Ut på tur, aldrig sur

Okej, det stämmer väl kanske inte alltid, när regnet häller ner och leran går igenom de icke vattentäta skorna så kanske man mulnar till lite - men igår stämde det på pricken. En blåsig, lagom varm, solig dag, vad gör man då? Man tar en promenad såklart! Fast först tog vi bussen, vilket väl kanske inte direkt kvalificerar sig för begreppet "promenad", men någonstans ska man ju börja.

Och vi, vi ville börja i Tylösand. Lungorna fylldes av saltbemängt syre och håret for runt som vimplar i storm medan vi tog oss ner till Prins Bertils stig och började vår promenad. 

När man passerat de små fiskehoddorna kommer man ut på en blåsig, karg, klippig och otroligt vacker bit av kusten, och det är det som är så fint med kusten i Halland, den växlar snabbt mellan fina sandstränder, klippstränder, fälader och tallskog. Emellanåt satte vi oss ner och tog en liten paus. Den här dagen, den var helt och hållet inriktad på att carpa diem. Här skulle fångas sommarminnen som kan poppa upp som små ljudlösa hundvänliga fyrverkerier i minnet i novemberslask och februarimörker! 

När man tagit sig upp, upp, upp så var det dags att gå ner igen, ner till Tjuvahålan. På väg ner tog vi ytterligare en liten paus vid en synnerligen lämpligt placerad bänk. 

Därefter kommer man till Rhododendronparken.  Helt fel tid för att avnjuta rhododendronblommornas prakt, men det visade sig sedan att de ändå angripits av några illvillig stritar så att blomprakten tydligen inte varit sig lik i år ändå. Lummigt och grönt var det i alla händelser. Jag slänger väl in en bild på en rhododendron, så får man liksom tänka sig blomningen och då kan man ju helt bortse från elaka insektsangrepp.

Sen var det lite uppåt igen, och maken passade på att fotografera Tjuvahålan från andra hållet.  

Loppan och jag, vi traskade vidare, upwards and onwards som engelsmännen säger. Man kan notera att man liksom på köpet fick en sån där vindrufsigt nonchalant frisyr. 

Efter Svärjarehålan kom man in i lite mer tallskog på väg ner till Sandhamn. Där finns det, som ju namnet antyder, en liten sandstrand och där såg vi några surfare ut som väl ville passa på att utnyttja vågorna. Mest låg de dock på mage på sina brädor såg det ut som, vilket jag kan ha full förståelse för. Att stå upp på en ranglig bräda uppe på vågor ligger inte högt på min önskelista.

Vi passerade Kungastenen, inte mindre än tre kungar hade lämnat sin namnteckning där som ett slags rojalistiskt klotterplank. Vi ägnade dem inte så många tankar, för nu började man bli lite lagom hungrig och kände att det vore en god idé att sitta ner och vila sig ett tag så vi gick vidare mot Grötvik, för där planerade vi att äta. Dock inte gröt. 

 

Först passerade vi dock Walter Bengtssons museum, och där kunde man fika om man ville. Nu hade vi dock siktet inställt på Livbojen, som är en sommar pop-up-restaurang nere i hamnen och dit skulle vi. Med en belåten suck sjönk vi ner och åt toast skagen och drack ett glas vitt - så mycket bättre än gröt! Loppan fick vatten och hundgodis och la sig sedan platt och vilade sig. Hon har ju faktiskt fyra ben att bli lite trött i, inte bara två som maken och jag. 

Styrkta av räkor och Grüner Veltliner fortsatte vi sedan upp från Grötviks hamn och vidare mot enefäladerna vid Långenäsudden och sedan vidare mot Örnäsudden. Det kan hända att det inte blev fullt så många foton då, för fotografen var måhända lite mer mör vid det laget. 

Alla var dock vid gott mod och maken var till och med så spänstig att han ångade upp för sanddynerna för att fotografera och Loppan ångade efter, inte fick husse försvinna sådär. Själv höll jag mig dock nere på stigen och tänkte att han kommer nog tillbaka. Det finns gränser för hur mycket diem man behöver carpa, och någon brist på vackra vyer var det ändå inte.  

En och annan paus på lämpligt placerad bänk blev det också, och förutseende nog hade vi även med kaffe och bullar. Samt vatten och mer hundgodis. Något för alla smaker.  

Så småningom kom vi fram till Västra stranden där Loppan prompt for ut i vattnet, hon var väl varm och trött om tassarna kan jag tänka. Själva började vi också bli lite ömfotade vid det laget, så vi planerade att ta något kallt att dricka vid Söderfamiljens café. En mycket bra plan, om det nu inte visade sig att vi kom dit 20 minuter efter stängningsdags. Bara att traska vidare alltså, nu var vi ju ändå på upploppet.

Vi gick längs Dragvägen, och jag tänkte att här kunde någon gärna fått dra mig i en liten kärra. Vid det här laget var Loppan trött och tog varje tillfälle att pusta ut. Själv avstod jag dock från att lägga mig ner, för jag tänkte att då hade jag nog inte kommit på fötter igen.

Vi passerade Slottsbron och gick sedan genom Picassoparken. Den heter så därför att där står en staty gjord av Picasso. Den fotograferade jag inte, däremot fotograferade jag Walter Bengtssons staty. Walter, det var ju han med muséet i Grötvik, och det känns ju ändå mer närproducerat och bra. Statyn heter "Laxen går upp". Officiellt alltså. Egentligen heter den "Tre piss i Nissan".

Sen var vi nästan hemma, knappt 16 kilometer och drygt 27 000 steg senare. Loppan somnade prompt på mattan, och maken och jag hamnade i var sin fåtölj, mycket belåtna med oss själva och vår dag.

Lite knäppt ändå - först åker man buss i 26 minuter för att sedan ägna 6 timmar åt att ta sig tillbaka till ursprungspunkten. En otroligt fin dag, tidseffektiv eller ej. Idag lär det dock bli lite kortare promenader. Stickning, läsning och god mat står också på programmet.