Ambiance à Vindåkra

Igår lärde jag mig något nytt, så gårdagen var alls inte någon förspilld dag. Inte på något sätt alls faktiskt.

Den här veckan, som varit en strålande solig vecka, har jag haft semester. Mycket klokt kan man tänka; jag hade bara två veckor tidigare i sommar och det kändes lite småfuttigt. Så jag klappade mig beundrande på axeln och tyckte att jag planerat det hela utomordentligt bra! Ända tills jag drabbades av en rejäl förkylning på måndagen och ägnade resten av veckan åt att vara just det; snörvlig, harklig, förkyld och trött. Eller rättare sagt, inte trött utan så ini-helvete-trött (f'låt) som jag irriterat väste åt maken vid något tillfälle när jag inte var mitt vanliga blida och fryntliga jag.

Men igår började jag känna mig som en människa igen. Hes förvisso, lite lagom slemmig sådär, men avgjort på bättringsvägen. Och det var faktiskt ett snilledrag för igår blev maken och jag bjudna på Ambiance à Vindåkra av syrran, som är en sådär oerhört generös och snäll syrra. Hur ofta blir man bjuden på restaurang som har en stjärna (välförtjänt sådan!) i Guide Michelin? Igår var ett sådant tillfälle.

Vi åkte långt ut på den skånska landsbygden bland mogna sädesfält. Där, i en liten kringbyggd gård, ligger Ambiance. Man tas emot på det mest franska och trevliga vis, hälsas välkommen och sen tas man om hand!

Det är små aptitretare och champagne. Redan där började man le välvilligt och känna sig fylld av kärlek till sina medmänniskor, i all synnerhet sådana som lagar mat som skulle få Sankte Per att dansa can-can av ren fröjd.

När vi värmt upp med bubblet så kom det in ett fantastiskt fläderdoftande sauvignon blanc som serverades till hummer, spritäter, bondbönor, vinägerpocherat vaktelägg och röd shizo. Nu började smaklökarna hamna i ren och skär extas kan jag ju säga.

Förväntningarna var höga efter den här inledningen och de kom inte på skam! Vi fick ett chenin blanc som serverades med röding, varianter på morot och sabayonne på brynt smör. Vad kan man säga?  Mmmmmmmmm ligger nog nära till hands.

Sedan kom lammet intrippande. Med råmarinerad kantarell, sotad lök och tryffel. Och Pinot Noir. Vid det laget var vi saliga allihop. Eftersom rätterna inte var gigantiskt stora var vi inte proppmätta vid det här laget, vilket man skulle kunna tro, och det var ju väldigt bra eftersom vi var långt ifrån färdiga.

För sen kom osten. En hel vagn full med franska ostar i varierande kulör och konsistens, men lika gudomliga allihop. Vi tyckte det var tur att inte svärsonen, en trevlig man men som inte gillar ost (??!!??) var där. Vi var å andra sidan där och vi åt ost kan jag tala om. Med hembakt bröd. Och med en gewurztraminer från Alsace. Ack ja. Det finns tuffa tillfällen här i livet, men detta var inte ett av dem.

Sen behövde vi rensa smaklökarna innan det var dags för desssert. Dessa rensades inte med kaustiksoda utan med en champagnegranité med grapefrukt och oxalis. Den råkade inte hamna på bild eftersom jag vid det laget var så oerhört lycklig att jag liksom glömde bort det. Alltså slänger jag in en bild på mig och syrran i stället.

Sedan kom desserten. Den var så vacker att det var synd att äta upp den, men det gjorde vi ju såklart i alla fall ändå. Vem kan låta bli att äta yoghurtglass på hallon som serverades med bär, penséer och rött bubbel? "vadå jordgubbsglass på hallon" frågade maken förvånat, som vid det laget druckit några glas vin och som aldrig hört talas om yoghurtglass förr. Nu har han.

Sen skulle man ju kunna tro att det var slut - men då tror man fel, för sen var det dags för kaffe. När servitören kom gjorde han plats på bordet för, som han sa, "det måste finnas lite utrymmet för petits-fours". Och tja, det måste det ju.

Och tro det eller ej, men sen orkade vi liksom inte äta mer. Eller dricka, för den delen.

Det var en helt fantastisk kväll i bästa sällskap och med sagolik mat och ljuvliga viner! Tack kära syster, det här ska vi sent glömma!

Och vad jag lärde mig? Vad Ambiance betyder. Miljö med trivsam stämning står det när jag googlade. Och det var precis vad det var.