Svenska Flaggans Dag

Jodå, jag vet att det numera heter Nationaldagen. Men om man ibland kallar mig gammaldags - eller rentav bakåtsträvare - så ligger man i vissa fall inte så himla långt ifrån sanningen. Jag tycker det låter lite finare liksom, och eftersom det blir en eller annan flagga på foto här, så får det bli så. 

Inte för att vi egentligen tänkt fira så mycket den här dagen även om nu Kulturen hade ett fullt program för hela dagen. Fast så skulle det ju regna. Sa SMHI, och det gjorde det ju på förmiddagen, vilket Loppan och jag noterat. (Här kan jag inskjuta att klockan 06.15 då regnade det inte. Jag vet, ty jag och Loppan tog en morgonpromenad i Botan då. På salig Huliganens tid var detta den normal tiden för morgonpromenader och man skuttade som en panter ur sängen utan större åthävor vid en rask och tidig morgonstund. Numera är man dock bortskämd med en hund som är rena sjusovaren på morgonen. Men har man magknip, så har man och då vacklar man runt i Botan i sin ensamhet i gryningen. Nöden har ingen lag).

Sen ringde dock dottern och undrade om vi ändå ville följa med henne och Grynet för lite flaggviftande och avlyssnande av vårsånger? Egentligen skulle de befunnit sig i London hela familjen, men så blev Pyret sjuk och London får helt enkelt vänta. Klart vi ville! Vi beväpnade oss med paraply och traskade iväg.  

Medan vi väntade på att sången skulle börja tittade vi in i de små husen; Prästgården och Thomanaderska huset, Berlingska huset och allt vad de heter. Med oss hade vi vår egen Encyclopedi, alias Grynet. Tänk om man hade en sån hjärna! Grynets hjärna fungerar ungefär som en tvättsvamp, hon kommer ihåg allt, intresserar sig för det mesta och underrättade oss om Gustav Vasa och intåget i Stockholm, och vad som fanns i husen och vi diskuterade hur man levde på den tiden. Ens egen hjärna fungerar ju numera som så att man har liksom en aning om att det här, det vet man ju; men vad hette nu han som var med i den filmen, som regisserades av den där du vet - eller, vem var det nu som uppfann ditt - eller om det var datt?. Ens hjärna är inte så mycket välfylld tvättsvamp numera, snarare en liten förtorkad skrumpen sak. Men då är det ju ändå tur att man har med sig någon som vet och kan!

Sen lyssnade vi  på kommunstyrelsens ordförande som höll ett lyckligtvis kort anförande. Ett som man inte behövde belasta sin hjärna med. Sen lyssnade vi på Kulturens chef som pratade desto mer om det Lundensiska, och bland annat påstod han att Saxo, han med Gesta Danorum, på 1100-talet hade suttit i Lundagård och skrivit om Hamlet. Shakespeares Hamlet alltså, många hundra år tidigare. Det fnös såväl maken som dottern åt. Skulle Shakespeare vara en simpel plagiatör?! Min egen hjärna ryckte dock spasmodiskt till och jag mumlade försiktigt att jomen, jag trodde nog att det kunde kanske ändå ligga något i det där. Helt tvärsäker ville jag ändå inte vara, för det är ju det där med komihåget och den förtorkade tvättsvampen. Men nu har jag googlat! Och jodå, visst var det så. Saxo, han skrev om Amleth, prinsen som hämnades sin fars mord på sin farbror. Sen kanske det är att gå för långt att säga att Wille plagierade, men inspirerad får man väl ändå tycka att han blivit?

Sen blev det skönsång och därefter hissades flaggan och vi sjöng nationalsången, belåtet konstaterande att SMHI haft fel igen! Inget regn här inte. Sen skulle kommunstyrelsens ordförande prata igen - då gick vi hem och åt kanelbulle. Valet var lätt. 

Sen var det inte nog med trevligheter för det, ånej. På kvällen blev Loppan, maken och jag hembjudna till Syrran, Poppy och Enya och där hade vi en himla trevlig - och god! - kväll. Så man får säga att Svenska Flaggans dag, den levererade. 

