Borta bra, men...

 ...hemma är ändå bäst. Visst är det härligt med hav och sol och nya miljöer, men det finns ju ändå saker som man saknar väldigt. Loppor till exempel. Och barnbarn! Inga palmer i världen kan gå upp mot sånt. Så det var ju en himla tur att ett par dagar efter det att vi kommit hem så skulle Grynets och Pyrets föräldrar och farmor gå på teatern, så flickorna kom och sov över. 

Vi hann med en hel del! Men absolut första prioritet var att hälsa på Loppan som blev varmt och innerligt omklappad. - Jag älskar Loppan, mormor, sa Pyret och det är väldigt uppenbart att Loppan älskar Grynet och Pyret tillbaka. Ändå fick inte Loppan något godis när vi varit och handlat lördagsgodis - ja förutom en eller annan hundgodis då. Någon rättvisa fick det ju ändå vara.

Sen åts det tacos, vi gjorde garnbollar och det påbörjades kattbroderier - då får man hålla tungan rätt i mun, för det här var sådana broderiet där det inte var förtryckt utan man fick räkna på ett mönster hur många korsstygn hit eller dit man skulle. Trixigt!

På söndagen gick vi också en promenad med Loppan i Botan, och flickorna fräste runt som bergsgetter medan mormor höll sig på fast mark. Tänk om man hade den energin och balansen!

Sen åkte vi hem till flickorna och bjöds på årets första utelunch och årets första grillning! Väldigt trevligt! En mycket produktiv eftermiddag, det byggdes ett nytt litet altandäck. Det sågades och skruvades och flitens lampa lyste. Eller om det nu var solen? Flitigt var det hur som helst, ja möjligen undertecknad undantagen eftersom jag mest fikade med goda rabarberkakor som farmor bakat. Fast sedan skärpte jag mig och rensade lite ogräs i alla fall.

På måndagen, ja då var det dags för ett Halmstadbesök! Fast maken fick inte följa med, det var Loppan och jag och Kristina som inte varit där förut. - Ha det så trevligt! sa maken när jag gav mig iväg. Och sedan tillade han - fast det har ni ju alltid, så det vet jag att ni verkligen kommer att ha.

Och visst hade vi det! Loppan, Kristina och jag inledde med lunch på Vattnet, som, vilket namnet ge en ledtråd till, ligger alldeles vid (och delvis i) Nissan. En utmärkt fisksoppa och ett glas chablis, vilket var en god start på vår tripp. Loppan fick vare sig soppa eller chablis men var nog nöjd med att få vara med. Sen inleddes ett maratonprat som enbart avbröts de timmar vi sov på natten. Medan vi pratade hann vi med en hel del.

Rosa cava på balkongen (Kristina och jag) . Springa (Loppan) på stranden. Gå lite i affärer och köpa sig en prickig scarf (jag) och lite annat (Kristina). Äta mat (alla), dricka lite mer vin (inte Loppan) och sedan ramla i säng.

Söndagen var lika solig den, så då packade vi fika och drog ut till Grötvik för att gå en sväng längs Prins Bertils stig. Vi enades om att det smakar så himla mycket bättre med kaffe och rabarbermazariner på en utomhusfika - och då smakar det ju ändå väldigt bra inomhus också, så då förstår man graden av njutning! Det var minsann inte bara vi som ville dricka kaffe utomhus, vid de små fiskehoddorna i Grötvik satt det folk i solen och drack kaffe de också och såg nöjda ut.

Solen sken, syrener och hägg blommade och det blev det väl inget foto taget av. Däremot ovanstående studie över "Terrier, hav och strandtrift". Jag medger att triften kanske inte är det mest framträdande på fotot - men det är väl ändå Loppan som är viktigast?

När vi gått lagom långt var det dags för det där kaffet. - Jag vet var det finns en bra bänk med utsikt över havet! sa jag och drog iväg mot den. Fast då visade det sig att bänken tydligen sett sina bästa dagar och hade monterats ner och lags på sidan. Jaja, bänk som bänk, man kan väl ändå krångla sig ner och sitta där, när man hade en sån fin utsikt. Det kan väl hända att ens knän inte tillät att man tog sig upp särskilt graciöst, men det såg bara vi och måsarna.

Vi hann med lite loppis, handla skaldjurslasagne och rökta räkor och titta på Europa och tjuren innan det var dags för kvällsmat och sedan åka tillbaka till Skåne medan vi  utnyttjade tiden i bilen till att prata lite till.

