Prokrastinering

Aldrig hade man väl det så välstädat som när man skulle tentaplugga? Det var då man tog tag i att sortera garderoben, dammsuga vartenda skrymsle, dona och fixa. Nu var det rätt länge sedan jag tentapluggade men jag kommer väl ihåg känslan. Nuförtiden heter det så fint att man prokrastinerar - då var det mest att man sköt upp det oundvikliga, när man verkligen måste sätta sig ner och ta tag i pluggandet.

Idag har det varit en liten flashback till gamla tider. Ingen tenta (gudskelov!) men ett consortium agreement som skulle läsas. Jag hade det med mig hem i fredags, men på fredagar, ja då har man ju nog med annat som ska göras. Ta hand om fredagen till exempel. Sen kom lördagen och då skulle man ju ut på heden och tja, det var mycket som skulle göras. Nysta garn med syrran t'exempel.

Men så kom söndagen och samvetet sa att nu, nu måste du ta tag i det här. Bara sätt dig ner och läs! Du kan! Bestäm dig. Så nu har jag läst det, men man kan ju inte bara läsa consortium agreements hela söndagen lång så rätt vad det var så måste jag ut i skogen och lägga ett litet spår åt Loppan. Sen måste jag baka en kaka. Har man bakat kaka, ja då måste man fika, det säger ju sig själv. Det är lite som Helan och Halvan; vad vore Helan utan Halvan? Och vad vore en kaka utan fika? Helt meningslös!

Nu är det dock läst. Så nu kan jag ta tag i måndagen med gott samvete och det är ju alltid en bra sak.

The Flying Aussie is Back!

 Det finns morgnar som man vill stoppa in i ett eget litet skrymsle bland hjärnvindlingarna för att kunna ta fram och tänka på när det är lite mer sådär ruggigt och ruskigt och man helst bara vill dra täcket över öronen och slippa möta morgonen överhuvudtaget. Den här morgonen, den var en sådan;  det var inget rusk, inget rugg, bara en flygande raggig hund och en disig morgon när solen precis höll på att gå upp.

Loppan och jag lämnade maken i sänghalmen och drog ut mot Revinge hed. Det var rätt så fullt av liv därute, det var det. Dock såg vi inga människor alls men det var kor och tjurar (tror vi, jag höll ett visst avstånd), lite småpippisar och storpippisar. De senare av andkaraktär tror jag bestämt. När Huliganen var i sin krafts dagar fick man ha lite koll på det där med korna - han kom ju av gammal anrik kovallarsläkt och ville gärna valla ihop en liten flock eller så. Loppan var förvisso intresserad men höll sig ändå på lite avstånd. Det tyckte matte var skönt. Jag är inte så trakterad av att gå ut på morgonpromenad med en tjur vid min sida, en som säkerligen inte är klickertränad eller har något som helst begrepp om att "gå fint".

Däremot får jag ju säga att Loppan inte direkt höll något avstånd när hon såg gässen. En plötslig och total dövhet drabbade henne och hon drog iväg som en liten raggig avlöning och skrämde upp ett par gäss som blev mycket förnärmade och raskt flög sin kos medan Loppan stod kvar och tittade besviket efter dem. Hon var mycket belåten med sig själv, vilket dock inte matte var. Loppan slokade en liten kort stund innan hon sedan erupterade ut över heden igen i blandade skutt, sprattel och språng.

 Sen började det regna strax före vi kom tillbaka till bilen och då körde vi hem och åt frukost; blöta, smutsiga, med vind i pälsen och mycket nöjda med vår morgonpromenad. Friden sänkte sig åter över Revinge hed.

Det gick snabbt!

Det var bara igår som jag hade en lång klagolitania över den regniga och kalla s.k. våren, jag uttalade min absoluta åsikt att jag ville ha vår! En varm och skön sådan.