 

45

 Är det klokt, det? Hur kan det ha gått 45 år sedan maken och jag stod där i Högs kyrka och sa "ja" till varandra? Bra beslut, ändå.

Så dag blir det rabarberpaj, ska det firas så ska det! Dessutom har vi hittills ägnat dagen åt att lösa nätverks- och skrivarstrul. Ja, dvs, det är mest maken som fixat, Loppan och jag bidrog med att hålla oss ur vägen och när vi var i närheten så utstötte vi små uppmuntrande tillrop. Å andra sidan så blir det undertecknad som fixar rabarberpajen. Teamwork, det är grejen det. 

Vågar man utmana ödet genom att säga att det verkar fungera nu? Är det lite väl djärvt? Bäst att inte sticka ut hakan och prata mer om skrivare, nej det är väl bättre att slänga in ett foto på något helt annat. Och vad ligger då närmare till hands än en hundbild?

Inte bara en hund, nänä, här slår vi till med tre stycken aussiesar på en gång! Vi var ju ute på Knivsåsen igår med flickorna Fluff och det var så vackert med all grönska och sånt, så jag tänkte att jag slår minsann till med ett foto! 

Innan jag hann få upp mobilen så sprätte ju alla hundarna runt och ville inte posera alls - ända tills Bitte ryckte in och fick dem att hejda sig ett ögonblick innan det var full sula igen.

Jag gillar träd - och på Knivsåsen finns många gamla och vackra träd, träd som nog kan ha väldigt många år på nacken. Och i det perspektivet är ju 45 år lite som en piss i Mississippi. Men bra ändå, det får man väl anse? Förhoppningsvis fortsätter det precis som den här gamla eken, slitstarkt och hållbart i många år till.
 

Det svänger

 23 grader och sol, som i förra inlägget? Not so much. Vi fick som sagt besök från Lund och då var det 15 grader kallare och regn uppblandat med hagel. Nåja, det blev inget balkonghäng, men vi hade trevligt ändå och det blev ändå uppehåll så att vi kunde spänsta runt en sväng på stan och upp på Galgberget. Sen var det dags att åka hem till Lund, efter ett besök hos kiropraktorn pga präktig nackspärr. Så går det när man måhända stickar lite väl ihärdigt i icke-ergonmisk ställning så nu får det väl bli lite broderande att blanda upp garntåtarna med.

Vi kom lagom fram till Lund när promoveringen drog igång. Då dundrar kanonerna i Lundagård och Loppan tyckte att vi kunde stannat i Halmstad. Det hjälper inte att tala om att för några år sedan så dundrade kanonerna för husse. Kanoner ska man hålla kort, det är Loppans fasta åsikt. Och egentligen har hon ju fullständigt rätt i det.

Dagen därpå var det historiedagar. Då slåss man ännu mer i Lundagård, fast med svärd och enligt 1600-talsteori. Det blev ett foto. Sen hävde Loppan upp sin röst och påtalade att nu fick det vara nog! Är det inte kanoner så slåss det med svärd och nu, nu var måttet rågat.  Dundra och slåss, vad är det för sätt? Jag får ju säga att egentligen håller jag med henne, lite mindre testosteron så blir världen en mildare och ljusare plats. För säkerhets skull drog vi oss dock åt sidan, innan Loppan knallade in på uppvisningsarenan och uttryckte sin åsikt ännu kraftfullare.

Vädret har hållit sig på den något svalare sidan, men å andra sidan har det regnat. Man är lite kluven till det där, det behövdes regn, det begrep ju även den mest svagsinte. Men hur roligt är det? På en skala? Idag har det dock spruttat upp sig så pass att vi tillbringat hela eftermiddagen i trädgården. Ogräs har rensats. Plantor har flyttats. Och årets grillpremiär har gått av stapeln, till doften av syren. Sämre kan man ha det. Det kunde man även häromdagen när vi var väldans kulturella och gick på konsert! Då fick inte Loppan följa med, med morfar och jag fick avnjuta en tvärflöjtkonsert på Kulturskolan där Grynet deltog. Det var allt från "Köp varm korv" till "We will rock you" där publiken fick stampa takten. Något för alla smaker!

