Helgen har bjudit på lite av varje. Maken, Loppan och jag hade övernattningsgäst, ingen mindre än Kickan som kom försedd med värdinnepresent, nalle och kudde. Farmor fick morotsfrön och jordgubbsdoftande doftljus. Morotsfröna planterades bums i en kruka i brist på rabatt och ljusen tändes till ugnspannkakan som serverades till kvällsmat. - Ungspannkaka och vatten? utbrast maken förvånad som kanske är van vid lite annat en fredagskväll, men pannkakan gjorde succé, precis som glassen som serverades till efterrätt.
Efter lite Pelle Svanslös somnade Kickan gott och sov sedan hela natten. Väldigt trevligt att få sällskap på morgonpromenaden och dessutom få kompetent promenerarhjälp. Maken är utmärkt på många sätt och vis, men att studsa upp i arla morgonstund och gå på promenad är kanske inte det första som faller maken in.
På eftermiddagen blev det födelsedagsfika för Loppan, bättre sent än aldrig kan man säga. Det bjöds på lite misslyckade minicitroncupcakes. Ja själva cupcaksen var kanske inte så misslyckade, men frostingen! Å herredumilde. Jag testade alla trix som Google föreslog för att få en rinnig fast, men trots att jag tillsatte så mycket florsocker att man fick hål i tänderna bara av att titta på den och gav den en omgång i kylskåpet så envisades den med att fortsätta rinna. Nåja, det finns inget som inte hallon och strössel inte kan hjälpa upp, åtminstone till viss del.
Loppan, hon fick en ödla och hundkex, så hon var synnerligen nöjd.
Efter fikat var det dags att motionera bort frostingen, så vi knallade bort till lekplatsen i Norre Katt och flickorna for runt och brände kalorier så att det var en fröjd att se. Själv hoppades jag att det gav effekt även hos farmor.
Faktum är att om det hjälper med motion per ombud, ja då borde farfar och jag vara oerhört vältränade. På söndagen var vi nämligen och tittade på när Kickan och Knyttet gymnastiserade. Det hoppades och studsades och slogs kullerbyttor som om alla leder vore mjuka och medgörliga. Himla roligt att se! Så spänstiga och glada barn som fräste runt som om det inte fanns minsta lilla platta i närheten som lockade.
Efter all denna motion åkte farfar och jag sedan hem och tog det lugnt. Man kan bli lite trött bara av att beskåda så mycket energi, men en väldigt mysig helg hade det varit. Ödlan, den lever fortfarande. Hur länge detta saliga tillstånd för ödlan varar, ja det är en annan fråga. Loppan är ju något handikappad av sin tratt - men trattlösa tider kommer och då är väl ödlans utsikter något dystra.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.