Och tänk, redan idag så blev det en sån dag! Ni vet, när det går så snabbt att man liksom inte hinner med, när man tycker att man är djärv om man låter vantarna stanna i väskan och man modigt skalar av koftan, bara för att inse att det är varmt, så pass att man faktiskt nästan kan gå ut i kortärmat. Om man är av vikingablod i alla fall. Studenterna poppar upp som champinjoner ur gräsmattan på sina innergårdar och låter något som ska föreställa musik genljuda över nejden i generösa decibel. I Botan är varenda gräsmatta fylld av läsande, slappande, picknickande människor och maken och jag, vi har intagit vårens första balkongfika. Till ackompanjemang av ovannämnda decibel.

Det var ju nämligen så att eftersom maken skulle till vårdcentralen för att få sin perforerade mage omlagd så slutade jag lite tidigare och det var ju precis rätt dag att göra det, känner jag.

Loppan, hon var också med såklart. Hon tycker det är mycket intressant med balkonghäng och sticker gärna ut huvudet mellan spjälorna för att beskåda omgivningarna. Som tur är går inte skuldrorna igenom, för annars hade jag konstant haft hjärtat i halsgropen. Nog för att Loppan är smidig och hoppig som en känguru, men att hoppa från översta våningen känns nog ändå lite för djärvt.

Nu väntar förhoppningsvis en lugn och fin fredagskväll med lite röding och riesling. Det är ju himla förargligt att choklad inte heter "roklad" för tänk vilken fin alliteration det hade blivit då!

Regntunga skyar

...har det minsann hängt över Lund hela dagen. Jag vill ha VÅR! Och traditionalist som jag är så vill jag ha vår med sol och blommor och blader, inte kallt regn som strilar ner som kanske någon trendnisse vill kalla "nybrutal vår". Sånt är inte för mig. Jag vill slänga yllevantarna! Jag vill kunna traska ut utan jacka! Jag vill ha sol och värme och jag vill ha det NU! Mitt tålamod är slut. Hit me' vår!

Men i stället verkar det som om det där med yllestrumpor kommer att fortsätta vara en bra idé ett bra tag framöver. Och då är det ju så fiffigt inrättat att jag, som i så många år tvärvägrade att sticka strumpor, numera har påtat ihop ett icke föraktligt antal. Och eftersom jag nu har en sån tjusig blå strumpblockare så kan jag ju då visa upp alla mina blockade strumpor för en förtjust och hänförd omvärld. Ja, jag åtminstone titta på dem själv, och det är ju inte illa det. Sen är det ju också så att jag förutom dessa (där jag tycker mig se ett visst färgtema, jag tycker det saknas lite rött, orange och rosa) så har jag också knörplat ihop några par till maken. Lite grått och blått och sådär då.

Strumpstickning är liksom den optimala stickningen att alltid ha igång; lätt att ha med, lätt att ta ett par varv (ja om man nu inte stickar intrikata mönster och dit har jag inte kommit än, jag är så nöjd med självmönstrande strumpgarn så. (Även om jag emellanåt är en mycket snäll fru som stickar enfärgat åt maken).

Men strumpor eller ej, den här veckan har känts lite "off" får jag säga. Maken är inte helt piggelin om än mycket bättre, och själv haltar jag fram på mitt skruttiga knä. Det händer ju ändå roliga saker också! Igår hände det flera roliga saker till exempel. Först kom Hjärtegrynet och hennes föräldrar och åt lunch, och det satte ju sprätt på livsandarna kan jag säga! Hjärtegrynet knatar nu runt för egen maskin, även om Loppan råkade fälla henne i ett plötsligt anfall av entusiastiskt terrierstudsande. Det är  helt fantastiskt, när man tänker efter hur det var för bara ett år sedan, ett lite knyte som mest bara låg i famnen och sov som nu knatar runt på små knubbiga ben. Sedan pratar hon också, Grynet. Långa ramsor av svårtydd karaktär, men hon låter god och glad och det räcker ju så bra. Det är liksom full sprätt där Grynet drar fram! (Påminner om en mig närstående fyrbening, nu när jag tänker efter).