Så småningom kom vi hem, lätt hesa och väldigt glada efter vår hallandstripp. - Vad pratade ni om i drygt 1,5 dygn undrade maken förbluffat som inte riktigt förstår att man kan prata så mycket om det inte gäller något historiskt eller så. -Vi pratade om Livet sa jag lite pompöst - och om allt sånt som man pratar om när man har känt varandra sedan man var 16 år och är väldigt goda vänner.  

Så ja, hemma är ändå bäst!

 

Ut på tur

 När det nu är så grönt och prunkande, ja då får man ju passa på att ge sig ut i spenaten. Efter en vecka i sus och dus så behöver såväl maken som jag röra på oss, och Loppan ville såklart följa med. Alltså bokade vi en golftid och fulla av förtröstan slog vi ut från ettans tee på Kungsmarken igår. Man är lika förvissad om att den här gången, ja då ska man minsann spela, kanske inte som en gud, det vore väl att ta i, men lite sådär lagom bra. Och det började bra på hål ett och två, men sen bytte jag boll och då blev det streck på såväl trean som fyran. - Det är fel på bollen, den levererar för få poäng! utropade jag och gav bollen en ogillande blick och bytte till en Spalding istället. Och som denna boll levererade! Poängen flöt in i en angenäm takt. - Klokt drag, det där, sa maken och gav Spalding tummen upp. Bataljen stod het, och när vi skulle slå ut på nian hade vi båda 18 poäng. "Nu måste jag dra in fler poäng än maken, för har vi samma så säger han glatt att han vinner på lägre handikapp" peppade jag mig själv. Men så blev jag av med min Spalding i dammen, och då var det ju kört. Maken vann med 19-18, men man fick vara glad ändå. En trevlig 9-hålare hade vi haft och Loppan, ja hon var lika duktig som alltid. Nu ska jag bara köpa lite fler Spaldingbollar, så får det bli. Maken kommer inte att ha en chans.

Idag var det åter dags att packa ryggsäcken och knalla iväg. Susanne, vovvarna och jag traskade runt på Revinge hed eftersom militären för en gång skull avhöll sig från att ha övning där. Vi knallade ner mot Krankesjön. Solen sken, vovvarna var glada och vi hade mycket att prata om. Rätt som det är hörde vi fågelljud av högljudd art och när vi kom runt hörnet så stod det några pippisar där. - Vilka stora gäss, sa jag förundrat då. Susanne är gift med en jägare och har mer koll på det där med vilda djur så hon informerade mig om att det där, det var minsann inga gäss utan tranor. - Coolt! sa jag och tänkte att jag tar väl ett foto då, även om jag insåg att det skulle inte synas så himla mycket, men stöter man nu på en trana så vill man ändå dokumentera det. Då blandade sig Loppan i leken och tyckte att stå där och vara trana, liksom, dem måste man ta sig en närmare titt på. Tranorna betackade sig för att träffa en terrier utan lyfte och när Loppan såg storleken insåg hon att nej, hon ville nog ändå inte stöta på en fågel av den storleken. Kvar stod jag och tänkte att jag får väl ändå ta ett foto och meddela att på denna plats, där hade det stått tre tranor (ungefär som Tre trallande jäntor i sången när jag tänker efter). Fast när jag sen tittade på fotot i efterhand så ser man ju en trana. Fantastiskt! Jag medger, det är kanske inte den bästa bilden på en trana, men i alla fall.

Sen traskade vi vidare och när vi hade fikat och pratat och vovvarna hade fått vatten och hundgodis, ja då knallade vi tillbaka igen. Lite lagom varmt var det, så hundarna passade ju på att ta sig en svalkande dopp i en lämplig vattensamling. 

Även detta måste ju dokumenteras för omvärlden, vem vill inte se tre badande hundar? Även om nu Loppan mest blöter benen, ungefär som en viktoriansk miss, inget helkroppsplaskande där inte.

Fast jag inser ju att jag framstår nog inte som en mästerfotograf direkt? Det känns lite som om jag haft lite otur med mina motiv? Blev det då inget tydligt och informativt foto alls från dagens vandring?

Jodå! En alldeles oretuscherad bild av en halväten rabarbermuffins och kaffe i blå plastmugg.

