Att ha en semesterfredag

När jag hade en veckas semester i augusti lyckades jag ju tillbringa den med att vara rejält sjuk i stort sett hela veckan. Alltså tyckte jag det kunde vara läge för en semesterdag så här en septemberfredag. I all synnerhet som jag hade en inplanerat tandläkarbesök igår. Man är inte så himla kaxig efter 1,5 timme i tandläkarstolen kan jag säga, men jag måste säga att jag känner mig totalt trygg med min nye glade tandläkare. Även om jag tycker att han är väl förtjust i att använda borren. Alltså, en semesterdag, det låter väl toppen?

Då tror man kanske att den skulle tillbringas på soffan med praliner, en bra bok, en kopp te och en stickning samt 1 st gullig hund? Fel, fel, fel!

Huliganen och jag har haft ett digert schema idag! Det har städats! ....ääähh, nej förresten, det gjorde vi ju igår. Nytt försök: det har tvättats, det har det! Det har manglats lakan! Gått hundpromenader! Det har tillbringats en orimlig tid på banken för ett fjuttigt litet ärende. Hur lång tid kan det ta att expediera 13 nummer undrar ni kanske? 43 minuter kan jag tala om. Det har handlats lammbog (jo för maken kommer ju snart hem och är säkert hungrig som en varg efter att ha varit på seminarium och smort kråset i flera dagar. Det är tydligen det man gör på seminarier har jag tyckt mig förstå). Det har bakats muffins. Tillagat ovannämnda lammbog som nu befinner sig i ugnen i olivolja, med rosmarin och massor av vitlök. Oron för vampyrer i natt är helt och hållet negligerbar. Ja, också har vi handlat blommor på torget också. Sen hann jag med ett litet akutbesök hos tandläkaren också, vad ska man annars roa sig med en fredag?

Så ni ser, det är minsann ingen sinekur att ha semester. Men nu har jag suttit ner en stund och ägnat mig åt en annan trevlig sysselsättning innan jag tar fatt i strumpstickningen där det endast fattas en ynka liten häl innan även nästa par yllestrumpor kan bockas av på listan.

Jag skriver brev. När jag fyllde år fick jag ett "riktigt" brev och det är underligt hur glad man blir av att få ett kuvert i brevlådan, ett kuvert som inte innehåller en räkning utan ett handskrivet brev, så nu tänkte jag återgälda.

Email i all ära, men brev, det är liksom mer handfast och rejält, det känns som att de finns kvar när alla mail försvunnit ut ett svart hål i cyberspace.

Förra veckan var jag inne hos en av mina grannar, vars man dog tidigare i veckan. Ett förtjusande par, som varit gifta sedan 1956 och nu är hon ensam. Hon berättade för mig att de träffats när maken låg på sjukhus och hon var sjuksköterska. I början av 50-talet fick sköterskorna minsann inte beblanda sig med patienterna hur som helst, så maken skrev brev till henne varje natt som han smugglade in till sköterskeexpeditionen på morgonen... och då ska man veta att han fick skriva breven med hjälp av två lexikon, ett från serbiska till engelska, och sedan ett från engelska till svenska. När hon berättade det så smälte mitt hjärta lite, hur fantastiskt är inte det? Och  hur fantastiskt är det inte att breven finns kvar och att hon kunde läsa dem nu?

Så jag tycker man ska skriva fler brev! Och jo, jag har faktiskt kvar de få brev min make skrev till mig, då när vi var unga på 70-talet. Och det han skrev när han gjorde repmånad när jag väntade ättelägg nr 2.

Höst

Det börjar kännas som höst, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att vi gått in i den senare halvan av september.  Jag gillar ju hösten, så det känns inte vemodigt på något sätt, tvärtom ska det bli spännande att följa årstidsväxlingarna i Botan.

Att det känns som höst kan ju bero på att det blir mörkt tidigare? Att man ser ett eller annat nedsinglat löv? Det är definitivt inte de klara kylig höstmorgnarna, för det är ganska ljummet ute. Ett faktum som man är innerligt tacksam för när man kl 03.00 befinner sig ute på promenad iförd nattlinne, mjukisbyxor och fleecejacka. Dels för att man är varm, dels för att man tack vare mörkret syns ganska dåligt. Det är ju inte så att man framstår som det chicaste som går på Lunds gator direkt. Huliganen bryr sig inte. Han är söt som alltid i sin bruna päls.

Men nu tappade jag tråden här känner jag och den får jag faktiskt hitta igen för idag börjar ett underbart hösttecken; det är dags på Stickcafé på Tant Hulda och det ska bli så himla roligt! I vanlig ordning har jag i runda slängar tvåtusensjuhundrafjorton oavslutade projekt, så något att ta med ska jag nog hitta.