Det är svårt att få knivskarpa bilder när en sån liten dam studsar runt, men man blir så glad av så mycket energi! Och då får det bli en liten bildbomb såklart. Är man mormor så har man vissa privilegier. Visst är det märkligt att en sån liten figur kan framkalla så mycket kärlek - eller det är det faktiskt inte. Kärlek mäts ju inte i kilon direkt. Tänk att familjen har utökats med två så formidabla tjejer som Grynet och Loppan, är det inte fantastiskt?

På kvällen var det kurs. Och jodå, nog strilade det lite regn. Och jag var väl sådär lagom entusiastisk får jag säga. Men jag greppade hund, torkad blodkorv och rände iväg och vi tränade på "stå" och "stanna" och "ligg kvar" så att svetten lackade och mycket riktigt åkte vi hem igen, fulla av endorfiner. Jag vill inte påstå att allt går lysande bra, men det går framåt och vi har roligt - vad mer kan man begära? Ja förutom lite vårsol då.

Nu är det torsdag. Nästan helg och bara det är ju inte så dumt! Det är ju också dags för vårt efter-städande-går-vi-ut-och-äter:ande. Fast jag tror vi går direkt på går-ut-och-ät:andet.Städa känns inte helt prioriterat faktiskt.

Hundfunderingar

Det går inte en dag utan att jag tänker på Huliganen och saknar honom. Han var en så stor del av mitt liv i så många år och en alldeles egen och stor personlighet så det är klart att det tomt efter honom. Som tur är har jag ju Loppan som är sin alldeles egna personlighet och emellanåt är det roligt att fundera på skillnaderna.

Där Huliganen var verbal så är Loppan oral; hans åsikter hördes över Lund så att ingen behövde tvivla på vad han tyckte. Loppan är oerhört tystlåten men går fram som en dammsugare och stoppar allt i munnen, både sånt som passar och sånt som definitivt inte ska in i ett terriergap.

Huliganen var ordningspolis, medan Loppan liksom fladdrar runt lite utan någon som helt styrsel.

Huliganens första hälsningsfras när han mötte andra hundar (om det inte var tjuriga tikar som han gillade) var "ska'ru ha på flabben, va?!", medan Loppan entusiastiskt säger "du är nog min bästa vän, va?".

Huliganen hade vartenda pälsstrå i ordning, medan Loppans päls är anarkistiskt raggig och står åt alla håll och kanter - "välkammad" är liksom inget ord som faller en in när man tittar på henne.

Där Huliganen hade ett osvikligt sjätte sinne för när det närmade sig kloklippning så att man fick vara en snabb som en panter och kasta sig över honom och vara två för att utföra det som Huliganen närmast betecknade som ett grovt övergrepp på värnlös västgötaspets kan man i Loppans fall bara ropa - kom hit så ska vi klippa klorna!

Att gå till veterinären var en kallsvettig upplevelse med Huliganen. Han började hyperventilera innan vi ens klivit innanför dörrarna och uppförde sig i ärlighetens namn tämligen fjolligt emellanåt - ända tills vi på äldre dagar hittade mindre och lugnare veterinärkliniker med synnerligen lugna veterinärer med stor förståelse för traumatiserade västgötaspetsar, då gick det bättre. Men någon lustfylld upplevelse, det var det aldrig. Nu har jag för första gången varit hos veterinären med Loppan. På bilden ser det ut som att hon gömmer sig under stolen, men det var bara initialt som hon var lite frågande. För övrigt pussade hon frikostigt såväl veterinär som djurskötare, hon lät sig klämmas då, tittas på gaddarna (som fick betyget "mycket fina!") och bli vaccinerad och sen studsade hon glatt ut därifrån när matte betalt, och såg ut att tycka att det var en himla trevlig upplevelse, det där.

(Matte ska nu också fundera på det där med kastrering, och det är inget lätt beslut känner jag).

Men sen finns det också så många likheter! Båda får mig att skratta - varje dag! Båda har mig lindade kring tassen så hårt det någonsin går. Båda älskar att spåra. Båda ser med milt överseende på min ambition att på något sätt försöka uppfostra dem.