Bland äppleblom och syren - fast först lite palmer

Maken och jag har varit på turné en vecka. Till ett tämligen kargt vulkaniskt landskap som har sin charm, absolut. Sen kom vi hem sent igår kväll till ett grönt försommarlund där syrenerna och äppleträden blommar och då blir man ändå tacksam att man lever i denna frodiga grönska..

Men visst var det grönt också på Gran Canaria, det kan man inte neka till. Kanske av lite taggigare natur, men fascinerande på sitt sätt. Det kan hända att jag, som annars är en sån som gillar att fotografera fönster (och barnbarn och stickningar och hundar och...och...och...) greps av en obetvinglig lust att fotografera palmer. Lika bra att passa på, vi har ju inte så många sådana i Lund eller Halmstad, ja om man bortser från de i Botan.

Sen är det ju annat som vi hade där men inte så mycket av hemmavid. Den absoluta närheten till Atlanten till exempel. 25 meter till stranden, hade det sagts och det stämde absolut vertikalt, något längre om man inte hoppade från balkongen men inte så mycket. Vi kom fram en sen eftermiddag och det lokala djurlivet tog emot oss på balkongen. Annars såg vi inte så mycket till av djurlivet, inte ens myggor vilket man annars brukar stifta bekantskap med.

Nu ska man inte tro att vi bara stiftade bekantskap med havet ovanifrån balkongen, ånej. Nog för att det här var en väldigt lugn semester, men lite aktivitet fick det ändå bli. Alltså badade vi bland Atlantens vågor, lite väl mycket vågor emellanåt, så sedan fick det bli poolen. Blöt som blöt. Och inte så mycket svart vulkanisk sand innanför baddräkten.

Hotellet hade vi valt med omsorg - bra recensioner och inga gäster under 16 år. Jag kan ju säga att vi låg nog i mellanskiktet åldersmässigt skulle jag tro. Det var mest engelsmän, några tyskar, några spanjorer, ett par från Stockholm också två skånskhallänningar. Vi föll snart in i en behaglig rutin; sova, äta, läsa, äta, dricka vin, sticka, slappa, bada. Repeat. Emellanåt bytte vi ut vinet mot cava. 

Vi tillbringade en hel del tid på solstolarna med att göra ovanstående. Jag tog en selfie där jag tänkte mig att se lite själfull ut. Sen tog maken ett foto som visar den osminkade sanningen. Jaja, man får helt enkelt satsa på att ha en vinnande personlighet.

På kvällarna tog vi små promenader, man måste ju ändå se till att få plats med mer mat och vin nästa dag. Sen kan det ju hända att man råkade slinka in och beställa ett par aperol spritz. Dessa serverades med papegojor, vilket var det bästa med den drinken som var av det avgjort vattnigare slaget. Dock med papegojinslag som ju ändå piggar upp.

Vi tänkte ändå att lite mer upptäckaranda borde vi väl kunna uppbringa? Kanske inte direkt kuta rakt ut i det bergiga vulkaniska landskapet, men ta oss till Puerto de Mogán? Denna lilla fiskehamn låg väl ca 300 m bort - om man hade kunnat gå längs stranden. Det kunde man inte, alltså fick man ta bussen vilket tog ca 15 minuter. Med tanke på hur bergigt det är förstår man ju att vägnätet inte sprider ut sig som tentakler överallt, ska man spränga tunnlar som vill man nog inte göra det helt ohämmat. När vi först anlände tänkte jag att det såg ju ut som Playa Taurito, bara så mycket större, så då hade vi ju kunnat stanna vid våra solstolar och våra böcker. Men när vi hade gått 15 minuter från bussen ner till hamnen, ja då var det en annan femma! Här var det färgglada hus, massor av hibiskusar och trevliga små restauranger. 

Restauranger där man kunde äta glass, till exempel. Sen kunde man ta en selfie, det ska man göra på semestrar. Det är sen gammalt.

Jag tog också ett foto från hamnen bort till "vår" vik, där man ser "vårt" hotell, det vita. Inte så långt, som sagt. Sen tog vi bussen tillbaka och ägnade den sista eftermiddagen åt att...tja... the same procedure as before. Typ. 

Sen var det dags att åka hem, hem till äppleblom och syren - och Loppan! Loppan som haft det så himla bra med sina hundpolare.

...och ja, jag vet att det där inte är en bild på vare sig syrener eller äppleblom, men det är en bild på tulpaner i vår trädgård och det är väl ändå inte så pjåkigt?