Jag har ju till och med börjat virka igen! Däremot är det dåligt på syfronten, men med de mörka kvällar som kommer framöver blir det kanske mer tid att sitta vid symaskinen igen. Ja, om jag inte behöver göra brandkårsutryckningar vid alla möjliga tidpunkter med Huliganen. Fast då borde man kanske sy sig något fräsigt att ta på sig?

Men först; stickcafé!

Beundrarskaror

Ibland undrar man ju hur det vore att vara gift med, tja, en rockstjärna till exempel. Där det skulle flockas horder av fans varhelst ens make drog fram. Inte för att jag inte tycker att maken är en stjärna, ånej det är inte alls så jag menar. Men det är inte så många groupies och fans som jag måste skyffla undan från dörren när jag ska ut. Folk tvärnitar inte och hänger med gapande munnar ut genom bilfönsterna i några större mängder heller. Brevbäraren knäar inte under tyngden av beundrarbreven. Övertidsersättningen för paparazzis utanför vår port är inte direkt astronomisk.

Men nu har jag i alla fall fått en smak av livet i skuggan av en Stjärna, en med fyra ben, päls och massor av attityd. Jodå, jag har varit rätt van vid att folk emellanåt stannar och förtjust säger "åh, har du en västgötaspets!". Men det har ju varit lite mer ordnat och sådär svenskt lagom.

Häromdagen, då däremot! Vi vandrade fram i riktning mot Botan och noterar förstrött att det kommer en bil emot oss. Bilen svänger raskt in på tvärgatan, tvärnitar och ut far en tant som skuttar som en gasell över gatan och sedan med andan i halsen och stjärnor i blicken jublar "en västgötaspets!! Åh så fin han är, jag var bara tvungen att stanna och skynda mig över gatan innan ni försvann". Tja vad kunde jag göra annat än att hålla med?

Huliganen lät sig nådigt klappas, men några autografer vägrade han dock att utdela. Så nu vet jag, vet hur det är att vara bihanget till en rockstjärna. En med massor av attityd och världens gosigaste öron.

Att vara ett skolboksexempel

Det är inte alltid man liksom lever upp till normen, att följa schema 1A och inte sväva ut i individuella variationer och avvikelser.

Men idag fick jag faktiskt höra att jag är ett riktigt skolboksexempel! Jodåsåatt, jag var väl hos min nya tandläkare, eller rättare sagt; hos den unga, vackra och trevliga tandhygienisten som putsade till gebisset så att man ska kunna le bländande igen. Och det var då det hände! Jo för det är nämligen som så att jag lätt får tandsten, något som jag förstår är lite genetiskt betingat och beror på hur mycket mineraler man har i sin saliv (?? - käre dentale son, om jag missförstått så kan du hoppa in och korrigera). I alla fall, när hon petat och putsat och ryckt och slitit så utbrast hon förundrat att jag får min tandsten precis där man "ska" få den, och precis på de tandytor som man också "ska" få den på. - Får inte alla det? undrade jag förundrat då, men se det får man tydligen inte för ens spottkörtlar kan uppenbarligen bete sig på det mest anarkistiska sätt och mynna ut både här och där, och tandsten gör tydligen lite som den vill den också.

Utom min. Som sköter sig exemplariskt.

Ja hon sa inte rätt ut att det där med att jag var som ett skolboksexempel innebär att jag är perfekt (åtminstone med avseende på tandsten). Men jag väljer att tolka det så.

Havängshelg

Varje år brukar jag ungefär vid den här tidpunkten skriva ett inlägg om en helg tillsammans med mina gamla gymnasiekompisar i Haväng, ett av paradisen på jorden.

Det brukar vara massor av bilder på sandstrand, hav, vågor, kottar, hundspår, grusvägar, tallskog också kanske lite mat och vin som krydda. I år blev det inte så, i år blev det sorgligt bristfälligt på det där med natur för min del, en supersur inflammerad hälsporre vägrade att lyssna till mina böner om att det där med att gå längs havet en höstdag är bland det bästa jag vet.

Haväng blev det dock! Först skulle vi dock sammanstråla på Österlen för en liten inledande lunch. Efter att alla i sedvanlig ordning och enligt gammal fin tradition a) kört fel, b) kommit för sent, c) undrat var i helskotta är vi någonstans kom vi fram till Gunnarshögs gård. Där var gårdskaféet stängt!

- Men!!!! sa vi med många ogillande utropstecken, köpte på oss diverse goda rapsoljor och åkte till Blå Huset i Borrby i hällregnet och åskan. Blå Huset är verkligen värt ett besök och varför jag inte fotograferade loppisaffären, kaféet eller trädgården har jag inget som helst bra svar på. Förmodligen för att ett gäng på sex pratglada vänner precis börjat värma upp.

