Äntligen!

Så kom då äntligen söndagen vi längtat efter. Det var ju ett antal år när man fick sin dagliga dos av hästdoft, hästmys och stall-liv tillgodosett. Intensivt, roligt, ibland oroligt med halta hästar och transporter till djursjukhuset, rätt kostsamt - men oj så tillfredsställande och mysigt. 

- Blir det inte jobbigt att behöva åka till stallet varenda dag? frågade folk som inte gripits av hästbacillen och dottern och jag stirrade helt oförstående på dem. Jobbigt? Hur tänkte de då? Det finns inget bättre sätt att låta dagens förtretligheter rinna av en än att tillbringa några timmar med djur och vänner och lite kroppsarbete. 

Men var sak har sin tid och nu är det rätt många år sedan vi fick ta farväl av vår vackra Flisan och det där med att klappa häst har det varit synnerligen sparsamt med. 

Tills nu! Pyret, dottern och jag fick umgås med Legolas. 23 år ung, med fina flätor i man och svans och med en charmerande personlighet. Bums när vi kom in i ridhuset klickade det till och man kände den välbekanta och angenäma doften av häst och spån.

Först tittade vi på tavlan med alla redskap som kan behövas när man sysslar med häst och som Pyret läst om i sina hästböcker. Hovkrats och piggborste och ryktborste och grimma och allt vad det var. En häst kräver sin skönhetsvård!

Sen klev vi in och hälsade på Legolas! En fin fux med mjuk päls som lät sig klappas på och gosas med. Mormor sken som en sol - att få lite hästdoft i näsan, det är ljuvligt det! 

Sen var det äntligen dags att sitta upp och ge sig iväg på lite skogsridning. Mamma ledde Legolas och Pyret uppvisade en naturlig fallenhet för det där med att sitta till häst. Rak och balanserad som den mest erfarna husar.

Man fick lära sig hur man hjälper sin häst i uppförsbackar med att luta sig framåt och sitta i lätt sits, och sen att luta sig bakåt i nerförsbackarna. Allt gick som smort! 

Trav blev det också, och då hängde mormor inte riktigt med när Legolas och Pyret ångade iväg. Dottern som är spänstigare klarade det bättre.

Vi mötte cyklister och hundar och hästarna tog det med knusende ro. Man såg att våren var på gång och grönskan började göra sånt som grönska gör; blir grön till exempel. På slutet kom det lite regn, men vad gjorde väl det? En riktig hästtjej rider i alla väder.

Efter trekvarts ridning var det dags att tacka Legolas för ridturen. En snäll och vänlig bekantskap! Och efter det blev det en välförtjänt fika inne i en djungel till cafe. En utmärkt söndag på alla sätt och vis, och sen åkte mormor hem och sköljde hästdoften av stövlarna. Det är ju tur att man har en sån utmärkt vovve som väntade på en så att inte separationsångesten blev för stor.

Hästliv. Så himla mysigt!