sitt lilla barnbarnsbarn i knäet.

Det kan bara bli bättre

Fredagar. Det ska ju vara en dag för klackarna i taket (ja hur mycket man nu orkar efter en lång arbetsvecka), det ska vara färska blommor, god mat och en eller annan chokladbit.

Men nä. Trots att veckan innehållit diverse muntrationer var det inte så att jag skuttade ur sängen med ett jubelrop imorse. Igår tog jag kompledigt på eftermiddagen och åkte till Köpenhamn med en av mina bästa vänner, vilket ju var synnerligen trevligt! Vi åt, drack ett glas vin och sedan blev det scones och te på Perchs innan vi tog tåget hem igen, vi hann således med det väsentliga. Plus att jag köpte en liten röd julgris, det kändes synnerligen motiverat. Väldigt bra för själen, lite mindre bra med allt gående för ett trilskande knä. Men vad är väl knän? Fula, knotiga saker som sitter där på de nedre extremiteterna och de borde egentligen bara sköta sig och inte göra något väsen av sig kan man tycka.

När jag kom hem var jag således trött men nöjd. Extra nöjd var jag också eftersom jag precis stickat färdigt ett par väldigt gråa strumpor till maken som jag generöst överlämnade till honom. Maken såg nöjd ut och lade strumporna på soffbordet. Där lilla Loppan hittade dem.... Då var hon billig. Väldigt billig kan jag säga. Planen är, när den värsta frustrationen ångat av mig, att jag repar upp så långt som behövs och stickar om, men just nu känns det inte så där himla inspirerande faktiskt.

Nåja, det var ju bara att ramla i säng och sova lite så där skruttigt och sedan komma ut till en hal morgon. När det är halt, ja då cyklar inte jag det säger sig själv. En obalanserad tant med en socktuggande terrier i cykelkorgen plus halka = en livsfarlig kombination kände jag.

Alltså traskade Loppan och jag hela vägen till jobbet vilket tog sin modiga tid med tanke på halka och så. Väl där upptäckte jag att jag snott med mig makens passerkort och då, ja då kan inte maken ta sig in till alla rafflande skrifter om historisk arkeologi som står där på hans rum och ropar förföriskt efter honom.

Så en mig närstående make fick cykla onödiga omvägar på halkiga vägar för att hämta sitt kort. Blommor blir det inte heller, för jag hinner inte promenera till torget på lunchen. Knäet tjorvar. Så den här fredagen, den kunde faktiskt ta och skärpa till sig lite känner jag.

Men det kan bara bli bättre. The bottom is nådd, det tror jag på. Och bättre blir det säkert redan ikväll när Loppan och jag ska passa Hjärtegrynet!

Mera trädgård, mera hus - och en eller annan hund

Om man är det minsta lilla trädgårdsintresserad så är ju England ett optimalt resmål. Vi la en hel dag i RHS Rosemoor, en av brittiska trädgårdssällskapets flaggträdgårdar. Det är ju himla trevligt att se något sådant när rosorna blommar, men jag ska säga att den går inte av för hackor i höstskrud heller! Det var formella trädgårdar, en fantastiskt trevlig köksträdgård, murar, rosor, fågelskrämmor och en eller annan sittplats. Undra på att man skrattade av ren och skär lycka! Vi tillbringade många timmar med att traska runt och beundra och ta ett eller annat foto.

Dagen därpå var det vår sista dag i Appledore. Vi vaknade till en disig morgon och vissa av oss var uppe för att fotografera gryningen medan andra lugnt snarkade vidare.  Det skulle packas och plockas ihop och drickas lite te och vi bestämde oss för att för övrigt ta det lugnt och bara njuta av tillvaron. I det ingår då att fika på Johns i Instow och ta en stärkande promenad på stranden där vi mötte en eller annan glad hund, och jag tänkte åter på hur roligt det hade varit att ha lilla Loppan där. Jag mötte också en liten rar tant och bland annat kom vi att prata om hur himla tråkigt det är att stryka. Då berättade hon att hon alltid brukade stå och tänka på resor hon gjort, och tänk då gick det så mycket bättre med strykandet. Lät som en mycket bra idé!

På kvällen skulle det vara fyrverkeri! Så himla trevligt, bara för vår skull. Kl 19 skulle spektaklet börja och vi tänkte att vi ser nog bra, därifrån vårt Conservatory. Kl 19 var vi fullt upptagna med fish'n'chips, men strax efter rände Sue och jag in efter våra kameror och  sedan skulle det ju micklas med inställningar och sisådär... och lagom tills jag ångade ut med kameran i högsta hugg var det slut. Fjutt! sådär. Utan att det blev en enda bild, vilket ju kändes aningens snopet. Mark och maken som struntat i det där med att föreviga för eftervärlden fick sett lite fyrverkeriglans, men lite kortvarigt var det nog.