Så himla duktiga flöjtister som med stor entusiasm förtjuste sin publik, och som bugade sig tjusigt för varje applåd - och det blev många för när man bjuds på så fin underhållning, ja då applåderar man tills händerna glöder! 

Så trots något färre grader och något mer väta från ovan så har det varit en fin vecka. Inatt blir det mer regn (säger SMHI, så vi får väl se...) men imorgon ska Loppan och jag ut med flickorna Fluff och deras matte, så vem bryr sig om en eller annan fuktig millimeter då? 

Försommardagar

Dagen har gått i ett synnerligen behagligt tempo - igår rände vi upp på Galgberget via den allra längsta och högsta trappan, idag? Idag har vi strosat bort och tittat på den nya medeltidslekplatsen som håller på att anläggas bakom St Nicolai. För övrigt har vi mest häckat på balkongen i strålande sol. Livet som pensionär känns behagligt, annat kan man inte påstå.

Häromdagen var det också sol, men kanske lite mer action. Sonen och sonhustrun skulle tapetsera, och man vill ju inte riskera att en nästan två- och nästan fyra-åring står på på huvudet i tapetlimmet. Alltså fick farmor och farfar sällskap av två glada flickor och vi hade en fin dag!- Titta, där är vatten sa Knyttet som inte är tappad bakom en vagn. - Det är Nissan, svarade farmor pedagogiskt då. Ganska onödigt, för visst hade Knyttet rätt, det är ju vatten, och vad det sedan heter kan väl göra detsamma.

Vi var på lekplatsen i Norre Katts park och gungade och klättrade och grävde i sandlådan så att sanden sprätte omkring. Emellanåt fick man styrka sig med lite äppleklyftor. Däremot blev det inget lördagsgodis som numera introducerats för mamma och pappa hade glömt att ta med, vilket de informerade oss om på engelska. - Fast de vet ju ändå inte om att det är lördag, sa den ömme fadern illslugt, likaledes på utrikiska. Jag tänkte för mig själv att det dröjer inte så värst många år till man inte längre kan prata hemligheter på engelska utan att bli förstådd.

På vägen till lekplatsen tittade vi på livet på Nissan; det var en motorbåt, flera kanoter och roddbåtar som passerade och vi tittade noga på allihop. - Ser det roligt ut att ro? undrade farfar och jo, det tyckte flickorna. - Säg till pappa att han tar med er ut och ror, sa farfar då, och jag tänkte i mitt stilla sinne att det får nog dröja ett tag. Det är ju inte klokt vad de där roddbåtarna är små och rangliga och man sitter liksom ovanpå och balanserar. Märkligt. Jag kan möjligtvis tänka mig att ro i en stadig eka, men på en sån där glorifierad planka? Nänä.

Efter lunch och middagssömn (där alla sov, förutom Kickan) tog vi en sväng om biblioteket också. Både fysisk och kulturell aktivitet vill man ju klämma in. Så vi läste bok, klättrade på bänkar och rände runt ända tills stängningsdags. 

Sen fick vi ju skynda oss hem; rabarberpaj skulle bakas och mat skulle lagas så att de hungriga tapetserarna skulle få något att äta när de kom. Jag hade stor och kompetent hjälp av såväl Kickan som Knyttet att göra pajen, men så blev den också väldigt bra! 

När maten var uppäten blev det dags för pyjamas och kvällssaga som pappa läste ur boken vi lånat på biblioteket innan hela familjen åkte hem till sina nytapetserade väggar. Skymningen hade inte fallit och jag hade ju velat visa hur fint våra nya solcellslampor lyste när mörkret började komma, men svärdottern som är en klok kvinna sa att "ta ett foto och skicka över". Åh dessa moderna tider! Ibland grumsar man och är lite bakåtsträvare, men vissa saker är faktiskt bättre nu. Tänk förr när man hade sin Instamatic-kamera; först skulle man vänta på att man tagit slut på rullen, för man kunde ju inte slösa bort foton hur som helst, sedan skulle man lämna in dem på framkallning för att efter en veckas väntetid konstatera att av 24 foton var ca 17 suddiga eller konstiga eller inte så mycket att hurra över. Blogga kunde man inte heller. Bättre nu, som sagt.