Båda är helt enkelt världens bästa hund. Var och en på sitt sätt.

Ropa inte hej

Idag känner jag mig splittrad - å ena sidan är det vår och bara det känns ju toppen! Sedan mår vårans husse, a.k.a. maken, också tämligen bra efter sin operation och det är ju ännu mer toppen. Han mår faktiskt så pass bra att han i skrivande stund är ute och går med Loppan. Och varför gör då inte jag det? En fråga som man med visst fog kan ställa sig. Tja och det är väl det som är en del av det där splittrade. I morse var Loppan och jag ute och gjorde den skånska landsbygden osäker tillsammans med Spexa och hennes matte. Det är få saker som gör mig så glad som att se Loppan rejsa runt så fort hon kan och njuta av livet tillsammans med en annan glad hund. Men så var det det där med knäet... alltså här har jag gått och tänkt lite försiktigt för mig själv att nu, nu känns det ju rätt ok ändå. Jag har ingen hälsporre. Jag har inte så värst ont i foten och knäet känns helt ok. Nästan normalt. Så vrickar jag knäet i en nerförsbacke och nu, nu känns inget benrelaterat vare sig ok eller normalt. Alls.

Så vad gör man? Tja man tar sin man och haltar runt en sväng på stan och köper gräsfrö och årets första glass på GlassKulturen, sitter i solen på torget och ser om man kan äta lika långsamt som maken som har svart bälte i konsten att njuta av en glass länge, länge. Det kan man inte, jag är alltid färdig långt före, förmodligen för att jag har mer glassätartalang tänker jag mig.

Sen haltar man hem och njuter av fredagsblommorna. - Rosa rosor och sån där mimosa vill jag ha, sa jag till torgförsäljaren.  - Absolut, fast du menar väl ginst svarade han och såg ut att tänka att här ska vi inte blanda ihop växterna, här kallar vi saker vi deras rätt namn. Äsch mimosa, ginst... tänkte jag rebelliskt då, men okej då. Nu står den där och doftar gott.

Det behövdes ändå lite mer för att få mig på banan. Lite garnrelaterat vore kanske bra? Jag köpte ett fint sockgarn när vi var i Karlstad, ett handmålat ett. Det har jag numera nystat så nu ska det bli spräckliga strumpor så det är en fröjd åt det!

Det kan hända att jag också råkat köpa ett lite strumpmönster med rävar på Ravelry; Happy Fox heter det och det får ligga till sig lite och vänta. Det kan hända att jag skippar den där lettiska flätan i uppläggningen också och kör på lite gammaldags resår till rävarna. Ja jag får se hur jag gör.

Medan jag höll på med allt detta låg Loppan och sov den oskyldiges sömn. Man blir trött av att göra den skånska landsbygden osäker uppenbarligen.

Tja, så var det väl det där med Lundavattnet. I tre dygn slapp vi koka vårt vatten, efter att ha gjort det i nästan två veckor och det var ju himla trevligt. Men nu är det koka vatten igen som gäller. Nåja, det är ju ändå vår. Och glasstider. Och strumpstickningstider. Så det kunde varit värre.

I Landskrona, där är det toppen...

...tycker jag sjöng Siw Malmkvist någon gång på järnåldern eller så. Jag är helt övertygad om att det är toppen emellanåt och botten emellanåt, men själv är jag i alla fall väldigt tacksam att maken kommit hem från sin sejour i ovannämnda stad där han tillbringade ett antal timmar igår innan hans hulda maka (= moi) och hans rara vovve (=Loppan) körde och hämtade hem vår blesserade hjälte från gallstensoperation.

Vi fick vänta lite så vi tog en promenad i solskenet innan vi fick hem vårans husse igen, lite trött men nöjd och en stor gallsten fattigare. Inget man saknar direkt.

Så jag tycker att det är toppen att maken nu befinner sig i Lund, hemma hos Loppan och mig, precis som det ska vara.