På lördagen var det oåterkalleligt sista dagen och vägen mot Bath stannade vi till vid Knightshayes, ett stately home som byggts på 1860-talet (?) i gotisk stil, med en fantastisk walled garden med en mycket stilig tupp. Ännu mer gotiskt var huset nu eftersom det var prytt inför Halloween. Jag kan säga att jag är glad att vi inte har spindlar av den dimensionen hemma. Och inte för att låta självbelåten - men så mycket spindelväv har vi faktiskt inte här hemma även om vi inte är några städpedanter.

Det fanns ett litet café i ett conservatory (alltså det där, det är en mycket trevlig sak får jag säga) så vi styrkte oss lite innan vi gick ut och morsade på katten, tittade på rävjakten som var utklippt i buxbom och strosade runt i höstkylan. There is a bit of a nip in the air sa vi och kände oss hur engelska som helst.

Sen åkte vi till Bath där vi tillbringade de sista dagarna och blev väl omhändertagna av katterna och Sue och Mark. Det blev fotboll på TV (Manchester United förlorade snöpligt), det blev lite afternoon tea (man måste ju få sin dos av clotted cream) och sen var det dags att åka till flygplatsen och åka hem till lilla Loppan igen. Inte en dag för tidigt tyckte Zoya som med stor emfas vinkade farväl och påtalade att Indy behövde inte ha så bråttom med att komma och hälsa på igen.

Vi hade en fantastisk tid i Devon - och har med oss många minnen hem som jag kan stå och tänka på när jag stryker.

Med en touch av Schweiz

Det kan ha framgått att jag är ganska så förtjust i England? Jag menar, vem kan inte älska ett land som är så otroligt vackert, som har sån härlig humor, som har en ljuvlig viktoriansk bergbana att åka på om man nu råkar befinna sig i Lynton och vill ta sig ner till Lynmouth. Det är brant! (därav bergbanan, sluter sig Sherlock Holmesarna till), det är lummigt, det är inte värre än att maken (som lider av ganska svårartad svindel) vågar åka, för man befinner sig ju på marknivå hela tiden, även om den är tämligen sluttande.

Vi befann oss i Lynton och ville ta oss till Lynmouth, så vi klamapde raskt in och satte oss och det lilla tåget tjoffade oss hela vägen ner, ner till Lynmouth där det var ebb och båtarna stod på havsbotten som vi numera började vänja oss vid. Det var raviner och ganska brant och fiskmåsar och pasties - lite alpkänsla tyckte jag nog, men gudskelov utan att man i dödsångest tvingades kasta sig utför en blå pist.

När vi promenerat runt och kände oss nöjda och belåtna tog vi bergbanan upp till Lynton igen (även om jag råkade försöka tränga mig på utan att visa biljett, fy på mig! Fast biljett hade jag, så det löste sig till allmän belåtenhet och jag slapp skaka galler någonstans där vid Devons kust). I Lynton tittade vi på den lilla kyrkan, hälsade på en sällskaplig liten rödhake och insöp brittisk atmosfär.

Det var nog bra att vi tog detta som en uppvärmning inför nästa dags äventyr, som var en tur till Clovelly - och om det var lite brant där i Lynton & Lynmouth så kan jag ju säga att det var en andeviskning mot vad det var i Clovelly. Där är det så brant att man inte får köra alls, och traditionsenligt har man använt sig av åsnor. Eller också får man gå. Själv gick vi, och jag får säga att hur flåsigt det än är att gå uppför, så är det ändå enklare än att traska ner längs en mycket brant stenlagd väg. Men oj så vackert! Man var liksom tvungen att stanna med jämna mellanrum och pusta oj så vackert! Titta! vilket ju var alldeles sant men också gav tillfälle till lite behövliga andningspauser. När man traskat och gått och hållit fast sig i maken kom man så småningom ner till hamnen där vi satte oss och avnjöt glass, tittade på omgivningarna, motade bort giriga fiskmåsar med hjälp av paraplyet (engelsmannens bäste vän) och funderade på hur det var att bo här under vintern med snö och halka...

I Clovelly hade man också en lokal tillverkning av tvål och ljus och den unge mannen i affären kände till Sverige. Det han kände till var surströmming... alltså på något sätt hade jag väl tyckt att det hade varit mer hedrande med Ingemar Bergman, Zlatan, heliga Birgitta eller så. Inte surströmming.  Köpte i alla fall med mig en Mucky Pup Soap hem, för jag har en viss känsla av att det kan behövas.

Efter allt detta klättrande var vi tämligen trötta och väl förtjänta av scones och te i Conservartoriet - vilket vi satte i oss med stor aptit!