Så det har varit några behagliga dagar som till stor del tillbringats på balkongen. Soligt och varmt, 23 grader idag. På torsdag kommer några grannar från Lund upp för att besöka oss i Halmstad för första gången. Då ska det bli 8 grader och regn, så då lär vi få sitta inomhus.

Meningen med livet

Vi kände att nu, nu fanns ingen tid att förlora! Ville man uppleva den där första skira grönskan i bokskog, ja då kunde man inte slappa på soffan och pilla navelludd. Det går så fort tills det blir mer vanlig sommargrönska, inte det där övernaturligt sagolika. Alltså drog maken, Loppan och jag iväg till Biskopstorps naturreservat. Inom parantes så är det där som det enligt samstämmiga uppgifter på nätet finns sådana kopiösa mängder kantareller, vilket ju vi verkligen inte hittade när det var svampplockardags. Inte en endaste liten kantarellusling hittade vi på våra svampturer dit, vilket ju fick oss att tro att det var illsluga influencers som spred detta rykte för att sedan i lugn och ro plocka kantareller någon helt annanstans, medan alla godtrogna flockades i Biskopstorp. Men nu ska vi inte vara bittra över det.

Det fanns ju lövskog och barrskog och får och kor (som vi inte heller såg), sjöar och allt som vill till för en härlig försommarpromenad. Träd som växte konstigt till exempel. Och konstiga saker som växte på träd.

Maken, Loppan och jag vi knallade på och passade på att njuta av allt det där, av solen, fårens bräkande och försommardofterna. Emellanåt gick det nerför och sen gick det uppför, lite hit och lite dit. Det var alldeles tyst (fårbräk borträknat, liksom flåsandet från tvenne pensionärer i uppförsbackarna) och vi mötte ingen alls.

När vi hade gått uppför ett ganska bra tag så kom vi till en klokt placerad bänk. - Här sätter vi oss ett tag och pratar om Livet och meningen med det hela, sa jag som kände ett behov av att av-flåsa mig lite.

- Vad är egentligen meningen med livet, du säger ofta att man ska prata just om det? undrade maken intresserat. 

- Enkelt min käre Watson, svarade jag. - Meningen med livet det är att njuta av stunden, uppskatta det man har och känna sig nöjd! För det mesta i alla fall. Det är precis som i sången!

- Vilken sång? undrade maken förvirrat, varpå jag började tralla på Var nöjd med allt som livet ger, tralalala som Baloo sjunger i Djungelboken och maken stämde raskt in. Fast det visade sig ju att ingen av oss kunde texten mer än till just den raden, så det blev mycket tralala och ett eller annat en björntjänst gör ju ingen glad.

- Det här går inte sa maken och slet fram sin mobil och letade upp sången på Spotify och sen klämde mobilen och vi i tillsammans med Baloo. Just då kom den enda människa vi såg under hela rundan runt fram bakom ett träd tillsammans med sina två hundar. Vi log glatt, de två hundarna tittade medlidsamt på Loppan som såg generad ut över att befinna sig i sällskap med två fullblodstöntar och sen traskade matten och hundarna vidare medan vi avslutade vår skönsång.

Sen kom maken på att han måste boka en klipptid nu när mobilen ändå var framme, så han satt där bland de nyuslagna bokarna och bokade tid (sic!). - Vad gjorde man före mobilens dagar? sa maken. - Inte kunde man leta sångtexter och inte kunde man ringa frisören ute i skogen. Och det har han ju rätt i. 

En härlig promenad, med sång och allt. Vi carpade verkligen diem.

Borta bra, men...

 ...hemma är ändå bäst. Visst är det härligt med hav och sol och nya miljöer, men det finns ju ändå saker som man saknar väldigt. Loppor till exempel. Och barnbarn! Inga palmer i världen kan gå upp mot sånt. Så det var ju en himla tur att ett par dagar efter det att vi kommit hem så skulle Grynets och Pyrets föräldrar och farmor gå på teatern, så flickorna kom och sov över. 