Sen åkte vi till Haväng där solen tittade fram, också det enligt gammal fin tradition. De som inte hade hälsporrar eller trilskande lårmuskler promenerade ner till havet och vi andra tittade lite avundsjukt efter dem, men sen tröstade vi oss på bästa sätt.

 

Så småningom kom de andra tillbaka och de hade bara blivit lite regnade på. Då fick vi ju gå på det tunga artilleriet och allt flöt på enligt det schema som är så väl utprovat och finslipat; fördrinkar och tapas på altanen och prat. Mycket prat!



Sen var det dags för förrätts- och huvudrättsansvariga att dra sig in och fixa med lite mer mat. Hur skulle det se ut om vi riskerade att gå miste om en kalori eller två? Det blev bruschetta med 24-månaders lagrad parmaskinka och sen en mustig musselgryta. Därefter blev det bär och maränger och grädde men det hamnade tyvärr inte på bild.

Varför ändra på ett vinnande koncept? Vi fortsatte äta, dricka och prata och sen ramlade vi i säng ganska tidigt ändå, för man är ju inte 25 längre. Ingen morgonpromenad heller för mig, fast jag brukar vara den som smyger ut i gryningen för att ta ytterligare en havspromenad. I år traskade jag runt huset och fotograferade morgonen, och det var fint det med. Fast inte så mycket havsvågor.

 

Nu är det ett år tills nästa gång, då vi kommer att vara ett år äldre, klokare och förnuftigare. Jag ser fram emot massor av mat, massor av vin, och massor av prat! Och så ska jag till havet, hälsporre eller ej. Basta!

Ont i foten?

Vem bryr sig? Det är fredag och snart ska uppläggningsfaten fyllas med kalvlever Anglaise (i alla fall de bitar som inte Huliganen redan tiggt och petat i sig), en bourgogne står på luftning och livet känns faktiskt alldeles förträffligt. Nyklippt är jag också.  Bara en sån sak.

Det kan hända att det vankas en bit choklad senare också.

Fredag. Need I say more?

Morgonstund

I

Idag är det min födelsedag. Hela dagen. Jag har haft tillfälle att njuta av den i rikt mått för Huliganens present var en synnerligen tidig morgonpromenad. Tja vad gör man när hunden klart deklarerar att den är alldeles väldigt pinkenödig? I alla fall har jag inte nerver att ligga kvar då, så 04.50 (pip) var vi ute och traskade runt i Kulturkvadranten och det var vi och en taxi, det var nog det hela. Men Morgonstund har guld i mund sägs det ju, fast något guld såg jag faktiskt inte till.

Nåväl, så småningom vaknade även maken också till livs och kom utknallandes i köket där jag åt frukost i godan ro och skrålade ja-må-du-leva så att inget öga var torrt, och sen blev det faktiskt lite ädla metaller, fast av silver. Det är ordning och reda med den maken!

 

Jag har minsann blivit så uppvaktad nu i flera dagar; det har kommit kort och fina le Creuset-muggar och blommor och det ena med det andra. Och hela vägen från England kom en helt genialisk sak; en virknål med liten lampa i, alltså hur fantastiskt är inte det?!? Tänk om man vaknar mitt i natten och känner ett starkt behov av att virka och inte vill väcka maken, omtänksam som man är, då kan man tända sin lilla virknål och virka mormorsrutor så att det står härliga till! Dessutom fick jag ett handskrivet brev och det är minsann så ovanligt nuförtiden att man blir lite lycklig bara av en sån sak.

Maken bjöd mig dessutom på lunch i Botan idag eftersom det var en visning där, på temat "Träd". Jag gillar träd. Jag gillar dessutom kaféet i Botan så det var verkligen en win-win-situation. Medan vi väntade på visningen gick vi in i växthuset och tänk, där löpte det omkring små vaktlar. Jättesöta, men otroligt snabba och de gömde sig i bladverket så särskilt lättfotograferade var de inte. I all synnerhet inte med bara en fjollig mobilkamera. Sen gick vi ut och tittade på ginkoträd, och Newtons äppleträd och kvitten och tulpanträd och den här fantastiska turkiska hasseln. Alltså man kan ju gripas av trädklättrarlust för mindre, tänk så klättervänligt! Enbart tanken på att jag faktiskt fyller 59 och säkert skulle ramla ner och bryta ett eller annat synnerligen nödvändigt ben avhöll mig från att ta fram min inre apa och börja klättra.

 

Ikväll har vi varit på M.E.A.T. och ätit just det, kött alltså. Nu är jag både mätt och trött och nu ska jag och Huliganen dra oss mot respektive sängar. Och jag hoppas innerligt att slippa gå upp 04.50 imorgon. Pip.