Eller ska man kanske snarare kalla det fake olds? Fast det låter ju i och för sig märkligt, så vi kanske skan nöja oss med att meddela att desinformationen stod som spön i backen. Vilket ju är en märklig bild, nu när jag tänker efter. Äsch, strunt samma; vi börjar nu med att presentera bevisföremål 1A; nämligen stadsmodellen som visar hur Halmstad lär ha sett ut under senare delen av 1800-talet. Modellen har gjorts av Kurt Lennå, och har numera av föreningen Gamla Halmstad återförts till slottets källare dit man kunde bege sig för en guidad visning. Ett sånt tillfälle kan man ju inte försitta, så maken och jag ångade dit med kunskapstörsten lysande ur ögonen.
Först tittar vi på det som, vilket maken mycket riktigt hävdat, var en köksträdgård som tillhörde slottet. Prydliga rader med kål och rovor och vad det nu kunde vara. Inga små gravar i snörräta rader. Detta kan man också se på ett antal kartor från gångna sekel, så om någon försöker smälla i er att det var en kyrkogård så kan ni bara fnysa överlägset och skaka medlidsamt på huvudet åt sådan dårskap.
Detta, det var ju ändå bara en liten del av modellen som är himla fin. Väldigt roligt att titta på alla de små husen och båtarna och försöka identifiera vilka som finns kvar och var man befinner sig.
Slottet och Norre Port står där ju fortfarande, ja och kyrkan så klart.
Guiden från Gamla Halmstad berättade livfullt om husen och gatorna och historian med mer entusiasm än ackuratess och korrekthet. Här blandades franciskaner- och dominikanerklostren ihop, det påstods att slottet och fästningen byggdes efter stadsbranden 1619 (här himlade maken med ögonen så till den grad att jag blev orolig för att pupillerna inte skulle återgå till sina ordinarie platser), gator blandades ihop, hus placerades fel. Ja ni hör ju. Men att modellen är fin och rolig att titta på, det kan inte förnekas.
Igår kväll gick vi på ytterligare en guidning, dock inte i Gamla Halmstads regi den här gången. Uppe på Galgberget skulle det berättas om Onskans Ås, det skulle berättas och informeras och avslutas med lite gatuteater. Det var inte bara vi som tyckte att det här, det lät ju intressant, så det var en strid ström av vetgiriga personer av gråhårig karaktär som stånkade sig uppför alla trapporna till utsiktstornet uppå på åsen. Väl där utspisades vi med diverse skrönor och påhitt och hemmakokta historier om Gumman på Åsen. Det anses uppenbarligen att det folk vill höra, det är mer berättelser om spöken och skrönor och inte så mycket historiska fakta. Maken är inte så mycket inne på det där med spöken, inte jag heller för den delen, och Loppan, hon la sig prompt ner på marken och gäspade förstulet.
Nu har vi bara någon enstaka inplanerad kvar, och nu håller vi tummarna för livfull, intressant och korrekt guidning när det är dags igen.
.