Vi hann med en hel del! Men absolut första prioritet var att hälsa på Loppan som blev varmt och innerligt omklappad. - Jag älskar Loppan, mormor, sa Pyret och det är väldigt uppenbart att Loppan älskar Grynet och Pyret tillbaka. Ändå fick inte Loppan något godis när vi varit och handlat lördagsgodis - ja förutom en eller annan hundgodis då. Någon rättvisa fick det ju ändå vara.

Sen åts det tacos, vi gjorde garnbollar och det påbörjades kattbroderier - då får man hålla tungan rätt i mun, för det här var sådana broderiet där det inte var förtryckt utan man fick räkna på ett mönster hur många korsstygn hit eller dit man skulle. Trixigt!

På söndagen gick vi också en promenad med Loppan i Botan, och flickorna fräste runt som bergsgetter medan mormor höll sig på fast mark. Tänk om man hade den energin och balansen!

Sen åkte vi hem till flickorna och bjöds på årets första utelunch och årets första grillning! Väldigt trevligt! En mycket produktiv eftermiddag, det byggdes ett nytt litet altandäck. Det sågades och skruvades och flitens lampa lyste. Eller om det nu var solen? Flitigt var det hur som helst, ja möjligen undertecknad undantagen eftersom jag mest fikade med goda rabarberkakor som farmor bakat. Fast sedan skärpte jag mig och rensade lite ogräs i alla fall.

På måndagen, ja då var det dags för ett Halmstadbesök! Fast maken fick inte följa med, det var Loppan och jag och Kristina som inte varit där förut. - Ha det så trevligt! sa maken när jag gav mig iväg. Och sedan tillade han - fast det har ni ju alltid, så det vet jag att ni verkligen kommer att ha.

Och visst hade vi det! Loppan, Kristina och jag inledde med lunch på Vattnet, som, vilket namnet ge en ledtråd till, ligger alldeles vid (och delvis i) Nissan. En utmärkt fisksoppa och ett glas chablis, vilket var en god start på vår tripp. Loppan fick vare sig soppa eller chablis men var nog nöjd med att få vara med. Sen inleddes ett maratonprat som enbart avbröts de timmar vi sov på natten. Medan vi pratade hann vi med en hel del.

Rosa cava på balkongen (Kristina och jag) . Springa (Loppan) på stranden. Gå lite i affärer och köpa sig en prickig scarf (jag) och lite annat (Kristina). Äta mat (alla), dricka lite mer vin (inte Loppan) och sedan ramla i säng.

Söndagen var lika solig den, så då packade vi fika och drog ut till Grötvik för att gå en sväng längs Prins Bertils stig. Vi enades om att det smakar så himla mycket bättre med kaffe och rabarbermazariner på en utomhusfika - och då smakar det ju ändå väldigt bra inomhus också, så då förstår man graden av njutning! Det var minsann inte bara vi som ville dricka kaffe utomhus, vid de små fiskehoddorna i Grötvik satt det folk i solen och drack kaffe de också och såg nöjda ut.

Solen sken, syrener och hägg blommade och det blev det väl inget foto taget av. Däremot ovanstående studie över "Terrier, hav och strandtrift". Jag medger att triften kanske inte är det mest framträdande på fotot - men det är väl ändå Loppan som är viktigast?

När vi gått lagom långt var det dags för det där kaffet. - Jag vet var det finns en bra bänk med utsikt över havet! sa jag och drog iväg mot den. Fast då visade det sig att bänken tydligen sett sina bästa dagar och hade monterats ner och lags på sidan. Jaja, bänk som bänk, man kan väl ändå krångla sig ner och sitta där, när man hade en sån fin utsikt. Det kan väl hända att ens knän inte tillät att man tog sig upp särskilt graciöst, men det såg bara vi och måsarna.

Vi hann med lite loppis, handla skaldjurslasagne och rökta räkor och titta på Europa och tjuren innan det var dags för kvällsmat och sedan åka tillbaka till Skåne medan vi  utnyttjade tiden i bilen till att prata lite till.

Så småningom kom vi hem, lätt hesa och väldigt glada efter vår hallandstripp. - Vad pratade ni om i drygt 1,5 dygn undrade maken förbluffat som inte riktigt förstår att man kan prata så mycket om det inte gäller något historiskt eller så. -Vi pratade om Livet sa jag lite pompöst - och om allt sånt som man pratar om när man har känt varandra sedan man var 16 år och är väldigt goda vänner.  

Så ja, hemma är ändå bäst!

 

Ut på tur

 När det nu är så grönt och prunkande, ja då får man ju passa på att ge sig ut i spenaten. Efter en vecka i sus och dus så behöver såväl maken som jag röra på oss, och Loppan ville såklart följa med. Alltså bokade vi en golftid och fulla av förtröstan slog vi ut från ettans tee på Kungsmarken igår. Man är lika förvissad om att den här gången, ja då ska man minsann spela, kanske inte som en gud, det vore väl att ta i, men lite sådär lagom bra. Och det började bra på hål ett och två, men sen bytte jag boll och då blev det streck på såväl trean som fyran. - Det är fel på bollen, den levererar för få poäng! utropade jag och gav bollen en ogillande blick och bytte till en Spalding istället. Och som denna boll levererade! Poängen flöt in i en angenäm takt. - Klokt drag, det där, sa maken och gav Spalding tummen upp. Bataljen stod het, och när vi skulle slå ut på nian hade vi båda 18 poäng. "Nu måste jag dra in fler poäng än maken, för har vi samma så säger han glatt att han vinner på lägre handikapp" peppade jag mig själv. Men så blev jag av med min Spalding i dammen, och då var det ju kört. Maken vann med 19-18, men man fick vara glad ändå. En trevlig 9-hålare hade vi haft och Loppan, ja hon var lika duktig som alltid. Nu ska jag bara köpa lite fler Spaldingbollar, så får det bli. Maken kommer inte att ha en chans.

Idag var det åter dags att packa ryggsäcken och knalla iväg. Susanne, vovvarna och jag traskade runt på Revinge hed eftersom militären för en gång skull avhöll sig från att ha övning där. Vi knallade ner mot Krankesjön. Solen sken, vovvarna var glada och vi hade mycket att prata om. Rätt som det är hörde vi fågelljud av högljudd art och när vi kom runt hörnet så stod det några pippisar där. - Vilka stora gäss, sa jag förundrat då. Susanne är gift med en jägare och har mer koll på det där med vilda djur så hon informerade mig om att det där, det var minsann inga gäss utan tranor. - Coolt! sa jag och tänkte att jag tar väl ett foto då, även om jag insåg att det skulle inte synas så himla mycket, men stöter man nu på en trana så vill man ändå dokumentera det. Då blandade sig Loppan i leken och tyckte att stå där och vara trana, liksom, dem måste man ta sig en närmare titt på. Tranorna betackade sig för att träffa en terrier utan lyfte och när Loppan såg storleken insåg hon att nej, hon ville nog ändå inte stöta på en fågel av den storleken. Kvar stod jag och tänkte att jag får väl ändå ta ett foto och meddela att på denna plats, där hade det stått tre tranor (ungefär som Tre trallande jäntor i sången när jag tänker efter). Fast när jag sen tittade på fotot i efterhand så ser man ju en trana. Fantastiskt! Jag medger, det är kanske inte den bästa bilden på en trana, men i alla fall.

Sen traskade vi vidare och när vi hade fikat och pratat och vovvarna hade fått vatten och hundgodis, ja då knallade vi tillbaka igen. Lite lagom varmt var det, så hundarna passade ju på att ta sig en svalkande dopp i en lämplig vattensamling. 

Även detta måste ju dokumenteras för omvärlden, vem vill inte se tre badande hundar? Även om nu Loppan mest blöter benen, ungefär som en viktoriansk miss, inget helkroppsplaskande där inte.

Fast jag inser ju att jag framstår nog inte som en mästerfotograf direkt? Det känns lite som om jag haft lite otur med mina motiv? Blev det då inget tydligt och informativt foto alls från dagens vandring?

Jodå! En alldeles oretuscherad bild av en halväten rabarbermuffins och kaffe i blå plastmugg.